1873-1899

Oäkta barn

Eva 12 år

I Sundsvalls Tidning har den senaste tiden publicerats artiklar om de barn som för omkring etthundra år sedan växte upp på fattiggårdar och institutioner i Sundsvall och dess närhet. Forskningen och artiklarna står min dotter Katarina bakom och de har bland läsarna väckt stort intresse. Många har hört av sig och velat berätta. Ofta har det handlat om en anhörigs uppväxt.

Dessa barn saknade ofta en far, och eftersom den ensamma modern omöjligt kunde försörja sig och barnet blev de omhändertagna. Modern behövde inte uppge barnafaderns namn och när barnet togs upp i Kyrkans dopbok antecknades det som ”oäkta” och fadern som okänd. I vissa fall hade fadern erkänt faderskapet och det hänvisades då till den sida i Församlingsboken där han var upptagen. 

Dock fanns det vid denna tid en lag som tillät att båda föräldrarna fick förbli anonyma. Direkt efter födseln togs då barnet från modern och placerades i fosterhem eller barnhem för att senare adopteras av något barnlöst par.

Artikelserien gav mig inspiration att berätta om min egen mormor, hon som en gång kom till världen som det oäkta barnet Eva Charlotta. Hennes liv kom ändå att bli mycket lyckligare än de flesta andra barns i samma situation. Det berodde på den mycket kärleksfulla uppväxt hon fick hos sina morföräldrar. Men beteckningen ”oäkta” hade hon svårt att frigöra sig från. ”Gift er flickor!”, var hennes uppmaning till döttrar och barnens döttrar och hon älskade att gå på bröllop.

Mormor dog 1957, knappt fyra månader före mitt och Görans bröllop. I sitt bröllopstal minns jag att vigselprästen talade om ”kvinnorna i släkten”. En av dem var mormor, som nästan varje söndag, klädd i fotsid, mörk klänning och svart silkesschalett, vandrade nerför Lindalabackarna för att delta i gudstjänsten.

En kartong med en del minnessaker som mormor sparat, kom att senare tas omhand av min mamma. Där fanns bland annat fotoalbum, lösa foton, vykort och omkring tvåhundrafemtio brev. När jag upptäckte denna skatt, blev jag otroligt lycklig. Jag hade då redan forskat en hel del om mina anor. Men dessa brev, i synnerhet de 111 stycken som hennes morfar hade skickat till sin dotterdotter, gav så mycket mer än vad kyrkböcker och andra dokument kunnat förmedla. Jag läste alla brev och sorterade dem i den tidsordning de borde ha skrivits. Detta gick bra, eftersom de barn som mormor födde, var omnämnda. Jag bestämde mig för att skriva mormors livshistoria och 1993 var den klar. Jag kallade den ”Ömt älskade Eva Charlotta”. Det var så morfar Magnus ibland började sina brev.

Något förändrad och med vissa tillägg är detta en ny version av samma historia.

 

Eva och hennes familj

Magnus Nilsson Skön

Min mormor Eva föddes på soldattorpet Skönstorp, även kallat Södratorp, i Attsjö by, Furuby socken den 15 februari 1873. Hennes liv kunde väl knappast haft en sämre start. Modern, den 23-åriga pigan Lovisa Skön, var ogift och fattig. Det var vid denna tid en stor skam att föda ett s.k. ”oäkta” barn och det var skamligt att vara ”oäkting”. Ingen kommer någonsin att få veta vilka känslor Lovisa hyste för barnets far eller han för henne. Man kan bara fantisera om, varför han inte gifte sig med Lovisa utan bara några månader efter dotterns födelse emigrerade till Amerika. 

Evas mor, Lovisa Matilda Skön var, liksom dottern, född på Skönstorp. Hon hade en äldre syster, Charlotta och två yngre bröder, Johan och Frans. Dessutom hade tre syskon dött som barn eller mycket späda. Som 18-åring utvandrade Lovisa till Danmark. Därefter arbetade hon, liksom systern Charlotta, en tid i Tyskland. Båda återvände därifrån 1871. Charlotta emigrerade senare till Amerika, men Lovisa stannade i Furuby. 

Lovisas far och Evas morfar, Magnus Nilsson Skön, kom att spela en betydande roll i sin dotterdotters liv. Själv var han son till soldaten Nils Zachrisson Rök, som var bosatt på ett soldattorp under Rottne Håkansgård i grannsocknen Söraby. Magnus gick i skräddarlära, men blev också, liksom fadern, soldat. När han år 1842 övertog Skönstorp i Attsjö, övertog han också, som brukligt var, sin företrädare Fredrik Sköns soldatnamn. Magnus Nilsson Rök blev Magnus Nilsson Skön. Året därpå, 1843, gifte sig Magnus med den åtta år äldre Lisa Stina Eriksdotter. Under åren som följde, var Magnus ofta utkommenderad. Så här berättar han själv: 

1842 blef jag soldat, 1843 och 1844 exerade rekryt, 1845 i Malmö från den 4 januari till i slut af mai, 1848 i Malmö igen när tysken och dansken krigade. 1850 i Tyskland vid varje resa hade vi 3 puns tyngd att bära som det inte fanns några jernvegar på den tiden. 1854 på gottlan ifrån Mars till Mai 1860 på banarpahed som ligger ner vid lanskrona sedan 1865 på komdering i Malmö igen. 

Hustrun Lisa Stina var i hela sitt liv varmt religiös, och detta satte sin prägel på det enkla hemmet. Magnus, som i unga år inte sagt nej till de världsliga nöjen som bjöds och gärna tagit en sup ibland, smittades så småningom av hustruns religiositet. 

När Eva skulle komma till världen, flyttade Lovisa hem till föräldrarna på soldattorpet. Lisa Stina var då 60 år, Magnus bara 52, men hans soldatskyldigheter upphörde detta år, och den 1 oktober blev den 18-årige sonen Johan hans efterträdare. Magnus ́ civila yrke var skräddare. Han titulerades häradsskräddare, eftersom hans arbetsfält omfattade hela häradet, inte bara byn eller socknen, som i by- eller sockenskräddarens fall. 

Uppväxten

Det förhatliga ordet ”oäkta” präntades in efter Evas namn i husförhörslängden och glömdes inte bort, när denna skrevs om vart femte år, eller när familjen flyttade.

Det var viktigt att Lovisa så snart som möjligt blev ”bortgift”. Hon hade försuttit sin möjlighet att välja och vraka, när det gällde att skaffa en make. När så den två år yngre sadelmakaren Nils Petter Söder visat sig villig att ta Lovisa till hustru, ordnades snart giftermål. Eva fick sitt efternamn, Nilsdotter, efter styvfadern. 

1874, samma år som Lovisa och Nils Petter gifte sig, lämnades soldattorpet över till den nye soldaten, Evas morbror Johan Skön, som även han gifte sig. Magnus och Lisa Stina fick sitt nya hem i torpet Nyborg, också det i byn Attsjö. Eva hade ett mycket varmt och tryggt hem hos morföräldrarna, där hon lär ha vistats den mesta tiden under sin uppväxt. Hon föddes när deras egna barn var stora nog att försörja sig själva och hon blev dem kärare än något av dem. Tidvis bodde dock Eva hos modern och styvfadern. Den något ”råbarkade” Nils Petter hyste nog inga varmare känslor för sin styvdotter. Det hände att Eva ibland fick en spark av honom. Om Magnus Skön då var i närheten, försvarade han sin skyddsling och hutade åt mågen med orden: ”Du rör inte flecka! ”

Lovisa födde ytterligare åtta barn. Familjen hade det ofta mycket fattigt. Det blev inte bättre av att Nils Petter gärna sökte tröst i flaskan. Familjen flyttade flera gånger mellan olika torp i Attsjö. 1890 lämnade de Furuby för att bosätta sig i grannsocknen Dädesjö. 

Evas far

Vem var då Evas far? 

När jag flera år efter mormors död frågade min mamma vad hon visste om sin morfar, hade hon inte mycket att tillföra. Hon hade hört att han lyckats få ett gott liv i sitt nya hemland, till och med blivit politiker, kanske rent av guvernör och att han sagt sig vilja att Eva en gång skulle flytta till honom. När Eva var tolv år hade hon blivit fotograferad för att hennes far bett om ett foto.

Mamma kände inte till hans namn, men hon hade ett minne av att mormor i tidningen hade läst om att han var död. Hon mindes att mormor grät och att morfar lade armen om henne för att trösta. Mamma som var född 1905 uppskattade att hon då var i tioårsåldern.

Så en dag, troligen i början av 1970-talet, fick gåtan sin lösning. Min ena mosters make var länsskogvaktare. Som sådan besökte han vid ett tillfälle Bengt Nilsson, den dåvarande ägaren till Attsjö Södregård. Jag känner inte till varför samtalet vid kaffebordet kom att handla om mormor och hennes familj, men anar att min morbror nämnt att hans svärmor var född i Attsjö. Bengt och hans fru förstod vem hon var och hämtade ett nära hundra år gammalt brev, som de hittat och som blivit bevarat. Det var ställt till Bengts farfar och löd:

Minneapolis den 22 nov.1879 

Min goda Petter Johansson
Du torde wara snäl och ursekta att en gamal wän gör dig lite besvär. Jag inlägar en vexel på 15 kronor som Jag önskar du är god och tar utt och gifvar peningarna till gamle Sjön för att använda till kläder för den lela fleckan som han har. Jag har ecke tillfäle att skriva mer dena gången när du har fått peningarna så war god och skrif ett par rader så jag får weta om de har gått fram så skal Jag sedan skrifva till dig och beräta något om Amerika. Jag kan hälsa dig från båda mina bröder. De befenar sig wäl. 

Men först och sist warder du hälsad från en Ringa wän.

 J.E.Holmberg 

min adres är John E. Holmberg
1 St A 1907 Minneapolis Minn
Nort Amerika

ursekta slarvet

 

Vem var han - den okände fadern?

Jag hade nu den uppgift jag saknat, den okände faderns namn. Men vem var han? 

Mitt arbete som lärare med lång sommarledighet gav möjlighet att tillbringa en hel del av den tiden hos mina föräldrar i Småland. Släktforskning hade inte hunnit bli lika populär som den nu är, och man hade inte de möjligheter som nu finns, att hämta uppgifter på nätet. Folkbiblioteken tillhandahöll dock läsapparater och filmade kyrkböcker för den egna bygden. Behövde man uppgifter från andra delar av Sverige kunde man låna filmer. 

Vissa uppgifter fick jag genom att ringa pastorsexpeditioner och jag blev alltid mycket trevligt bemött. Jag minns bland annat en präst i en smålandssocken som förutom fakta förmedlade en rolig historia om den person jag frågade efter.

Jag kunde snart konstatera att Johan Elofs uppväxt var minst lika fattig som Lovisas. Hans föräldrar hade ofta flyttat mellan olika gårdar i Furuby och Gårdsby socknar. De tycks dock ha ägt gårdarna de brukade, men när fadern dog 1863, förmådde inte änkan behålla den gård som de då ägde. Hon och de yngsta barnen fick som ”inhyses” ändå bo kvar på gården i flera år. Johan Elof var knappt 13 år och hans två bröder var 6 och 4 år gamla när de blev faderlösa. De tre systrarna, i åldrarna 16 till 20 år, hade lämnat hemmet och tjänade sitt uppehälle som pigor. 

Samma år som Johan Elof konfirmerades, våren 1865, fick han arbete som dräng på Kårestads Björsagård. Den platsen hade han kvar fram till emigrationen, alltså i åtta år. Att en dräng eller piga stannade på samma gård så länge var synnerligen ovanligt. Det vanligaste var att de bytte arbetsgivare efter ett eller två år. 

För Johan Elofs del finns vissa anteckningar i husförhörslängderna, t.ex. ”egen bok” (katekes) och ”förser sig med lägenhet”. Det senare ska betyda ungefär ”klarar sig själv” eller ”hankar sig fram”. 

När dottern kom till världen var han 22 år gammal. Jag tror att han hade ambitioner och drömmar om att bli rik och aktad. Genom att behålla samma arbetsplats i flera år och vara sparsam hade han kommit nära sitt mål, att emigrera till Nordamerika.

Med en familj att försörja skulle hans dröm om en framtid där spolieras. Han tog ut arbetsbetyg den 14 juni 1873 och gav sig, tycks det, brådstörtat iväg. I amerikabåtarnas passagerarlistor har jag inte kunnat hitta honom varken som Johan Elof Gustafsson eller som John E. Holmberg, som blev hans amerikanska namn. I husförhörslängden från 1874 är antecknat ”flyttat till Amerika” och på ett annat ställe ”säges vara i Amerika”. Först vid husförhöret 1876 antecknas han som ”utflyttad till N.Amerika”, vilket tyder på, att han först i efterhand begärt flyttningsbetyg. 

Utvandrarnas Hus

De flesta fakta om min mormors far hämtade jag på Utvandrarnas Hus i Växjö. Det blev många resor de sex milen från hemmet i Älghult till Växjö och sedan efter några timmar hem igen. 

Här hade jag tillgång till amerikanska längder, som hade en hel del likhet med de svenska. Jag kunde konstatera, att också John Holmberg mötte svårigheter i sitt nya land. Han hade från barndomen varit van att arbeta hårt, och detta måste han fortsätta med, för att nå dit han ville. Han började som murarhantlangare och var, vid den tiden när brevet skrevs, murare. 1875, två år efter emigrationen gifte han sig med en svenska, Maria Hansdotter. Hon var född i Hovmantorp, bara 15 km från Johan Elofs tidigare arbetsplats. Om de var bekanta redan innan de lämnade Sverige vet jag förstås inte och har inte heller funderat över. 1876 fick de en dotter, Jenny Mathilda. Två år senare, och i samband med andra dotterns födelse, dog hustrun. Barnet, Maria, blev bara 2 månader gammal. 

Ibland har jag undrat över hur änkor och änklingar så snart efter sin makes/makas död var beredda att gifta om sig. Det var inte ovanligt att det skedde inom ett år. Snart förstod jag att detta var helt nödvändigt. Änkan måste ha en försörjare. Hade hon varit gift med en bonde, krävdes att någon tog hand om gården. Änklingen måste i första hand ha någon som tog hand om hans moderlösa barn. 1879, när Holmberg skrev brevet till vännen i Attsjö, var han omgift med Charlotta Lundberg. Hon var född i Linköping och väntade redan deras första gemensamma barn.

Sheriffen

På Utvandrarnas Hus fanns inte bara filmade längder utan också mycket annat som behandlade utvandringen från Sverige. Jag tipsades om ett kartotek, där jag kunde söka en viss person och hänvisas till exempelvis böcker, där denne var omnämnd. Och jag ”fick napp”. Min anfader hade gjort avtryck i sitt nya hemland.

Han var omnämnd i Jubel-Album/Chicago 1893. Där kunde jag läsa att ”Holmberg efter några år som murare blev en av stadens ledande byggnadsentreprenörer, invald i statslegislaturen 1892, sheriff i Hennepin county 1894, har varit ledamot av styrelsen för Gustavus Adolphus College i St. Peter, Minnesota och senare verksam som byggnadsentreprenör i Denver, Colorado”. 

I Minneapolis Minnen av Alfred Söderström utgiven 1899  berättas om ”John Elof Holmberg, son till en fattig farmare och en af de många smålänningar som på kort tid svingat sig upp till välstånd i vår goda stad”. Han som efter faderns död 1863 ”som trettonårig yngling hade att börja försörja sig sjelf.” och som ”för att förbättra sin ekonomiska ställning for till Amerika 1873”.

I The Swedish Element in Amerika från 1931 är Holmberg omnämnd som ”one time sheriff of Minneapolis”.

I skrifterna fanns foton av Holmberg, ett på hans villa och ett på en hyresfastighet som han var ägare till.

Jag glömmer nog aldrig den förväntan jag kände under resan hem till Älghult när jag skulle få berätta för mamma: ”Jag har hittat din morfar och jag har foton på honom och hans hus.”

  - Men guvernör - det var han nog aldrig. Nåja, sheriff låter väl ganska häftigt.

Den titeln fick han dock inte behålla så länge. Jag citerar vidare:

”I egenskap af stark republikanare valdes Holmberg till legislaturen år 1892 samt  till sheriff af Hennepin county år 1894. Han åternominerades för en andra termin, men blef, trots han fylde sin befattning på ett förtjenstfullt sätt ett slagoffer för de politiska bossarne.”

 

Familjen Holmbergs villa
Holmbergs hyreshus

Mormors låda

Mormor dog 1957. Hon hade då varit änka i nästan fyra år. Hennes barn delade upp de ägodelar hon hade kvar. Man kom överens om att den äldsta systern, Elin, skulle ta hand om den bruna pappkartongen med foton, brev och vykort samt ett fåtal minnessaker, och så blev det. Om hon läste några av breven, känner jag inte till. Efter några år bad hon min mamma Berta, som då var näst äldst, att ta hand om lådan. Jag tror inte att min mamma heller gav sig tid att undersöka innehållet särskilt noga, men när jag kom hem visade hon mig den.

Jag fann en verklig ”guldgruva”. De flesta kuvert saknades, nästan inget brev var daterat. Men jag läste, skrev av vissa delar, satte breven i plastfickor och därefter i pärmar i den ordning i tiden som jag trodde att de skrivits. I dessa brev fanns min mormors hela liv. Min otroligt snälla mormors historia, om vilken hon själv någon gång ska ha sagt att ”det är som en roman”.

Där fanns allt: Lycka, kärlek, glädje, sorg, fattigdom, försakelser, lidande…

Nog hade jag hört en hel del tidigare. Båda mina föräldrar var berättare. De ville att vi barn skulle känna till vår historia. En sommar tog pappa fram de fotoalbum som fanns hemma och sa: ”Nu ska du skriva så säger jag vilka dom är.” Kanske märkte han att demensen började ta över. Innan han dog 1985 hade han i flera år varit märkt av den.

Mamma ville gärna berätta om sin egen uppväxt och jag lyssnade och insåg så småningom att det borde bevaras och spelas in. Därför har jag tre kasettband där jag intervjuar mamma och dessutom ett där pappa intervjuas av två av mina kusiner.

Breven avslöjar

Eva hade träffat sin far. Om detta hade hon aldrig berättat, inte ens för sina barn. Kanske var det alltför smärtsamt.

När hon var 12 år, 1885, var han på besök i Sverige. Det är morfar Magnus som avslöjar detta i ett brev skrivet många år senare: 

...Jag får tala om för dig Eva att Johan Elof Holmberg bor i Wexiö mäd sin famelia har di berättat Om du träffade honom nu så vare du väl inte aldeles så bly som när vi var i Södregården. Jag menes väl di dagar han geck och tegde men nu är det en stor man……..

Så fattig hade han varit, den faderlöse Johan, att han tvingats ut på vägarna och tigga för att hans mor, hans småbröder och han själv skulle överleva. Och därur hade hans beslutsamhet och strävan efter att bli rik och respekterad vuxit fram. Och han hade lyckats.

I de böcker jag läste på Utvandrarna Hus fick jag veta att Holmberg besökt sin hembygd vid tre tillfällen. Vid den tiden, när han träffade sin äldsta dotter hos vännen Petter Johansson i Attsjö Södregård, fanns både hans yngre bröder och hans mor i Amerika. 

Omkring denna kvinna, en av mina anmödrar, den fattiga änkan Lisa Jonasdotter, har mina tankar ofta kretsat. Tack vare sin framgångsrike son kunde hon, 60 år gammal, företa resan över Atlanten för att bosätta sig hos sina söner.
Jag har undrat om de någonsin träffats, min mormor Eva och hennes farmor, under de sex år som båda fanns i Furuby. Lisa blev 84 år gammal och jag hoppas att hon fick tjugofyra goda och bekymmerslösa år tillsammans med sin kära familj. 

Evas blyghet var troligen orsak till att hon aldrig fick någon riktig kontakt med sin far. Kanske hoppades de att det senare skulle lösa sig. Möjligen var det vid detta tillfälle det kom på tal att Eva en gång skulle flytta till Amerika. Både hon själv och morföräldrarna ska ha varit inställda på, att detta skulle ske. 

Mer än en miljon svenskar kom att bli amerikaner och från det steniga och fattiga Småland var utflyttningen särskilt stor. De flesta föräldrar tvingades skiljas från något, ibland flera, av sina barn, för att aldrig mer återse dem.

Jag har senare förstått, att det var vid det här mötet hennes far fick fotot av Eva. Därför hade hon fått uppleva något som var mycket ovanligt för den tidens fattiga barn. Hon hade fotograferats och inför den märkliga händelsen hade  den gamle skräddaren sytt en ny klänning till sin lilla skyddsling. 

Eva fick också ett foto av sin far. Det fanns i hennes kartong. Där fanns också det tidningsurklipp som min mamma talat om.

Småländing afliden i Amerika.

Från Denver, Colorado, kommer underrättelsen att svensken John E. Holmberg aflidit därstädes. John E. Holmberg föddes i Furuby 1850. När han var 13 år gammal, förlorade han båda sina föräldrar och måste på egen hand taga sig ut i lifvet.

Holmberg emigrerade till Amerika 1873 och kom direkt till Minneapolis. Under de första åren arbetade han som murare, hvilket yrke han lärt i Sverige, och ganska snart blef han kontraktör samt hade som sådan en anmärkningsvärd framgång.

År 1892 invaldes Holmberg till medlem af staten Minnesotas legislatur och kvarstod som sådan under en termin. Senare, åren 1894 - 1898, tjänstgjorde H. som sheriff för Hennepin county och spelade som politiker en betydande roll.

Till Denver flyttade Holmberg år 1900. Efter sin ankomst dit har han med stor framgång ägnat sig åt byggnads- och affärsverksamhet samt därvid lagt i dagen en särdeles skarp och vaken blick.

Holmberg ingick 1875 äktenskap med Maria C. Hansson. Detta upplöstes emellertid tre år därefter genom makans död. I senare ingånget äktenskap med Charlotta W. Lundberg hade H. sex barn, hvilka nu jämte makan sörja den bortgångne.

(Uppgiften att Holmbergs båda föräldrar dog när han var 13 år är felaktig. Det var bara fadern som dog då.)

Skolgång och Husförhör

Under hela sin uppväxt var Eva i Husförhörsboken upptagen i moderns och styvfaderns familj. Hon lär dock ha bott hos sina morföräldrar större delen av den tiden. Uppgiften kommer från henne själv men också från morfadern som i ett brev till henne skrev: ….. Älskade barn jag har knappast någon kärare för du var den sista jag hadde….”

Moderns familj bodde tidvis i Attsjö, i samma by som Evas morföräldrar, men de flyttade flera gånger mellan olika torp. Eva hade god kontakt med de åtta halvsyskonen, varav tre systrar kom att överleva henne.

Om Evas skolgång vet jag ingenting. På det så kallade ”nätet” har jag fått uppgift om att: 
”1842, när den allmänna folkskolan inrättades, fanns ingen skolplikt för barnen utan folkskolan medförde enbart en plikt för socknen att inrätta en skola.” 

”En läroplan infördes 1878 då folkskolan blev 6-årig” och att 

”skolplikt för barnen infördes i och med 1882 års folkskolestadga. ”

Eva bör alltså ha gått sex år i skola, men terminerna lär ha varit kortare än vad de senare blev.

Hennes morfar var både läs- och skrivkunnig, vilket soldater oftast var. Somliga av dem anlitades ibland som skollärare. Enligt Husförhörsboken behärskade även hennes mormor, mor och styvfar läskonsten och vad som krävdes när det gällde utantilläsning och förståelse av innehållet i Luthers lilla katekes. Detta fick de uppvisa vid husförhören som hölls ute i byarna. Eva bevistade husförhöret första gången 1882. Hon var nio år gammal och hon kunde både läsa och ansågs förstå det hon läste. Även hennes sjuårige bror Claes var då läskunnig.

Katekesen var skolbarnens egentliga läsebok. Förutom Tio Guds bud och bönen Fader Vår innehöll den många andra texter med utförliga förklaringar av innehållet och anvisningar om hur människan borde leva.

I min bokhylla finns två exemplar av D:r Martin Luthers lilla katekes.

Den äldsta är tryckt 1844 och har tillhört min farmors moster Vilhelmina Jonsdotter. Hon förblev ogift, var lärarinna i Åseda socken och ansågs mycket sträng. Den egenskapen kan jag nog ana, när jag ser på fotot som togs i samband med hennes mors 100-årsdag 1911. 

Vilhelmina, samt pappas första lärarinna Hulda Strand, som också blev min "fröken", var nog anledningen till att han, i samband med att jag blev antagen på småskoleseminariet i Växjö, skämtsamt`varnade`mig och hävdade att ”lärarinnor är så hårdgiftade”. Mitt yrke lär dock vara anledningen till att mina föräldrar ansåg mig lämplig att överta Vilhelminas katekes.

Min andra katekes är tryckt 1941. Den fick jag av min farmor i samband med ett husförhör. Med sirlig skolstil har jag själv på insidan av pärmen skrivit:

 ”Lilla Katekesen för Ingrid Rickardsson”. Jag måste väl tyvärr erkänna att den är mycket välbevarad.

Evas första pigplats

Den 7 oktober 1890 tog Evas styvfar Nils Petter och hennes mor Lovisa ut flyttningsbetyg och lämnade Furuby. Familjens nya hem blev ett torp i grannsocknen Dädesjö.

Samtidigt blev Evas nya boplats Furuby Jöns Christers gård. Att detta var hennes första arbetsplats tror jag inte. Antagligen hade hon arbetat på gårdarna i närheten av barndomshemmet, medan hon tillbringat nätter och ledig tid hemma hos modern eller morföräldrarna. 17 år gammal var hon stor nog att ta ansvar för sig själv. Äntligen försvann den förhatliga benämningen ”oäkta” i kyrkboken. 

I mormors låda hittade jag ett brev som berättade om denna, hennes första arbetsplats. Det visar också att hon genom livet haft en viss kontakt med husbondefamiljen. 

Brevet var daterat den 19 september 1955. Avsändaren hette Carl Pettersson och var son till Evas förste husbonde. Carl var född i mars 1882 och således åtta år gammal när Eva kom till gården. I många år hade han bott i Amerika, vilket märks på hans stavning, men på äldre dar hade han återvänt till Sverige. Så här börjar brevet: 

Solhem den 19 sept. 1955
Ja goddag min Goda Wän från barndomen Fru Eva Isaksson! Jag fick spörja i går kväll att en Fru från Elghult hade varit o sökt mig o jag tråkigt nog inte råkade vara hemma. Ja vet Du jag vart rent ledsen att det inte ville hafva sig bättre. För store tid vad det skulle varit högstintressant om jag fått se och språka med Eva som tjänte hos oss i Christers i min barndom. Har då inte annat än ett gott minne af Dig o att jag alltid tyckte om Dig utom när Du fick köra ”bläsa” för se jag ville vara kar och köra. Men se Far betrodde ju inte mig till det. Kommer ihåg när jag första gången fick köra till Nykvarn hur stilla det gick o hur stor min spänning var när jag kom till vägskälet vid Örns när jag drog på venster tömmen o Bläsa då lydde o gick åt Nykvarn. Well hur som helst så vart Far orolig hur min första körtur skulle lyckas så han hade sändt iväg Dig Eva för att se efter o Du kom o mötte mig halfvägs mot Nykvarn. Undras om Du minns den turen?............... 

Hanna

Något foto av Hanna finns inte, men detta är Eva när hon var 18 år.

Efter två år i Christers bytte Eva husbonde och kom till byn Västtorp. De åldrande morföräldrarna kunde hon nu inte hälsa på så ofta. Men det var inte bara de som saknade henne. 

I Attsjö Södregård fanns väninnan Hanna och fastän hon var två år äldre än Eva, hade de båda flickorna sen barndomen varit allra bästa vänner. De hade utbytt många hemligheter. Numera måste kontakten ske genom brev vars innehåll i huvudsak berörde unga män.  

I brevet till Eva från maj månad 1894 berättar Hanna att hon har hjärtesorg. Detta tycks dock inte ha satt några djupa spår. Brevet är skrivet i lättsam ton. Hon bannar Eva, för att hon inte hälsade på i "Söragårn", när hon besökte morföräldrarna vid pingst. Hon berättar om attsjöungdomarnas söndagsvandringar till kyrkorna i Herråkra och Hovmantorp, om hur de rastat i en by på hemvägen och dansat. Flera intressanta pojkar nämns: August, han som är orsak till Hannas hjärtesorg, Frans i Ry (Ryd) och Elof.

I Västorp finns Evas hjärtevän Kalle. Hanna kommenterar detta  ……..Nu träffar du väl Kalle för jämnan, men det kanske redan är en annan?..........  

Hennes  brev slutar:
....Adjö älskade Eva låt ingen se detta bref är du snäll för jag räds för att det finns alltför många utav mina bref ändå i Wästtorp som är för allmänheten att skåda jag undrar om de finns uppspikade på trädstammarna uppåt gårdarna. Därför så låt eldens lågor gömma detta i hast. 

Nej, du Hanna! Eva brände inte brevet. Hon bevarade det hela livet, och ännu, hundratjugofem år senare, är det ett nöje att läsa det.

Vem var då Hanna, denna levnadsglada flicka? Jo, hennes far var södragårdsbonden och kyrkvärden Nils Petter Johannesson, han som fick brevet från Evas far. Troligen var Hanna med den gången, då Eva träffade honom. År 1896, två år efter att det här brevet skrevs, gifte Hanna sig, men inte med August. Maken hette Karl Ernst Andersson. Deras hem blev Ernst föräldragård Storaryd. Hans syster Elna gifte sig med Hannas bror Rickard och flyttade till Attsjö Södregård. De båda paren gjorde ”söskenabyte”, som man sade förr i Småland. Och Hanna bytte hem med sin svägerska. 

Friveckan

Klas är också en brevskrivare.

Två gånger per år, och med ett halvårs mellanrum, inföll den så kallade friveckan för pigor och drängar. Då hade de möjlighet att under några dagar umgås med föräldrar och syskon. Detta var deras semester, men den beteckningen var nog inte känd då. 

På våren inföll friveckan mellan den 24 och 30 april och på hösten mellan den 24 och 30 oktober. Däremellan kunde husbonden kräva att de arbetade alla veckodagar, men nog gavs det ledighet ibland när möjlighet fanns. 

Vanligast var nog att man bytte husbonde på hösten, efter att säden var bärgad. Tjänstefolket ”stadde” sig hos den nye arbetsgivaren. Detta innebar att det skrevs kontrakt för en viss tid, ett eller ett halvt år. Därefter, och om drängen eller pigan trivdes på platsen och med husbondfolket, kunde kontrakten förlängas. Det var inte ovanligt att drängar och pigor som förblev ogifta stannade på gården till sin död.

Evas frivecka i oktober 1894 blev nog inte som hon hade föreställt sig. Den 14 oktober dog Anna Christina, en av hennes småsystrar. Nästa månad skulle hon ha fyllt elva år. Hur hade det gått till? Hade Anna Christina varit sjuk länge, kanske ända sedan födseln? Någon dödsorsak är inte noterad i Dödboken och inte i något av Evas efterlämnade brev nämns den tragiska händelsen. 

Efter begravningen väntade en ny pigplats, den här gången i Dädesjö. Kanske hann hon ändå besöka sina morföräldrar innan dess. Nu kom hon närmare sin mor och sina syskon. Fyra av dem, i åldrarna tre till tolv år, bodde ännu hemma.

Lovisas liv var slitsamt. Nils Petter ansågs vara en duktig hantverkare, men han glömde ofta sina plikter. Länge levde historierna om hans eskapader i Dädesjöbygden. 

Avståndet till morföräldrarna blev längre, och kontakten mellan dem och Eva uppehölls mestadels genom brev. Många av dem innehöll också religiösa sånger och psalmer, som morfar Magnus ville att Eva skulle läsa och lära sig. Man kan förstå att Evas svar var mycket efterlängtade.

En annan brevskrivare var Evas äldste bror, 20-årige Klas. Han hade, liksom många andra smålänningar, sökt sig till Norrland och järnvägsbygge i Hudiksvallstrakten. Han klagade över dålig förtjänst, två och trettio per dag, och dryga matkostnader, 14 öre litern för mjölken. Han bekymrade sig över att inte kunna skicka några pengar till modern, men hoppades att Eva skulle kunna hjälpa henne. I så fall lovade han att senare betala tillbaka det hon lade ut. 

I friveckan 1895 besökte Eva återigen morföräldrarna. Lisa Stina, som var 83 år gammal, var sjuk och mycket svag. Magnus fick utföra de flesta sysslorna på torpet såsom mjölkningen av kon. När Eva var hemma, fick han god hjälp. Men en vecka går fort.

I december skriver Magnus till Eva: 
.....för min del så är jag temligen kry i livet fast jag har den där verken som du väl vet det enda som gör mig ongt är att jag inte kan gå till guds hus men jag måste vara nöjd mäd min lott jag undra så möcket om du inte vell helsa på oss något i julhelgen om vi lever jag söride i många dagar när du var gången ifrån oss men nu har jag fått aflösning mäd miölkningen...... 

Evas mormor Lisa Stinas jordeliv närmade sig slutet. En veckohelg under våren 1896, när Eva hälsade på hos de gamla, såg hon sin älskade mormor för sista gången. När hon skulle lämna hemmet, fick hon en vetebulle som färdkost. Eva anade, att detta var mormoderns sista gåva till henne och förmådde inte äta upp den, utan bevarade den som ett minne. 

 - Det var det sista jag fick av mormor, berättade hon för sina barn många år senare. Denna bulle blev en väl bevarad klenod, som följde Eva och senare hennes familj vid alla flyttningar. 

Klockan halv två under natten mot lördagen den 9 maj 1896 lämnade Lisa Stina det jordiska. I två dygn hade hon haft plågsamma smärtor. Magnus hade suttit vid hennes säng och hållit hennes hand in i det sista. Samma dag skrev han till Eva och berättade om dödsfallet. 

Två veckor senare gifte sig Frans, Magnus 38-årige son, med Ida Svensdotter från Herråkra. Det var hon som gett Magnus ”aflösning mäd miölkningen”.

När Frans var yngre, hade han arbetat som dräng på gårdarna i trakten. Men någon kraftkarl blev han aldrig. I många år hade han, liksom sin far, plågats av reumatisk värk, som tidvis gjort honom oförmögen att arbeta. Han hade bott hos föräldrarna i Nyborg och försörjt sig genom tillfälliga arbeten inom jord- och skogsbruk. 

Nu bosatte sig också Ida i Nyborg. Frans och hustrun övertog sysslorna på torpet, och i den mån han orkade, fortsatte Frans att ta på sig olika arbeten. Oftast blev det vedhuggning.

Amerikadrömmen

Eva har en vän och tillsammans planerar de sin framtid. Om han är den Kalle som väninnan Hanna skrev om, har jag inte lyckats räkna ut. De båda ungdomarna bestämmer sig för att, liksom så många andra, söka lyckan i det stora landet i väster. Först ska pojkvännen resa ensam och när han tjänat ihop pengar till Evas biljett, ska hon komma efter.

Därborta finns också Evas moster Charlotta. Hon och hennes familj gläds åt att få träffa Eva och förbereder sig för att ta emot henne. 

Den gamla amerikadrömmen ser ut att gå i uppfyllelse. Kanske kommer hon att träffa och fördjupa kontakten med sin far! 

Resan har planerats tillsammans med två väninnor från Dädesjö och beräknas starta i april månad 1897. All ledig tid ägnar Eva åt sin utstyrsel. Det är mycket som ska vävas och sys, när man ska sätta bo. 

Klas har lämnat Norrland och finns nu i Visby. Några rader i sitt senaste brev till föräldrarna har han tillägnat Eva: 
........Jag hör att du grunnar på att resa till Amerika till våren. Jag hade tänkt resa hem nu i höst men är därifrån hindrad jag tycker att det skulle ha varit roligt att få tala vid dig innan du reser........ 

Kanske har Eva funderat på att besöka Klas innan hon lämnar Sverige, för brevet slutar:
........du undra hvad det kostar från Kalmar till Visby det kostar 4 kr. 

Eva känner stor ängslan inför det kommande avskedet från modern och syskonen. Kanske kommer hon aldrig mer att träffa någon av dem. Allra svårast kommer det att bli att lämna gamle morfar. Magnus Skön är nu 76 år. 

 - Jag mjölkade och grät, berättade hon själv många år senare. 

Amerikadrömmen har jag skrivit som rubrik till detta stycke. Nej jag tror inte att detta var någon dröm för Eva. Hon stod ändå fast vid beslutet och löftet hon gett till sin vän.

Innan dess vill Eva ta ordentliga avsked från sina kära. Att resa till Klas i Visby blir för kostsamt och besvärligt. Till honom skriver hon ett avskedsbrev. Men broder Kalle, som har drängplats på Sävsjö säteri, ska hon besöka innan hon far. Vägen mellan Dädesjö och Sävsjöström är väl ungefär två mil lång. Den går Eva en lördag i början av mars månad. 

Gården är den största i trakten. Den ger arbete åt flera drängar och pigor förutom de torpare, som gör sina dagsverken där. På lördagskvällen, efter arbetets slut, träffas ungdomarna för att leka och dansa. Sommartid kan man vara ute eller på logen. Men nu, på vintern, får drängstugan duga. Eva har träffat sin bror och sitter och pratar med honom och några andra ungdomar i drängstugan. Troligen är den förestående amerikaresan ett av samtalsämnena.

Ändrade planer

Karl

Då öppnas dörren, och en mörk och stilig ung man kommer in med en vedbörda i famnen. 

  - Bäst att elda så inte flickorna fryser, är hans första ord. Eva kan inte ta sina ögon från honom. Hon tycker att han är den vackraste man hon någonsin sett. Med ett välbekant uttryck skulle man kunna säga, att det denna lördagskväll sa ”klick!” i två unga hjärtan. 

Mannen kallades vanligen Kalle, men enligt dopboken var hans fullständiga namn Carl Johan Isaksson. Senare kom han att skriva Karl med K och så kommer också jag att göra. Karl Johan var ett kungligt namn och lär vid denna tid ha varit det vanligaste pojknamnet i Småland att döma av alla Karlsöner som ett par generationer senare fanns där. 

Kalle var född i Bråten nyårsdagen 1868, just det nödåret med missväxt och hungersnöd som kom att kallas ”det svåra året” och som drev så många ungdomar att lämna sitt fosterland. Bråten var ett mindre jordbruk under Sävsjö säteri. Hit kom redan 1789 Kalles mormors föräldrar för att bli arrendatorer. Efter dem övertogs jordbruket av Kalles morföräldrar och därefter av hans föräldrar Isak Petter Johansson och Kristina Sofia Johansdotter.

Kalle hade tre syskon, Erland född 1865, August född 1870 samt Jenny född 1874. De hade tidigt fått lära sig ta ansvar för sysslorna i hemmet och på den lilla gården. Efter att Kalle konfirmerats och fram till exercisen arbetade han vid herrgården som dagsverkare. Därefter försörjde han sig genom skogs- och sågverksarbete. Han arbetade vid olika sågverk i Småland och Halland och även i Stockholmtrakten. I Roslagen deltog han i  en sjösänkning och en tid provade han rallarens yrke vid ett järnvägsbygge i Sörmland. Kanske tog hemlängtan överhanden, för Kalle återvände till hembygden och när Eva och han möttes, var han åter i tjänst vid Sävsjö säteri. 

Kalle var nu 29 år och redo att ”stadga sig”. Denna vår hade han skrivit kontrakt med säteriets ägare om att just den 15:e denna månad överta Snickaretorpet. Men herrgården krävde sina dagsverken av torparen, både manliga och kvinnliga. Kalle var i stort behov av en kvinna vid sin sida. Och så uppenbarade hon sig plötsligt: ”Drömflickan”. Men hur skulle han kunna ’fånga’ henne? Hon hade ju redan fästman. 

Det som hände och bestämdes denna korta helg måste väl av de flesta betecknas som osannolikt. Hur vågade de att efter bara några timmars bekantskap komma överens om att träffas igen - och dessutom gifta sig under försommaren? En del av förklaringen är möjligen att Eva egentligen inte var helt säker på sina känslor för pojkvännen i Amerika. Själv har hon berättat att hon ororade sig inför avskedet från sin älskade familj. Nu hade hon en möjlighet att avbryta allt. 

Många äktenskap vid denna tid kom oftare till av praktiska och ekonomiska skäl än av kärlek. Fortfarande hade föräldrar visst inflytande över de ungas val av livskamrat. Bondsöner såg sig om efter unga flickor som kunde tänkas ha en hel gård eller en rejäl hemgift att föra till boet. Ibland vidtalade de någon vän att som så kallad böneman hjälpa till att hos den tilltänkta brudens föräldrar tala väl för dem och be om hennes hand.

Innan Eva gav Kalle sitt ’ja’ , rådfrågade hon sin bror Kalle. Denne gav sin arbetskamrat och namne goda vitsord. Kanske var han också glad, över att få ha storasyster i sin närhet. Mor Lovisa var mer tveksam inför dotterns ändrade planer. Visst var hon glad över att slippa skiljas från henne för alltid, men ändå, hade inte det här beslutet fattats alltför hastigt? 

 -  Du som haft så många fästmän, och så tar du en som jag aldrig har träffat, invände hon.
 - Vad gör det, bara jag tycker om honom, svarade Eva trosvisst. 

Men nog undrar jag, om hon inte ibland måste ha känt viss tveksamhet…?

Brevet

Det är söndagen den 21 mars 1897. Kalle sitter i drängstugan på säteriet med brevpapper och penna för att skriva till Eva. 

Sedan en vecka tillbaka kan han nu kalla sig torpare. Efter att den förra torparfamiljen har flyttat, har Kalle noga inspekterat Snickaretorpet. Där finns en hel del att reparera och införskaffa till både stuga och lagård. Än är det tomt i båda, men Kalle planerar att köpa ett par kor på någon av de marknader som kommer att hållas under våren. Dädesjö marknad är den största kreatursmarknaden i trakten, men dit är det nästan två mil. Kanske kan han få tag på ett par kor på närmare håll. Föräldrarna har lovat att han ska få överta en årsgammal stut som så småningom kan bli en bra oxe. Tillsvidare kan han nog klara vårbruket och skörden genom att låna föräldrarnas oxar och redskap. Mellan Snickaretorpet och Bråten är det bara fyra kilometer. Efterhand måste han förstås skaffa egna redskap.

Kalle har mycket att planera och tänka på, men de flesta av hans tankar går ändå till Eva. Helt säker känner han sig inte. Tänk om hon ångrat löftet hon gav honom? Han känner sig osäker, allt har gått så fort. Nu gäller det att formulera brevet väl. 

 ........Min kära älskade vän jag hafver nu i dag tagit mig friheten och skrifva nogra rader till dig efter som aftalat var när som vi sist, ja jag kan också säga både sist och först träffades ty det var ju första gången också, men nu vill jag härmed säga dig att sedan dess vi träfvades så hafver du varit i mina tankar varje dag och jag kan dig aldrig glömma så länge lifvet i mig är det vill jag på heder och ära dig lofva och jag hoppas äfven att du är den jag kan älska och vill vara min upriktiga och trogna vän som vi talades vid om och jag vill också i dessa rader bedja dig blif min vän och ledstjerna jenom lifvet ty här skall du finna den vän som vill vara ditt skyd och ditt stöd i alla dina tillkommande dagar och min famn är för varje dag öppen för dig min älskade vän och min glada flicka ty jag vill sörja för din kommande tid och jag vill också i detta lilla slarfviga bref säga dig min älskade vän att om du söker var som hälst så skall du ej finna nogon bettre och uppriktigare vän än mig fast du ej vidare känner mig…………

............nu efter som vi talades vid om när vi träfvades att vi skulle gå och mötas en lördag för att vidare stadfästa vår kärlek och vårt löfte med varandra så vill jag på detta lilla papper öfversända den glada och hjertliga hälsningen att vi kan gå och mötas lördagen den 3 april jag vill derför säga att jag går härifrån sätteriet klockan 12 på dagen derför kan du ju gå en timme före som vid klockan 11 efter som du har lite längre till Lenhofda så går vi sedan tills vi möts och så får vi talas vid och går vi som du vet till Presten och så kan du bestämma dig för att gå med mig hem till Bråten så får du se var det är............ Teknat af din vän C J Isaksson 

var snäll uppfyll min begäran i detta bref låt ingen se brefvet. 

___________________________________________

(Förlåt mig morfar, för att jag avslöjar det mesta av innehållet i ditt brev till mormor! Egentligen skulle jag väl kunna skylla alltihop på henne. Hon som uppfyllde alla dina önskningar utom just denna sista. Brevet bevarade hon all sin tid och hon gömde det inte särskilt väl. Alla era barn kom att känna till det och blev väl förtrogna med dess innehåll. 

Och så en sak till: Tack för att du förhindrade att mormor reste till Amerika! Av alla de pusselbitar som måste passa ihop för att jag skulle komma till världen 35 år senare måste ju denna vara en av de viktigaste.)

___________________________________________

Torsdagen den 1 april går Eva till prästgården i Dädesjö för att ta ut flyttattest till Lenhovda. Hon har bestämt sig. Och på lördagen möter hon Kalle igen, precis som han önskat. Samtidigt som attesten lämnas, tar de ut lysning och vigseln bestäms till pingstdagen den 6 juni. 

Eva är förälskad, men känslan grusas av att hon brutit löftet till sin tidigare pojkvän. Han var en trygg och pålitlig man och han skulle nog ha blivit en bra äkta man, men den förälskelse hon nu drabbats av hade hon aldrig tidigare upplevt.

Framför sig har hon en svår uppgift. Hon måste skriva till honom och  försöka förklara varför hon ändrat sig. Efter sömnlösa nätter ber hon Kalle skriva brevet. Det har berättats, att den svikne förblev ogift hela sitt liv. Även Evas moster Lotta blev mycket besviken och förlät aldrig Eva hennes handlande. 

En annan, som blev besviken, var reskamraten Christina. Den 4 april skriver hon: 

Snälla Eva
Eftersom jag ej har träffat dig på så länge, men hört folk prata mycket, men jag har tänkt som så att de skulle något prata om, när de sagt att du ej skulle resa, vi har varit uppe hos Tilda Lingren i eftermiddag, då sade hon att hon talade vid dig i söndags, och att du sagt till henne att du ej skulle resa, så att då fick jag lof ta det för sanning, och är det så att du ej har håg för att resa så är det nog bättre att stanna hemma för jag vill vist inte locka någon till att resa dit, för nog tror jag väl att du kan få skicka billjetten tillbaka om den kommer, jag har då allaredan skickat handpenger för våra billjetter men ej bestämt ännu när vi skulle resa jag har tänkt den 27 dennes om billjetten kom annars har jag tänkt vi skulle vänta. Vi ämnar gå till Wexiö onsdagen den 14 dennes men skall du ej resa så vill du väl ej göra oss sällskap. Låt mig veta vad du tänker om det är möjligt innan Fredag, jag får lof skrifva till agenten om vi ej kommer mer än två för jag har skrifvit vi blir 3 så han får lemna plats åt någon annan om så behöfs. Kom ned till oss ett slag om du har tillfälle eller skrif några rader och skicka med skolbarnen Edla på Berget men kom sjelf om du kan bedes vänligen af Christina 

Emeli beder om sin helsning till Eva men först och sist varder du hälsad från mig.
God natt sof godt tänk på vännen din. 

Bröllop

En höstdag tar Eva och Kalle på sig bröllopskläderna igen och går till Älghult för att föreviga sig hos fotografen Tekla Berggren.

Karl har haft några bråda veckor. Han vill hinna med så mycket som möjligt innan Eva flyttar in. Hans arbetsgivare har varit förstående och låtit honom ägna sig åt torpet under några dagar då han egentligen skulle ha arbetet på herrgården.

Hos en bysnickare har Kalle beställt några enkla möbler, ett rejält matbord, några stolar och en byrå. Hans föräldrar har gett honom en utdragssoffa som också kan användas som säng. Den har nu fått ny färg. Fler möbler får anskaffas efterhand. Men då ska Eva vara med och bestämma. 

Karls kläder och en del andra ägodelar har forslats till Snickaretorpet. En helg i slutet av april får han låna häst och vagn av sin far och åka till Evas föräldrahem i Dädesjö för att hämta henne och hennes tillhörigheter, däribland den välpackade amerikakofferten.

När Eva kommer till Snickaretorpet överraskas hon av att det finns djur i lagården, stuten, två kvigor och två unga tackor som båda väntar lamm vilken dag som helst. Nu kan hon få ull och sticka strumpor och vantar åt dem båda.

Tidigt på Pingstdagens förmiddag ger sig Eva och Karl iväg till Lenhovda. På säteriet har de fått låna häst och en stilig åkvagn.
Kalle leder in hästen i ett av kyrkstallen. På kyrkbacken möter de sina familjer och några vänner. De båda familjerna, som aldrig tidigare har träffats, blir presenterade och hälsar på varandra. Därefter går alla in i kyrkan för att delta i gudstjänsten. När den är slut startar gästernas resa mot Snickaretorpet. Kalles familj med egen häst och vagn medan Evas släktingar har fått låna. 

Brudparet och bröllopsvittnena, Evas bror Kalle och brudgummens syster Jenny, går in i prästgården, där vigseln ska ske. Redan när de tog ut lysning hade kyrkoherdens hustru Augusta erbjudit sig att hjälpa till med brudklädseln och binda en myrtenkrans. Evas nysydda, svarta klänning och vita slöja plockas fram ur en kartong. Lenhovdas kyrkkrona och myrtenkransen väntar på ett bord. 

I prästgårdens stora sal, framför kyrkoherde Frans Hagström och inför Gud och vittnena, lovar Karl Johan Isaksson och Eva Charlotta Nilsdotter att älska varandra i nöd och lust livet ut. 

I Snickaretorpet bjuder Eva och Karl på bröllopsfest. Deras släktingar och vänner har hunnit se sig om på torpet, både inne i stugan och utomhus. Flera av dem har haft med ”förning” som ostkakor och vetekransar. Det äts, dricks och dansas. Festen fortsätter även nästa dag. Den fina, gula klänningen, som Eva själv vävt tyget till och sytt inför amerikaresan, blir hennes annandagsklänning. 

Några dagar senare får de nygifta brev från Evas morbror Frans. Han skriver och tackar för bröllopsfesten, men han är mycket ångerfull. Troligen var det flera än han, som inte kunde tacka nej, när starkvaror bjöds, och därför blev lite "överförfriskade". Att även Frans föll för frestelsen, verkar närmast otroligt. Dock var det väl ingen som missunnade honom att för en stund glömma den grå vardagen och sin söndervärkta kropp. Men Frans själv känner en besk eftersmak och hans brev slutar: 

Bässta Carl och Eva vi önska eder välkomna hit vid Mesåmmer Jag håppas Med Guds jälp att om jag lever att jag skall vara vaken och veta både vad jag jör och seger det gorde jag inte När jag var kommen i lag Med Föllehundar Så det kunde varet Bätre att jag hade varet hemma När jag inte kunde vara som fålk utan sämre än ett jur dät Nästan grämmer Mig Så länge jag lever att Eva inte hade Någon annan släkt än föllehunda. Men vad jag har felat dät får Ni väl förlåta. 
Gud hjälpe mig Syndare. 

Frans är hård "någon annan släkt än föllehundar", så har jag mycket svårt att föreställa mig mina förfäder, trots att jag vet att brännvinsdrickandet ställde till stora problem vid den här tiden och att det gav upphov till nykterhetsrörelsen.

Eva och Kalle hörsammar Frans inbjudan. Ännu har de bara sig själva att ta hänsyn till. Kalles bröder har lovat att hålla ett öga på torpet och djuren, medan de är borta. Både kreaturen och fåren får nu söka sin mat inom ett inhägnat område i skogen.

Eva är lycklig över att få besöka gamle morfar, som ständigt längtar efter henne. Och hon ska få visa Kalle sitt barndomshem. Under ditvägen hälsar de på Kalles far, som är inlagd på Lenhovda sjukstuga. Han har skadat sig när han ”hägnade gärdsgård” och såret är irriterat och vill inte läkas. På hemvägen ett par dagar senare tänker de besöka Isak Petter igen. Förskräckta finner de då, att han redan är död. Skadan har utvecklats till stelkramp, och Isak har lämnat jordelivet under svåra plågor. Han blev bara 58 år gammal. 

Det nya torparfolket gör sina dagsverken på säteriet. För Kalles del ett par i veckan. Evas, trettio per år, är i huvudsak knutna till ’risningen’ under våren, höräfsningen under slåttern och sädbindningen under hösten. Övriga dagar arbetar Kalle i skogen och på torpet. Han baxar och kämpar med stenar och rötter för att göra de små åkerlapparna större. Också Eva hjälper till med detta tunga arbete. Under de tio år som Snickaretorpet var deras hem, forslade de undan stenar som kom att bilda tjugo stora stenrösen. 

(När jag var barn och vår familj ibland passerade Snickaretorpet, kunde mamma peka på skogsområdet mitt emot och säga: ”Titta där är stenrösena som mor och far drog ihop.”)

 

Vardagsliv i torpet

Den vinter som följer, blir den enda under de båda makarnas liv, som de är ensamma i stugan. Eva spinner, väver och syr för att öka på hemmets förråd. Även om båda arbetar hårt, borde lyckan över att ha funnit varandra och vara nyförälskade överträffa allt. Men bekymmer skonas de inte från. Den 25 januari 1898 dör Evas syster Augusta, bara åtta år gammal. Liksom vid systern Annas död förtäljer inte dödboken orsaken. Inte heller visste min mamma något om detta. Kanske var det för smärtsamt för att mormor ville berätta. De flesta barn dog vid den här tiden av någon barnsjukdom.

Ett annat bekymmer är att Kalle drabbats av magkatarr. En bidragande orsak kan vara den oro han känner för sin mor Kristina, efter att hon blivit änka. Kristina fortsätter att bruka Bråten. Till sin hjälp har hon sin yngste son August medan Erland har arbete i Stockholm och Jenny flyttat hemifrån för att bli piga. 

August vållar också bekymmer, eftersom han är ”nervklen” och Kristina har varit tvungen att anställa en dräng, för att kunna utföra dagsverkena på säteriet.

Morfar Magnus oroar sig också. Han har hört om Kalles sjukdom och skriver till Eva om hur mycket han tänker på dem: 
...........Jag undra så möcket hur det är mäd Carl om han är bliven bettre eller hur det är Glöm inte det elskade Barn Jag grunda så möcke hur det är.......... 

Han är också orolig över hur det så hastigt ingångna äktenskapet ska utveckla sig. Tänk om Karl har tänkt sig en lydig och underdånig hustru? Magnus, som känner Eva så väl, hyser farhågor om att hon aldrig kommer att ta på sig den rollen. Bäst att ge henne en tankeställare:

..........Jag kan tala om en hendelse det var två bröder som bodde i en stad som var gifta båda två den ene var ett löckeligt ektenskap men den andre inte så då sade den andre huru kan du leva så fridsamt mäd din hustru Jag har ingen orsak till annat hon jör sina syslor och har aldrig jort mig emot
Då sade han du kan väl försöka pröva henne Så hende det sig en gong han kom från staden då var hustruen syselsat mäd tvett då sade mannen det är så vackert i afton klä på dig så skall vi gå utom staden och promnera i afton hon kläde sig jenast Så hadde di en liten Sån han bad mor att han feck följa mäd hon sade fråga far och han feck löfte när di kom utom staden så kom di till en Rennebeck då sade mannen det var besynnerligt att vatnet renner upp för backen
men hon teg
han sa det en gång till han trode att hon inte hörde det
han sade det tredie gången
då sade gossen min jertans snelle far vatnet renner väl inte uppåt backen utan ned åt backen
då sade hustrun inte så svara far
Sedan frestade han henne inte mer utan di lefde endå löckligare tillsammans 

detta har jag läset i S C Rivers verk........... 

Snart är det första barnet på väg. Vid kvällslampans sken stickar Eva strumpor och vantar till Kalle och syr kläder till barnet. Kalle har köpt en bok och läser högt för sin hustru. Det är en rysk roman som översatts till svenska. Bokens titel är ”Miljonärens arvinge” och huvudpersonen heter Vera. När deras barn, en flicka, kommer till världen den 12 maj 1898, blir hennes namn Vera. Vera - en vårflicka. Veris betyder ’vår’ på latin, men det vet nog varken Kalle eller Eva. 

På sensommaren får familjen kärt besök. Magnus har fått låna häst och vagn i Södregården och åker till Snickaretorpet. Han gläder sig åt, att de unga har det bra. Han är inte längre orolig över deras så hastigt påkomna förbindelse. Lilla Vera kan han knappast se sig mätt på. Efter ett par dagar måste han lämna dem igen. Om det ändå inte vore så långt dem emellan..!

Snart kommer ett brev: 

Nyborg den 24/9 1898
Ömt älskade barn om jag så får kalla er för jag är lika glad ved eder som mina egene barn Guds frid vare med eder nu för det första får jag tacka för hemma och den velvelja som ni har bevisat mig Sedan får jag omtala att resan hem den geck bra Jag var i Södregården innan solen var nedgången men då var jag så stum så det var med slet jag kunde gå till Nyborg det är lesamt att det skall vara så långt i mellan oss eller skulle jag väl tita till eder i blan men nu är det omöjligt Jag grundar så möcket på lella Vera nu får jag väl aldri se henne mera Jag töcker att jag ser henne när jag vell men jag önskar att jag finge se eder alla på den högra sidan På den yttersta dagen.......... 

Detta år är Evas far på besök i fosterlandet och Magnus Skön har nåtts av nyheten. 

..........Jag får tala om för dig Eva att Johan Elof Holmberg bor i Wexiö mäd sin famelia har di berättat Om du träffade honom nu så vare du väl inte aldeles så bly som när vi var i Södregården di säger att han ämnar köpa Chanders går i Wexiö Jag menes väl di dagar han geck och tegde men nu är det en stor man.

..............................

Enligt de uppgifter jag fick fram på Utvandrarnas Hus, ska John Elof Holmberg ha besökt sin hembygd tre gånger. Den första gången, när mormor träffade honom i Attsjö Södregård 1885, har jag tidigare berättat om. Om detta är andra eller tredje gången år okänt.
.............................

I Växjö fanns vid denna tid en stor och mycket välkänd klädaffär, som hette Chanders. Ett rykte hade nu spritts i Attsjö, att Holmberg ämnade köpa Chanders gård. Så blev det inte. Familjen Holmberg återvände till Minneapolis även denna gång, och två år senare flyttade de till Denver.

I Magnus brev hälsas från Evas mor och hennes familj i torpet Sjelfveverket i Dädesjö. Där har Frans varit i två dagar och slagit säd. Han hälsar också från Sköns. Därmed menar han sonen Johan Sköns familj på soldattorpet. 

Magnus kallar aldrig Johan vid förnamn. Det är han som är soldaten nu och fastän både Magnus och Frans använder samma efternamn, så är det Johan som är ’Skön’. Eva får också veta att Johans 16-åriga dotter Vendla statt sig hos Klas i Änga för 85 kronor i årslön. 

Och brevet avslutas: 
.........Jag får sluta för denna gong mäd tusende kära helsningar från mig till eder alla teknat af en Gammal och darande hand                                  Magnus Nelsson

helsa lella Vera Glöm inte det Gud vare mäd eder ni får förlåta mina felskrifter om jag lever så vel jag helsa på er till somman. 

Så ofta Eva har tid, skriver hon till sin morfar. Han gläds när han får höra att de alla tre är friska och över Veras framsteg.

.......Jag ser äfven att Vera kan nia (niga). 

Det kom ett brev

Sju år innan Vera föddes kom författaren Pär Lagerkvist till världen. Hans födelsehem låg strax intill det som på 1960-talet blev Utvandrarnas Hus i Växjö och där jag hittat de flesta uppgifterna om mormors far. 

Detta är förstås lite utanför ämnet, men ibland när jag läser de brev Magnus Skön skrev till sin dotterdotter kan jag nästan höra Pär Lagerkvist själv läsa sin vackra dikt, så som jag för länge sedan hörde honom läsa den i radio.

Det kom ett brev om sommarsäd,
om vinbärsbuskar, körsbärsträd,
ett brev ifrån min gamla mor
med skrift så darrhänt stor.

Ord intill ord stod klöveräng
och mogen råg och blomstersäng,
och Han som över allting rår
från år till år.

Där låg i solen gård vid gård
inunder Herrens trygga vård,
och klara klockor ringde fred
till jorden ned.

Där var en lukt av trädgårdsgång
och av lavendel, aftonsång
och söndagsfriden då hon skrev
till mig sitt brev.

Det hade hastat natt och dag,
utan att vila, för att jag
långt borta skulle veta det
som är från evighet.

……………………………………

Till Eva kom det inte ett brev, det kom många brev. Och själv skriver Eva också många brev och så ofta hon har tid. Något annat sätt finns inte för att byta tankar och förmedla nyheter mellan släktingar och vänner, om man bor långt ifrån varandra. 

Hon svarar på alla de brev som hon får från sin morfar. Ändå tycker han ibland att han får vänta för länge.

........................................

Jag nämnde en gång till en annan släkting, Harald Schön, sonson till Johan Skön, hur värdefullt det skulle ha varit om man fått läsa mormor Evas svar. Han berättade då att Magnus Sköns barn, efter hans död, hade diskuterat vad de skulle göra med den stora brevsamling han lämnade efter sig. De hade då enats om att gräva ner den på torpet Nyborg, där han bott största delen av sist liv.

En gång på 1990-talet åkte jag, min mamma, hennes bror och en av mina systrar till Attsjö i Furuby för att se var mormor var född och hade vuxit upp. Födelseplatsen Skönstorp var då en mycket välvårdad sommarstuga, men husen på Nyborg var sen länge rivna. Med vemod fick vi dock se den plats där alla Magnus brev sen länge förmultnat.

........................................

En dag bestämmer sig Eva för att skriva till moster Lotta i Amerika. Hon hade visat stor besvikelse över att Eva avbrutit sin amerikaresa. Jag anar att Lottas familj hade kontakt med Evas tidigare pojkvän och att de inte kunde förlåta hennes svek. 

Eva vill förklara sitt handlande och försöka få dem att förstå att hon hade gjort rätt. Hon skickar brevet till Magnus och låter honom sända det tillsammans med sitt, nästa gång han skriver till Amerika. 

Charlotta är enligt husförhörsboken skrivkunnig, men är nog ingen van brevskrivare. Det är oftast något av hennes barn som skriver till morfar. Genom Magnus får också Eva höra hur de mår.

........ Nu kan jag tala om att jag har fått bref från Amereka Anna Lovisa har varet hemma i 6 vekor men di har inte nemt ett enda or om dig jag lade in ditt bref i met och skrev din adres så jag har undrat om du har fått bref från dem men di blef väl så förbetrade på dig så di få väl inte å sig att skriva.

I Magnus brev förmedlas också hälsningar från de närmare boende släktingarna, även från Evas föräldrar och syskon på torpet Sjelveverket i Dädesjö

........ Sjelleverket har jag inte sport till sen det blef så möcke snö men jag tror att di har helsan Frans har fått bref från Klas och Kalle (Evas bröder) di arbeta i skogen om dagarna di har helsan. Frans och Ida låter helsa till eder så möcket och tacka för helsningen di har bekommet från eder.        ........ Johan Skön och hans fameli låter helsa möcket till eder Vendla hon är inte rätt kry.
........ hälsa lella Vera att hon springer till meg mäd det första men jag får väl inte tala mäd henne mera kan jag tro.

Magnus känner sig gammal och skröplig och väntar sig att jordelivet för hans del snart ska ta slut. 
........Eva lella du glömmer väl inte att skriva mig tell så lenge jag lever jag skall inte glömma det så lenge jag orkar hålla i Pennen adjö för denna gång. 

Knappt två veckor senare skriver Magnus igen. 

Nyborg den 18/3 1899 
Ömt älskade barn jag får i korthet skriva några rader till eder och tacka för det kärkomna bref som jag har bekommet från eder var uti jag ser att ni fått den ene Stuten fördärvad det var inte Roligt men vi måste vara nöida det hade varet värre om Kal hade fördervat sig men nu ser jag att lella Wera springer i en stol 
(gåstol) och att hon smak (smackar) på fingrarna men ni måste smacka vackert jag får väl höra vad hon har att sega när jag kommer ni må tro mina tanka di är hos eder varenda natt för jag har inte godt ve sova om netterna jag komm ihog mina ongdoms synder älskade barn nu får jag låta eder veta huru det står till mäd oss vi har gudivarelof helsan allihop Jag går här och linka men huru lenge det vet Gud Jag tror att tiden är inne att jag måste hen bara herren vell frälsa min fattiga siäl och det hoppas jag att han gör men det går inte utaf egena krafter men med Guds jelp så kan det gå men det är någonting att tenka på för en gammal syndare som jag är nu kan jag tala om vad jag jör om dagarna jag hugger lite ved bomma och spelta (bommar garn och gör garnspolar) Ida hon väver åt mig äfven får jag låta eder veta att di har helsan på Södratorp di låter helsa till eder Jag tror inte Stava (Johans hustru Gustava) går någon stans ved påsk för di har koer som skal kalva så hon kommer väl inte ifrå Frans han kan inte komma ved Påsk för han vell till oxmötet ved Hofmantorp mäd koen som är tredje dag påsk om han går så blir det ved nån fredag båda får inte gå för jag vel inte va ensamen nu jag är så gamal Söragåra längtar var dag att jag skall komma hen så di får detta rara stellet men om Gud bevara mig så vell jag inte taga livet af mig sjelf Jag lengtar af alt jerta att saligt skelias hen ifrån all nöd och smerta och bli hos Gud min ven Jag är så mett af denna onda verden Ömt elskade jag har inga serdeles nyheter att omtala för denna gång utan jag önskar att dessa enkla rader måtte träffa eder mäd den goda gåvan nemligen helsan Eva lella var snel och helsa din gamla svermor så möcket från mig samt svåger och svegerska Glöm inte att helsa lella Wera Gud vet om jag får se henne mera jag kan inte tekna dessa rader utan tåra till slut får jag sända en kär helsning till eder kanske den sista Gud vet det Gud give att vi finge träffas på den högra sidan tillsammans med alla mina barn jag har många Gud vare mäd oss allesammans 

Teknat med en darande hand 
M Skön 

Eva lella glöm inte att skriva 

Fastän Magnus i början av sitt brev är inställd på att det ska bli helt kort, kan han inte hålla detta beslut. Han är en skrivare och han är mån om att bedyra hur mycket han längtar efter sin dotterdotters familj.

Soldattorpet Skönstorp är beläget under Attsjö Södregård. Även efter Magnus ́ pensionering är Södregårds ägare skyldig att hålla honom med bostad. I 25 år har Nyborg varit Magnus Sköns hem. Nu känner han sig skröplig och helt onyttig och misstänker att gårdens och torpets ägare önskar livet ur honom. Detta håller jag inte med honom om. Min uppfattning är att ”söragårana” är mycket välvilligt inställda till sin gamle soldat. Magnus är 78 år och han har ännu många år kvar på jorden. 

I nästa brev, daterat den 10 maj, skriver han:
..........Jag för min del har varet möcket siuk så jag tengte att det skulle blevet slut men nu är jag lite bettre Jag stupte kull och slog bröstet i jorden så hårt så jag kende det knäpte till i bröstet Sen satte det sig håll i bröstet så jag har varet en stor usling men ännu har jag fått en nådedag men jag är så mett af denna verden Älskade barn om jag så får kalla eder jag har knappast några kärare för du var den sista jag hadde så jag kan knapast fri paperet förutan tåra när jag skriver till eder Eva Charlotta bed herren för den gamle syndaren det legger stor vekt uppå bed äfven för din make och dina barn Jag har inte något annat att gifva dig Jag hade ämnat att helsa på er en gång till men det är omöjligt Jag undra om ni inte vel tita till mig en gång till medan jag lever du hade så brått hem när du var här i höstas så jag feck inte möcket tala mäd dig Så nu får jag väl inte si din lella fleka mer…………..

Jag har ibland undrat hur mormor kände det när hon läste sin älskade morfars brev. 

”Älskade barn om jag så får kalla eder jag har knappast några kärare för du var den sista jag hadde så jag kan knapast fri paperet förutan tåra när jag skriver till eder…”

Jag tror inte att Eva heller kunde ´fri paperet förutan tåra´´. 

Så otillräcklig hon många gånger måste ha känt sig trots att hon var ung och stark. När hon ibland hade alltför mycket att göra med barn, hushåll och dagsverkena på säteriet, fick hon dock hjälp av någon av sina systrar.

I juli månad detta år, 1899, låter Eva och Kalle släktingarna i Nyborg ta hand om deras drygt ettåriga dotter. Det är bråd skördetid och Eva väntar sitt andra barn, men det är nog inte av den orsaken, som de lämnar Vera i Nyborg. Eva vill så gärna glädja gamle morfar, och en bättre barnvakt kan hon inte få. 

Magnus skriver varje vecka till flickans föräldrar.
......... nu får jag låta eder veta hur det står till mäd eder dotter hon är kry o rask men hon har haft tanfeber iblan då har hon vare tinken (kinkig) om netterna men nu är hon kry och glad.
......... ni tror at vi har lesnat ved lella Wera men det hadde vi inte om bara Ida hade varet kry det är inte godt att Rökta småbarn när man är sjuk Frans o jag vi är som vanligt så vi les alt ved efter flekan när hon kommer hen Ni skriver att vi skall komma mäd flekan den 20 det gör vi troligen men vi kan inte rektigt bestemma men det blir der kringsved (omkting) för vi har inte fåt bestemt om skutset men det blir inna merken (marknaden) nu kan jag tala om att vi har en stark torka det har väl ni också kan jag tro det versta är att Potaterna har fruset både här o på Södratorp nu kan jag tala om att jag fek bref från Amereka samma dag som jag fek från er di har någolunda helsan men di skriver att det är så varmt så di knappast kan leva det är så tort där så väl som här säden blir förtjörd der mäd.
......... tusende kära helsninger ifrån os till eder men alra mest ifrån Lella Wera Charlotta nu vet hon inte om något annat hem än der hon är
......... nu har jag vaggat lela Wera till söms medan jag har skrivet Ida vel gå o höra efter om det är någon som har något löpe en bra koskella har Frans vat hos Tengbom efter hon kosta 75 öre. 

Släktingarna i Nyborg har hjälpt Eva att skaffa ostlöpe. För det behövs en bit torkad löpmage från en spädkalv. Förutom detta och koskällan är Kalle i behov av ett par nya träskor. I Lillaryd finns en duktig träskomakare, som heter Sven Petter Johansson. Hans dotter Ester gifte sig senare med yngste sonen Robert i Södregård.
........ ni hade skullat skrevet up tumtalet på träskona åt Carl det är inte gott at få di som passa.
........ när ni skriver här näst får jag väl veta vad Poiken heter.

Det blev ingen hemresa för Vera den tjugonde, för dagen innan, den 19 juli, skriver Magnus ett nytt brev. 

Ömt älskade barn om jag så får kalla er men efter jag är så gammal så töcker jag att ni är barn Guds frid vare mäd eder.
........ Wera Charlotta är både kry och glad så ni behöfa inte grunda något på henne.
........ käre barn ni behöfa inte grunda något på flekan för hon får sin röckt lika bra som om hon vore hemma hon är lika glad ved oss alla tre hon springer och bjuder mig socker medan jag skriver men när jag vell taga det då stoppa hon det i sin lelle mun vi är bra goda venner men det hender att jag får mig en sinkadus (en smäll) i blan men det är bara välment Jag går och plokka lite bär Sedan springer vi enkeleken båda men jag får för det mesta va hök för hon springer från mig men det hender väl att jag får tag i henne iblan för hon vel så gerna språka mäd grisen men det är förbjudet för jag är red om hennes små fingra nu får jag tala om att Herren har givet oss lite Regn så det vexer alt ting det var i stort behof men då kom Herren mäd jelpen.
...... våra kära helsninger till eder men aldra mest från eder Lella dotter Wera Charlotta som jag kallar henne helsa äfven er gamla mor och även kallas söskon 

Teknar kerleksfult Magnus Nelsson Jag är inte Skön nu

Fastän Magnus här påtalar, att han inte längre är soldat och inte behöver använda det namn som gavs honom, när han flyttade in i Skönstorp, använder han det likväl i de flesta av sina senare brev. Egentligen heter han ju Nilsson, men på småländskt talspråk blir det Nelsson, och Magnus skriver som han talar. Vera heter också Gunhild Linnéa och inte som Magnus kallar henne, Vera Charlotta. Troligen hade han önskat att hon som andranamn fått samma som sin mor. Några dagar senare får Magnus och Frans låna södregårdshästen för att resa hem med sommargästen.

Den 19 augusti, på Magnus namnsdag, föder Eva sitt andra barn. Även denna gång blir det en flicka. Elin Anna Elfrida blir hennes namn med tilltalsnamnet Elin. 

Under den vinter som följer, tänker Magnus tillbaka på de härliga sommarveckor, då han fick rå om lilla Vera. 
........ jag ser att ni har helsan det gläder mig möcket att höra Jag ser efven att dina små flekor är krya jag kan inte glömma lella Wera hon slet i byksorna på mig sen tog hon rätt på min mössa sen bar det ut sen pekade hon upp i träden så feck jag plocka ner bär o låta henne ta så lenge jag trode mig till men hon har väl glömt mig kan jag väl tro om i fråga henne.

 

Fortsättning följer under Eva Charlotta II.

Skriv en kommentar: (Klicka här)

123minsida.se
Bokstäver kvar: 160
OK Skickar...
Se alla kommentarer

| Svar

Senaste kommentarer

22.09 | 18:20
Livsöden har mottagit 3
21.09 | 08:56
Framsida har mottagit 19
17.08 | 17:37
Kvarterbo har mottagit 1
24.06 | 09:41
Välkommen har mottagit 11
Du gillar den här sidan