Guldkorn i släktforskningen

Kanske är det nästan hädiskt att kalla den här sidan för Guldkorn. Egentligen handlar det mest om tragiska händelser, om olyckor och ond bråd död, om svält, fattigdom och umbäranden. Men så är det ju med släktforskning, sällan eller aldrig skymtar några glada och lyckliga händelser fram i det arkivmaterial, där vi hämtar information. Och så är det ju ännu idag. När vi läser dagstidningen eller sätter på radio och TV för att ta del av de senaste nyheterna, så är det olyckorna, morden, inbrotten och katastroferna som det handlar om. Men för mig är ändå somligt i forskningen just guldkorn. De händelser jag berättar om är intressanta och ger mig en tydligare bild av det liv forna tiders människor levde.

Oäktingen med blått blod i årdrorna

I Granhults församlings dopbok för år 1770 finns följande notis:

Den 27 April föddes och d. 28de Christnades oächta barnet Jon i Witthult Wästreg. Modren Karin Jonsdr angaf Fadren wara I.T. Wälborne Herr Nathanael Cederschjöld på Libboholm. Dopfaddrar voro Nils Ericsson i Witthult Wästreg, Per Nilsson ibm Ödeg, Hust. Lisbeth Jonsdr och H. Kjerstin Pålsdr samt pigan Maria.  

I Vitthults Västergård i Granhult, annexförsamling till Nottebäck, bodde på 1700-talet bonden Jon Svensson. Han avled 1743 och gården ärvdes av hans tre barn Karin, Lisbeth och Håkan.

År 1766 ingicks en överenskommelse mellan syskonen. Denna innebar att Karin, som var ogift, skulle få undantag och vissa specificerade förmåner i gården mot att de båda gifta syskonen fick överta den. Detta var ett vanligt arrangemang vid denna tid och innebar att en ogift kvinna erhöll försörjning till döddagar. 

Fyra år senare föddes Karins son Jonas, eller Jon som han i dagligt tal kallades. Modern var 35 år gammal och den utpekade barnafadern 24 år. 

Jag har ibland undrat: Hur träffades Jons föräldrar? Enligt kyrkoarkivalierna var Karin under hela sin livstid bosatt i Vitthult. Kanske tvingades hon ibland att ta tillfälliga arbeten, eftersom brodern och svågern inte skötte sina åtaganden vad gällde hennes försörjning. Det är möjligt att hon också sökte sig till grannsocknen Sjösås, för att en tid arbeta som piga på Lidboholm. Den stora gården  ägdes av den unge adelsmannens far, livdrabanten Johan Fredrik Cederskiöld. Nathanaels mor, Christina Ridderståhle var död och fadern omgift. Nathanael hade en äldre syster och en yngre bror. Själv gick han i sin fars fotspår och var vid tiden för sonens födelse livdrabant vid Kronobergs regemente, varifrån fadern tre år tidigare fått avsked.

Trots åldersskillnaden lyckades Karin fånga den unge mannens intresse och vem vet - kanske var det fråga om en uppriktig förälskelse! Att följden skulle bli ett barn, var väl ingenting de båda önskade. Att välbeställda herremän utnyttjade unga, fattiga pigor var nog inte ovanligt. Att fäderna till ett oönskat barn fick sitt namn noterat i dopboken var däremot mycket ovanligt, i synnerhet om de var av ”bättre folk”.

Vid tiden för Jonas Jonssons födelse var Anders Almark komminister i Granhults församling. I Växjö stifts herdaminne står att läsa om Almark att  "han hade ett häftigt lynne, talade fort med värme i varje ord, var mycket nitisk i ämbetet, talade okonstlat och dolde aldrig de synder som voro i svang bland folket"

Kanske förklarar detta varför han skrev som han gjorde, något som sentida släktforskare har anledning att vara tacksamma över. 

Karin tog ut stämning på sina anhöriga för att tillvarata sina rättigheter. Dessa blev ännu sämre åtgärdade, då brodern och svågern senare sålde sina delar i Vitthults Västergård och till köparen överförde sina skyldigheter mot Karin Jonsdotter. Saken behandlades under två rättegångar år 1779. 

Som sextonåring kom Jonas till bonden Per Svensson i Åhult, Lenhovda. Gården överläts senare till Per Svenssons måg soldaten Johan Hindriksson och dottern Elin Persdotter. Redan i april 1789 avled Johan Hindriksson och tre barn, åtta, sex och fyra år gamla, blev faderlösa. Två år senare gifte sig den 21-årige Jonas Jonsson med änkan Elin Persdotter. Elin var 31 år och åldersskillnaden mellan Jonas och hans äldste styvson var bara 10 år. I detta äktenskap föddes sex barn, men den äldsta dottern dog efter sex månader och en son blev bara fjorton år gammal.

Man kan notera, att då makarnas barn döptes, var det endast hustruns släktingar som anlitades som dopvittnen. Annars var det vanligt att båda makarnas släkt fanns företrädda vid dopakten. Detta kan förklaras med, att Jonas Jonssons kontakt med moderns syskon av naturliga skäl inte var den bästa. 

Uppvidinge häradsrätts protokoll visar att Karin Jonsdotter fortfarande, nästan 20 år efter den första stämningen, var missnöjd med hur syskonens utlovade åtaganden efterföljts och år 1796 vände hon sig åter till häradsrätten för att få hjälp. Det noteras i protokollet att Karin "är 64 år gammal och har på 30 år icke haft någon förmyndare". Enligt dåtida rättsuppfattning var en ogift kvinna att anses som omyndig oavsett ålder. Hon skulle vid domstol företrädas av en man, vanligen någon nära släkting. 

Målet återupptogs vid vintertinget i februari 1797. Då hade Karin Jonsdotter i Vitthults Västregård skaffat sig rättegångsbiträde. Hon "är biträdd av dess son Jonas Jonsson i Åhult". Och i fortsättningen heter det "käranden tillika med sonen Jonas Jonsson i Åhult"

År 1808 blev Jonas Jonsson änkeman. Själv var han 38 år och de fem barnen mellan femton och knappt fyra år gamla. Visst behövde Jonas en kvinna i huset. Kanske kom hon först till gården som piga, den 23-åriga Gertrud Nilsdotter från Enghult. Året därpå gifte sig Jonas och Gertrud. Efter ännu ett år föddes deras dotter Kristina, som blev min farfars mor. Makarna begåvades med ytterligare sju barn. Den 27 januari 1828, när den yngste sonen var två år, dog fadern av lunginflammation. Jonas Jonsson var 58 år. Han efterlämnade tolv barn, fyra från första äktenskapet med Elin Persdotter och åtta med Gertrud Nilsdotter.

Så tillbaka till hans utpekade far, Nathanael Haqvinus Cederschiöld. Han var född 1745,  tog avsked med kaptens grad 1785 och dog på Lidboholm, som han var hälftenägare till, den 8 december 1809. Cederschiöld förblev ogift. 

En fråga, som jag inte kan låta bli att ställa, är: Hade Jonas Jonsson någon kontakt med sin far? Det lär vi aldrig få veta, men en omständighet kan noteras. Jonas Jonsson kom som en säkerligen helt medellös pojke till Åhult. I bouppteckningen efter hustruns första man fanns endast skulder. Tiderna var dåliga för bönderna i början av 1800-talet. Av efterlämnade bouppteckningar och bokföringen vid Kosta glasbruk framgår att byns övriga fem bönder köpte förnödenheter på kredit och erhöll lån mot inteckningar i sina gårdar. Bruksledningen var frikostig då det gällde lån och krediter. På detta sätt kunde man tvinga fram större vedleveranser. Bristande vedtillgång var brukets ständiga problem. 

Jonas Jonssons bouppteckning visar ett helt avvikande utseende. Den är daterad den 4 februari 1828 och visar att han efter dåtida förhållanden var smått förmögen. Hela gården, 5/32 mantal Åhult, hade han i omgångar friköpt från den första hustruns syskon och hennes barn från äktenskapet med Johan Hindriksson. Gården upptas helt gravationsfri till 750 daler riksgäld. Jonas Jonsson hade dessutom pengar utlånade i 22 poster runt om i bygden och sammanlagda behållningen i boet blev 2 178 daler. Alla övriga bönder i byn efterlämnade intecknade gårdar och skulder. Hur förklaras detta? Fick Jonas Jonsson pengar av sin far?  

Vad vet man mer om Jonas Jonsson? Jo, han synes ha varit intresserad av jakt. Han var en av de få i socknen som deklarerade för jakthund på 1820-talet. Han utsågs till skallfogde, dvs det var han som svarade för vargskallen i den södra delen av socknen. Han anlitades som förmyndare och tycks ha haft gott anseende. Han var skrivkunnig. Det finns ett byastämmoprotokoll, som han sannolikt egenhändigt har skrivit.

Vid arvskiftet efter Jonas Jonsson erhöll änkan 5/64, hennes fyra styvbarn 5/192 och hennes åtta barn 5/96 av Åhult. Gertrud Nilsdotter köpte sedermera ut de fyra styvbarnens och blev således ägare av 5/48-delar av Åhult. 

Tre och ett halvt år efter Jonas Jonssons död, den 23 augusti 1831, dog Gertrud Nilsdotter 46 år gammal. Därvid blev de åtta barnen i det sista äktenskapet ägare till hela gården. Deras förmyndare sålde senare gården i Åhult till bergsrådet Aschan på Lessebo.

(Det mesta av innehållet i denna berättelse är hämtat ur en annan persons forskning. Hans namn är Bengt Andersson. Han är bosatt i Söderåkra och är också ättling till Jonas Jonsson.)

Recept mot lungsot - död och begravning

Min farmors farbror Erland Abrahamsson var bonde på 3/4 mantal kronoskatte Uddaryd nr 2 i Fagerhults socken, Kalmar län. Han sålde 1878 gården till sina söner Adolf August och Klaes Edvard Erlandsson och deras hustrur. Adolf August dog i Uddaryd 1896 medan brodern med familj emigrerade till USA 1884, Klaes Edvard dog där redan 1894.

Erland Abrahamsson vårdades på Oskarshamns lasarett under en månad i början av 1899. Enligt en odaterad lapp har han ”ordinerats av Wahlberg (klok gubbe) 1 matsked saltsyra, 2 supar brännvin, 1 liter linfrövälling - en dosis på kvällen, en på morgonen”. Trots medicineringen dog Erland i Uddaryd den 15 juni 1900 av lungsot.

Hans hustru Johanna Lovisa Karlsdotter var född på gården i Uddaryd och bodde där hela sitt liv, men sin sista tid tillbringade hon hos en son i Massamåla.
I ett brev från juni 1905 skrivet av hennes sondotter till dennas farbror Emil Erlandsson i USA står att läsa om hennes död bl.a. följande: ”Hon har varit sängliggande hela vintern sedan i höstas men hon har ej haft någon särskild sjukdom utom sin huvudyra. De sista sex veckorna har hon varit mycket klen. Hon dog den 28:de maj kl halv 10 fm. Vi lejde Lindau till att köra henne till Fagerhult och tog med oss mat och kaffe härifrån Massamåla till Uddaryd. Hon hade styrt om att det skulle bjudas på kaffe där på hennes gård till kl 2 och att hennes ”gårboar” skulle bära henne till den sista viloplatsen för hon ville den vägen till kyrkan som hon så många gånger vandrat förut. Begravningen ägde rum kl 6 em den 3:dje juni, hon jordfästes i kyrkan. Nu vilar de bredvid varandra till uppståndelsens morgon. En stav beställdes likadan som till Farfar.”

Ett porträtt av Erland Abrahamsson och Johanna Lovisa Karlsdotter visar paret sittande, hon håller honom i ”armkrok” med en mycket bestämd min medan han har ett mera roat drag över ansiktet. Hos släkten i USA har fotografiet blivit avritat som kolteckning i stort format. På baksidan av en mindre fotokopia finns en instruktion till konstnären: ”please try to make Mamma look a little more pleasant” (försök göra så att mamma ser lite gladare ut).

"Greta-Nisse" och "Gröta-Nisse"

I Lenhovda socken fanns på 1800-talet en man som allmänt kallades ”Greta-Nisse”. Detta efter hans mor, som hette Margreta. Nisse var en flitigt anlitad natur- och djurläkare. Dessutom fick han ofta uppgiften att ”läsa ut lik” (att leda den bön- och psalmsång som förekom när en död bars ur sitt hem för att föras till kyrkan och jordfästningen). Greta-Nisse hade också fått gåvan att skriva rimmad vers.

Vid samma tid fanns i bygden en man som någon tid studerat medicin och tjänstgjorde som läkare, men som trots sina kunskaper betraktades som ”kvack-salvare”. Vid de flesta åkommor ordinerade han grötomslag. Också denne man hette Nils och fick därför namnet ”Gröta-Nisse”.

En gång när de båda träffades ville den senare sätta kollegan på prov och undrade om han kunde få sig tillägnat en vers. Det dröjde inte många minuter förrän Greta-Nisse hade eposet klart:

”Doktare är du och doktare är jag
Gröta-Nisse kallar de dig
och Greta-Nisse kallar de mig.
Du går före och tar lönen,
jag kommer efter och gör bönen.”

Mitt möte med Hjalmar Gullberg

(som förstås aldrig skett personligen, bara genom hans dikter och genom släktforskning.)


Människors möte
Om i ödslig skog
ångest dig betog,
kunde ett flyktigt möte
vara befrielse nog.
Giva om vägen besked,
därpå skiljas i fred:
sådant var främlingars möte
enligt uråldrig sed.
Byta ett ord eller två
gjorde det lätt att gå.
Alla människors möte
borde vara så.

När jag läser eller hör denna vackra dikt tar den mig tillbaka till min folkhögskoletid och hösten 1950. Framför mig ser jag vår rektor, Sven Hultman, som med sin mjuka och mycket njutbara röst läser den.
Inte minns jag om jag då noterade vem som var författare. Hade jag alls hört talas om Hjalmar Gullberg när jag var sjutton år?

Än mindre visste jag då att det fanns släktskap mellan författaren och mig. Tack vare mitt intresse för släktforskning har jag upptäckt att så är fallet.

Nåja, släkt och släkt. Men vi har i alla fall samma anfader. Och den anfadern delar jag antagligen med hundratals, ja kanske tusentals, andra svenskar. Hans namn var Måns Nilsson, bonde och kyrkvärd i Enghult, men född 1714 i Västraby, Lenhovda församling i Småland. Han blev bonde på hustrun Brita Nilsdotters föräldragård. De båda var min farfars mormors morföräldrar och Hjalmar Gullbergs mormors farfars farföräldrar. Därigenom blir jag sexmänning med författaren.

Mitt andra möte med Gullbergs författarskap bör ha varit:

Kyssande vind
Han kom som en vind.
Vad bryr sig en vind om förbud?
Han kysste din kind,
han kysste allt blod till din hud.
Det borde ha stannat därvid:
du var ju en annans, blott lånad
en kväll i syrenernas tid
och gullregnens månad.

Han kysste ditt öra, ditt hår.
Vad fäster en vind
sig vid om han får?
På ögonen kysstes du blind.
Du ville, förstås, ej alls
i början besvara hans trånad.
Men snart låg din arm om hans hals
i gullregnens månad.

Från din mun har han kysst
det sista av motstånd som fanns.
Din mun ligger tyst
med halvöppna läppar mot hans,
Det kommer en vind och går:
och hela din världsbild rasar
för en fläkt från syrenernas vår
och gullregnens klasar.

Inte hade jag någon stor erfarenhet av kyssande och trånad då när jag hörde dikten och otrohet och förbjuden kärlek var inte heller något jag hade kännedom om. Men dikten väckte nyfikenhet och så var ju orden så vackra, liksom smekande: “en kväll i syrenernas tid och gullregnens månad.”

Hjalmar Robert Gullbergs livsresa började och slutade mycket tragiskt. Han föddes i S:t Petri församling i Malmö den 30 maj 1898. I församlingens födelsebok står det “okänd moder”.
Beteckningen “okänd fader” eller “oäkta barn” hade förekommit i århundraden. Men även ogifta mödrar fick genom en kunglig förordning från 1778 rätt att föda sitt barn i hemlighet utan att uppge vare sig faderns eller sitt eget namn. Från 1856 inskrevs i Barnmorskereglementet att barnmorskan vid en hemlig förlossning borde råda kvinnan att skriva ner sitt namn och hemvist på ett förseglat papper. Därefter skulle prästen, i den församling där födelsen skedde, sätta sitt sigill på papperet. Namnsedlarna förvarades sedan på pastorsexpeditionen och kunde senare öppnas om barnet så begärde. År 1917 avskaffades rätten för modern att vara okänd.

Vilka var då Hjalmars biologiska föräldrar. I hans fall fanns ingen hemlig namnsedel, men Gullberg kände ändå till sitt ursprung. Hans mor hette Hilda Lovisa Amalia Jonsson och var född den 25 januari 1876 i Herra Nässja, Lemnhults församling i Jönköpings län. Moderns föräldrar var Sven Gustaf Jonsson och Ida Christina Johansdotter. Ida Christina var född 1841 på den gård makarna brukade och dotter till den välkände orgelbyggaren Johannes Magnusson.

Fotot på Johannes Magnusson är troligen från omkring 1860

Johannes Magnusson 1804-1875 beskrivs också som lantbrukare, konstnär, poet och uppfinnare.
Som orgelbyggare var han helt självlärd. Under sin verksamhetstid byggde han omkring 25 orglar och flera av dem finns bevarade i kyrkor i Småland.
Som konstnär målade han altartavlor i bland andra Skirö och Lemnhults kyrkor.
Hans uppfinning bestod av psalmpositivet, ett spelbord som kunde användas av den präst eller lärare som inte själv kunde spela.
Johannes Magnusson var således Hjalmar Gullbergs mormors far.

Modern Hilda tog ut flyttningsbetyg till Stockholm 1894 och till Sankt Petri församling i Malmö i november 1896.

Hjalmar Gullbergs far var Gustaf Robert Alexander Carlsson född 13 december 1873 i Maria Magdalena församling i Stockholm,  Han var son till smedgesällen, senare övermaskinisten Nils Petter Carlsson och dennes hustru Anna Christina Gustafsson.  Nils Petter var inflyttad till Stockholm från Fliseryd i Kalmar län och hustrun kom från Segerstad i Värmland. Förutom Robert hade de två äldre söner. Robert flyttade till Malmö och S:t Petri församling en kort tid före Hilda. Man kan väl gissa att de båda unga hade träffats i Stockholm och kommit överens om att bosätta sig i Malmö. Ett och ett halvt år senare föddes sonen.

Visst förstår man att de blivande föräldrarna kände panik, när Hilda upptäckte att hon väntade barn. Inte kunde hon återvända till sitt respektabla hem i Lemnhult och berätta att hon skulle få barn, fastän hon inte var gift. Så förtvivlade hennes föräldrar skulle bli och så det skulle tisslas och tasslas! Nej, detta måste till varje pris döljas. Och så bestämde hon, liksom många andra ogifta mödrar och troligen tillsammans med barnafadern, att barnet skulle hemlighållas och lämnas till fosterhem. Det är svårt att förstå hur man kunde lämna bort sitt barn. Men det var en annan tid och den varade en bra bit in på 1900-talet. Tillhörde man en "bättre familj" gällde det att skydda dess heder och goda anseende. Fattiga pigor och torpardöttrar födde otaliga s.k. "oäkta" barn men hade ingen heder att skydda. Kunde de inte själva ta hand om sitt barn så gjorde oftast moderns föräldrar det.

Den lille Hjalmars fosterfar blev diversearbetare Bengt Olsson Gullberg vars efternamn Hjalmar fick. Fostermodern hette Elsa Andersdotter. Båda var födda 1850 och hade inte fått några egna barn. När Hjalmar kom till deras hem, fanns där sedan ett halvår fostersystern Hanna Elisabet. Hon var brorsdotter till Elsa och nio år gammal. Båda hennes föräldrar hade dött 1897 och hennes äldre systrar hade emigrerat till Nordamerika. Familjen Gullberg bodde på Södra Förstadsgatan i Malmö.

De biologiska föräldrarna, Robert, som antagit tillnamnet Brand, och Hilda gifte sig i Sankt Pauli församling i Malmö den 6 oktober 1900. Ingen av bröllopsgästerna på fotot nedan kände till att de redan hade en son.

De flesta av bröllopsgästerna var män, möjligen var några brudgummens affärsbekanta. De fyra tärnorna på ömse sidor av brudparet var från vänster Gerda Lundeberg, Agnes Lundgren, Hildas syster Jenny och en fröken Holst. Damen i bakre raden är en fröken Bruhn. Kan paret bredvid möjligen vara brudens föräldrar som rest från Lemnhult ner till Malmö för att närvara vid dotterns vigsel? En liten lustig detalj är väl hunden som ligger och vältrar sig vid brudens fötter och delvis skyms av klänningen och släpet. Var det åt honom som Hilda gav sin moderskärlek?
Visst är likheten mellan Hjalmar Gullberg och hans far på bröllopsfotot slående!

Robert och Hilda Brand fick inga fler barn och de hade mycket liten kontakt med sin son. Robert Brand besökte ibland fosterhemmet, men den lille Hjalmar fick då inte veta vem den vänlige farbrorn var. Den uppgiften kommer från brudtärnan Agnes Lundgrens dotterdotter. Agnes var Hildas mycket goda vän och förtrogna. Robert Brand titulerades först prokurist, vilket innebar att han var behörig firmatecknare, och senare grosshandlare och makarna var välbeställda. De betalade för sonens uppehälle och studier, varför han hade det bättre ställt än familjen som han levde med.  

Ganska tidigt förstod Hjalmar hur det förhöll sig, men trots att han var lik sin far förnekades all släktskap. Detta nämner han i en ungdomsdikt som avslutas med kärleken till fosterföräldrarna:

Än skyr jag hos mig anletsdragen
för att jag inte deras fått
som gav mig från den första dagen
en kärlek som var utan mått.


Mycket i Gullbergs diktning kretsar kring detta, att han blev bortlämnad och aldrig erkändes av sina biologiska föräldrar. En känsla av främlingskap kom att prägla honom hela livet, men endast på ett ställe i sitt publicerade författarskap, i dikten ”Till en näktergal i Malmö”, nämner han sitt trauma. Kanske var det också föräldrarna han tänkte på i raderna
Vi vet att kärlek i augusti månad
kan bära frukt i maj på en klinik....

Unge Hjalmars dominerande intresse var musiken. Han spelade fiol och tonsatte lyrik av svenska och tyska diktare. Hjalmar tog studenten 1917 vid Malmö latinskola. Därefter studerade han vid Lunds universitet, läste klassiska språk och litteraturhistoria och blev filosofie magister 1923, samma år som hans far grosshandlaren avled inte fullt femtio år gammal. Två år senare dog fosterfadern.

Hjalmar Gullbergs fortsatta studier resulterade i filosofie licentiatexamen 1927. Samma år utkom den första diktsamlingen, I en främmande stad. Här slår Hjalmar Gullberg an den ton av främlingskap, dödslängtan och melankoli, som kan märkas i hela hans diktning.

Här är Hjalmar Gullberg fotograferad framför sommarhuset i Falsterbo.

Detta år, 1927, tog hans mor Hilda sitt liv. Hon hade då avvecklat makens firma och flyttat till Stockholm. Hon blev bara drygt femtio år gammal.

Enligt moderns testamente skulle sonen få ärva 40000 kronor samt en briljantring. Det nöjde sig inte fostermodern med. Hon kontaktade en advokat och resultatet blev att Rådhusrätten i Malmö fastställde Hjalmar Gullbergs rätta börd med hjälp av vittnesmål från fostermodern och barnmorskan Karna Johansson, i vars lägenhet han föddes. Som ende bröstarvinge ärvde Gullberg hela kvarlåtenskapen drygt 200000 kronor samt föräldrarnas sommarhus i Falsterbo.

Den tidigare nämnda dikten Till en näktergal i Malmö skrevs i slutet av maj 1942 när Gullberg var patient på Allmäna sjukhuset i Malmö. Personalen beskrev honom som blyg och tystlåten men mycket vänlig och trevlig.


Till en näktergal i Malmö


Jag mötte vänner i så många länder -
men varför blev man ensam under skyn?
Jag älskar det, som flyr ur våra händer;
jag älskar det, som doldes för vår syn.
Här ligger jag, en fånge mellan lakan,
och lyssnar i en mörklagd paviljong.
Jag älskar mörkret, och jag älskar vakan;
jag älskar tystnaden, som blir sång.



I sjukhusparken hänger månens lykta;
det glittrar genom rullgardinens dok.
Nu lyssnar alla sorgsna och betryckta
till Höga visan ur naturens bok.
Den störste sångaren på denna jorden
har kommit för att skingra våra kval.
Jag hör musik och letar efter orden.
Sjung, näktergal, min hemstads näktergal!

Från vilket paradis är stämman lånad,
som tränger in i rummet, där jag bor?
Så sjöng du, när jag föddes i din månad,
för en förtvivlad kvinna som blev mor.
En majnatt hände det, som ingen visste;
vår stora hemlighet kom ingen åt.
Den, som försökte spåra oss, tog miste:
i toner dränkte du min första gråt.



Dig vill jag intill döden efterlikna,
o sångare, som vägrar att bli sedd!
De sökte fånga dig och står besvikna:
på villospår blev jägarskaran ledd.
Dig känner ingen - ingen utom träden
har sett, om du är vacker eller ful.
Snart hörs i toppen trastens sommarkväden
- då tiger du, som sjöng i låga skjul.



Lär mig att inför världen vara liten!
Vad gör det, att jag vandrar mot min höst,
att jag blir ensam, grå och väderbiten?
En majnatts melodi har sprängt mitt bröst!
O näktergal, jag var en gång din like -
nu är jag åter stum och sjunker matt
tillbaka i det anonymas rike...
Det skulle vara lätt att dö i natt.

Mot slutet av sitt liv led Gullberg av en svår förlamningssjukdom och förlorade förmågan att tala. Han tog sitt eget liv genom drunkning den 19 juli 1961 i sjön Yddingen i Bökeberg. Han var dock skriven i Oscars församling i Stockholm men blev begravd i Malmö. Där vilar han tillsammans med fosterföräldrarna och Elisabeth, som han alltid betraktade som sin rätta syster. Hon förblev ogift och avled 1947 i Oskars församling.
Deras fostermor Elsa dog 1935.

Hjalmar Gullberg levde från 1952 till sin död tillsammans med Greta Thott född Malmqvist. Hon var änka efter greve Stig Thott på Skabersjö. De var inte gifta och hade inga barn.

Det var nog inte till Greta han skrev följande vers. Det är mera troligt att den tillägnades någon tidigare tillfällig förbindelse.

Vi böjer inte knä för någon präst
Vi avger inga trohetslöften just
Så lyder eden vid vår bröllopsfest
Jag älskar dig, så länge jag har lust

Greta Thott dog i Stockholm 2003 i en ålder av 95 år. Hon ligger begravd vid sin trolovade Hjalmar Gullberg i Malmö.

Skriv en kommentar: (Klicka här)

123minsida.se
Bokstäver kvar: 160
OK Skickar...
Se alla kommentarer

| Svar

Senaste kommentarer

22.09 | 18:20
Livsöden har mottagit 3
21.09 | 08:56
Framsida har mottagit 19
17.08 | 17:37
Kvarterbo har mottagit 1
24.06 | 09:41
Välkommen har mottagit 11
Du gillar den här sidan