En sida för sådant som inte hör hemma på de övriga

Det finns sådant att berätta som inte hör hemma under någon annan rubrik, därför väljer jag att starta en ny sida.

Denna historia hörde jag en pitebo berätta en gång.

I en by i Piteå landskommun bodde på en av gårdarna en gammal kvinna och hennes son, som inte heller var någon ungdom. Grannarna tyckte synd om kvinnan, som de ansåg fick arbeta för mycket och en av dem påtalade detta för sonen.

Mitt ”bonnmål” skulle nog inte godkännas av en äkta norrbottning, men ungefär så här lät sonens svar:
”Hä bräuk vi ein jenersjon i täge.” (Här förbrukar vi en generation i taget.)

Gamla historier ska man föra vidare, gör gärna det!

En tjuvs bekännelse

På trettio- och fyrtiotalen var det ovanligt att ”vanliga” människor ägde en egen kamera. Om man ville ha ett foto på sig själv, sina barn eller familjen beställde man tid hos en fotograf. När mina föräldrar i februari 1932 oväntat miste sitt första barn, en sju månader gammal son, hade de inte något foto av honom. Hans död blev en sorg, som de aldrig försonades med. Ett minne ville de ha och kontaktade en fotograf. Därför fanns det ett inramat foto på en vägg i finrummet på Harald i sin lilla vita kista.

Jag tror att den erfarenheten var störst anledning till att pappa köpte en synnerligen enkel lådkamera några år senare. Därför fanns det också ganska många foton på oss barn därhemma. Pappa fotograferade också vid de närmaste släktingarnas födelsedagar, guldbröllop och andra bemärkelsedagar.

Med det äldsta barnets självklara rätt, ansåg jag, att den borde jag också få använda. Det är möjligt att jag bad om lov och kanske köpte jag också filmrullarna. Kameran fick följa med mig till folkhögskola och seminarium, ja till och med till mina första arbetsplatser. Men 1955, när jag jobbade i en byskola inom Råneå kommun, ansåg min hyresvärd att jag borde skaffa mig en bättre kamera. Det gjorde jag också och den nya kom att hänga med några år. Var den finns nu, vet jag inte, den kom nog på villovägar i samband med flyttningen hit till Sundsvall.

Däremot vet jag var pappas gamla lådkamera finns?

Oftast har den befunnit sig på samma ort som jag. Den ser väl ganska välvårdad ut och trots att den de senaste sextiofem åren aldrig har använts till vad den var avsedd för, anar jag att värdet stigit betydligt sedan den upphöjts till prydnadsföremål.

Om någon av mina systrar, svågrar eller deras barngör anspråk på att i fortsättningen bli kamerans vårdnadshavare är jag beredd att överlåta den.