2019 12 25
Jag har nog aldrig haft något emot att dela den här dagen med den man, vars födelse är anledning till att Julen firas som de kristnas största helg.
Men när jag var barn hade det vissa negativa
sidor. En gång som mycket ung ska jag ha klagat: ”Juldagen och juldagen! Aldrig hör jag något annat än juldagen. Jag ville hellre fylla år den 10 maj eller 10 juni.”
Nu misstänker jag att detta var ett uttryck
för att jag ville bli ytterligare uppmärksammad. (Precis som jag, av samma skäl, är flitig användare av facebook och detta forum.)
Men nog fanns det en del annat som ett barn kunde klaga på också.
Jag blev
aldrig uppvaktad ”på sängen” som mina systrar blev. I stället väcktes jag före fem på morgonen, för att snabbt klä på mig, äta något och skynda iväg till julottan, som började
klockan sex.
För den som alltid velat ligga "och dra sig" på morgnarna var det extra jobbigt. Om det inte var snö på marken, blev det att gå den två - tre kilometer långa vägen till kyrkan. Därför
var min högsta önskan dagarna före, att det skulle snöa så mycket att det blev slädföre till jul. Då hade pappa varit uppe mycket tidigare, gett hästen hö och fyllt en säck med samma vara.
Detta
var, i mina hemtrakter i Småland, ända in på 1950-talet, ett inte helt ovanligt sätt för bönder att färdas till julottan. Släden var föesedd med lykta och hästen med bjällerkrans.
Intill kyrkan
fanns långa rader av kyrkstall med spiltor. När pappa bundit hästen och stoppat hö i krubban, skyndade han upp på läktaren. Han tillhörde kyrkokören, som senare hela vår familj kom att vara en del av. Nog kändes
det högtidligt att, tillsammans med alla övriga kyrkbesökare, delta i julottan i den oftast helt överfulla kyrkan.
Av tradition var juldagen också ”Familjens dag”. Efter ottan skulle man inte umgås med några
andra. Det var otänkbart att bli bortbjuden eller att själv bjuda hem någon.
Den dag jag fyllde tio år gjorde mina föräldrar ett undantag. Jag skulle få bjuda mina bästa flickvänner på födelsedagskalas.
Än i dag kan jag förvånas över detta. Och hur kunde farmor, som höll så hårt på gamla traditioner, tillåta det?
Jag hade skrivit inbjudningar på papperslappar, som jag delade ut, när vi kom
ut ur kyrkan. För alla var ju där.
För min egen del var det nog inte presenter jag i första hand förväntade mig. Detta att få ha fest på själva juldagen var tillräckligt stort. Men nog förstår
jag att de inbjudna ville uppvakta mig och det var inte möjligt för dem att köpa något, eftersom alla affärer var stängda. Presenterna blev pengar. Det är för övrigt vad jag numera oftast uppvaktar barnbarn och
barnbarnsbarn med, förutom tanken ”Köp något du önskar dig, och verkligen vill ha.”
När jag räknade ihop mina födelsedagspengar blev summan drygt sex kronor. Om någon blir förvånad kan
jag påpeka att sex kronor var 1942 en ganska stor summa pengar för ett barn.
Jag minns också vad jag köpte, som vanligt i mitt fall inte speciellt behövligt eller genomtänkt.
Det fanns en affär nere i samhället,
som kallades pappershandel, men egentligen var en diversehandel, för den hade det mesta, utom det de övriga affärerna runtomkring tillhandahöll. Där fanns förutom saker av papper, som t.ex. skrivmaterial, kuvert, tidningar och
böcker, även pennor, godis, cigaretter, snus och prydnadssaker av olika material. Jag tror att jag ännu har ett par små vaser av porslin som är köpta där. Den här gången valde jag en liten pokal av tenn. Jag funderade
nog aldrig på vad jag skulle använda den till. Den finns inte kvar och vart den tog vägen vet jag inte heller.
Numera funderar jag mer på vad jag ska göra med de pokaler och priser som inte är mina, men som står
högst upp i min bokhylla och som är ett minne från en senare tid och som dessutom en gång var mycket uppskattade av ägaren.