Funderingar

Det sämsta med att bli gammal

2020 07 14
I går startade jag en ny serie på facebook och döpte den till Dagens fundering. Första inlägget fick heta:
Det bästa med att bli gammal. 
Jag ansåg att det bästa är att man inte förväntas ha några förmågor kvar. Jag kan skylla på dåligt minne, dålig syn och hörsel, kol, dålig ork och balans - och alla tror mig .... de flesta i alla fall. 
 
Det är ett tag sedan jag kollade på hemsidan och i dag upptäcker jag att mitt minne har helt havererat. Jag har glömt att jag redan har en undersida med nästan samma namn: Funderingar
Nu har jag ännu mer att fundera på!!!!
 
Tycker någon att det låter rörigt - jag förstår det, för det tycker jag också.

Du gamla du fria

2020 05 14

När jag var elev i folkskolan, som det hette då, under krigsåren 1939 - 1945 var ett av ämnena Historia. I nuvarande Grundskolan ingår det som en del av gruppen Samhällsorienterande ämnen (SO).

Vad dagens elever får lära sig i ämnet Svensk Historia har jag ingen aning om.
När jag funderar över vad vi fick lära oss i början av fyrtiotalet får jag en känsla av att det mest handlade om alla krig som vårt land deltagit i, (nåja en del fredsslut också som t.ex. freden i Brömsebro och ...) Dessutom erövringar av landområden (Skåne, Halland, Blekinge) om Krigarkungar (Karl X11, Gustaf 11 Adolf). Med stolthet sjöng vi Sveriges Nationalsång ”Du gamla du fria” och ”Du tronar på minnen från fornstora dar, då ärat ditt namn flög över jorden”. Vi fick veta att att Sverige var det bästa landet på jorden (och efter 75 år tror jag fortfarande på det. Om jag är stolt över Sverige och svenskarna är jag mer tveksam till. 

Var kunde vi läsa om det Svenska Folkets historia? En och annan soldat hade vi hört talas om, t.ex. ”Sven Duvas fader var soldat, avdankad, arm och grå, var med år 88 ren och var ren gammal då”. Göran brukade stoltsera med att han hade lärt sig dikten utantill. 

För drygt femtio år sen anmälde jag mig till en studiecirkel i Släktforskning och upptäckte min egen och därmed det svenska folkets historia. Nu visste jag faktiskt redan en hel del, eftersom jag hade föräldrar och andra äldre anhöriga som gärna berättade hur det varit under den tid, som ibland benämns som ”Den gamla goda”. 

På det s.k. ”Nätet”, där jag numera hämtar mycket information, hittade jag en artikel i Aftonbladet från januari 2007 skriven av Herman Lindqvist:
”Sverige är ett av ytterst få länder i Europa som genomfört etnisk rensning, folkomflyttningar och andra brutala övergrepp i ockuperade områden - och kommit undan med det”, skrev han bland annat. 

- Vad, Sverige mitt fredsälskande land och folk? Denna, allt annat än smickrande historia, fick jag ta del av. 

Herman Lindqvist skrev vidare:
”Ett av de många synliga bevisen för den svenska triumfen är Karl X Gustavs staty på Stortorget i Malmö. Där sitter han stadigt på sin häst, mannen som ryckte de sydsvenska landskapen från danskarna och gjorde det möjligt för sonen och efterträdaren Karl XI att genomföra den brutala försvenskningen av de erövrade områdena. 

Myten om att Sverige är ett land med ett folk och ett språk skapades efter 1809 då det svenska rikets sprängdes och den östra rikshalvan blev storfurstendömet Finland. Sverige som i hundratals år varit ett ganska stort, nästan runt rike med huvudstaden i mitten blev plötsligt ett avlångt Lillsverige med en huvudstad alldeles vid fronten, bara någon timmes seglats från fienden på Åland. 

För att komma över det trauma som förlusten av de finländska landskapen hade skapat blev Sverige helsvenskt, det vill säga den svenska nationalismen blommade upp. Dalarna blev mönsterlandskapet och den svidande förlusten av Finland botades med nyskriven svensk historia där man lyfte fram kungshögarna i Uppsala, vikingarna och annan historisk kuriosa på gränsen mellan fantasi och verklighet. Allt för att mana fram den falska bilden av att detta Lillsverige egentligen var det riktiga, ursprungliga Sverige.” 

Detta blev min första och, som jag anar, alldeles sanna historielektion, förutom de insikter som jag fått genom mitt släktforskande.
Därför undrar jag om skolämnet Svensk Historia inte bör bytas ut mot Släktforskning. 

Avslutningsvis:
Precis som jag i skolan fick lära mig sjunga: ”Jag är så glad att jag är svensk....” så är jag det fortfarande och jag missunnar inga andra att komma hit och känna samma glädje. 

Om att fylla år på juldagen

2019 12 25

Jag har nog aldrig haft något emot att dela den här dagen med den man, vars födelse är anledning till att Julen firas som de kristnas största helg.

Men när jag var barn hade det vissa negativa sidor. En gång som mycket ung ska jag ha klagat: ”Juldagen och juldagen! Aldrig hör jag något annat än juldagen. Jag ville hellre fylla år den 10 maj eller 10 juni.”

Nu misstänker jag att detta var ett uttryck för att jag ville bli ytterligare uppmärksammad. (Precis som jag, av samma skäl, är flitig användare av facebook och detta forum.)

Men nog fanns det en del annat som ett barn kunde klaga på också.

Jag blev aldrig uppvaktad ”på sängen” som mina systrar blev. I stället väcktes jag före fem på morgonen, för att snabbt klä på mig, äta något och skynda iväg till julottan, som började klockan sex.

För den som alltid velat ligga "och dra sig" på morgnarna var det extra jobbigt. Om det inte var snö på marken, blev det att gå den två - tre kilometer långa vägen till kyrkan. Därför var min högsta önskan dagarna före, att det skulle snöa så mycket att det blev slädföre till jul. Då hade pappa varit uppe mycket tidigare, gett hästen hö och fyllt en säck med samma vara.

Detta var, i mina hemtrakter i Småland, ända in på 1950-talet, ett inte helt ovanligt sätt för bönder att färdas till julottan. Släden var föesedd med lykta och hästen med bjällerkrans.

Intill kyrkan fanns långa rader av kyrkstall med spiltor. När pappa bundit hästen och stoppat hö i krubban, skyndade han upp på läktaren. Han tillhörde kyrkokören, som senare hela vår familj kom att vara en del av. Nog kändes det högtidligt att, tillsammans med alla övriga kyrkbesökare, delta i julottan i den oftast helt överfulla kyrkan.

Av tradition var juldagen också ”Familjens dag”. Efter ottan skulle man inte umgås med några andra. Det var otänkbart att bli bortbjuden eller att själv bjuda hem någon.

Den dag jag fyllde tio år gjorde mina föräldrar ett undantag. Jag skulle få bjuda mina bästa flickvänner på födelsedagskalas. Än i dag kan jag förvånas över detta. Och hur kunde farmor, som höll så hårt på gamla traditioner, tillåta det?

Jag hade skrivit inbjudningar på papperslappar, som jag delade ut, när vi kom ut ur kyrkan. För alla var ju där.

För min egen del var det nog inte presenter jag i första hand förväntade mig. Detta att få ha fest på själva juldagen var tillräckligt stort. Men nog förstår jag att de inbjudna ville uppvakta mig och det var inte möjligt för dem att köpa något, eftersom alla affärer var stängda. Presenterna blev pengar. Det är för övrigt vad jag numera oftast uppvaktar barnbarn och barnbarnsbarn med, förutom tanken ”Köp något du önskar dig, och verkligen vill ha.”

När jag räknade ihop mina födelsedagspengar blev summan drygt sex kronor. Om någon blir förvånad kan jag påpeka att sex kronor var 1942 en ganska stor summa pengar för ett barn.

Jag minns också vad jag köpte, som vanligt i mitt fall inte speciellt behövligt eller genomtänkt.

Det fanns en affär nere i samhället, som kallades pappershandel, men egentligen var en diversehandel, för den hade det mesta, utom det de övriga affärerna runtomkring tillhandahöll. Där fanns förutom saker av papper, som t.ex. skrivmaterial, kuvert, tidningar och böcker, även pennor, godis, cigaretter, snus och prydnadssaker av olika material. Jag tror att jag ännu har ett par små vaser av porslin som är köpta där. Den här gången valde jag en liten pokal av tenn. Jag funderade nog aldrig på vad jag skulle använda den till. Den finns inte kvar och vart den tog vägen vet jag inte heller.

Numera funderar jag mer på vad jag ska göra med de pokaler och priser som inte är mina, men som står högst upp i min bokhylla och som är ett minne från en senare tid och som dessutom en gång var mycket uppskattade av ägaren.

Ibland liksom hejdar sig tiden ett slag

2019 12 22

Ibland liksom hejdar sig tiden ett slag
och någonting alldeles oväntat sker.

Detta citat av Alf Henriksson kom jag att tänka på för några dagar sedan, när jag fick veta att Erik Palmgren hastigt och oväntat lämnat livet. Sen dess har jag haft svårt att glömma honom och tänkt:
Nu har världen förlorat ett geni.

Jag var hans första lärare, när han gick i Antnässkolan. Eftersom jag själv var sjukskriven en tid just det året i samband med att jag väntade vår yngste son och därefter tjänstledig i två år, var min tid som Eriks lärare kort. Jag har inte ens ett skolfoto, där han finns med. Nu har jag fått ett av min dotter som var ett år äldre än Erik och vissa år delade lärare och klassrum med honom.

Jag minns inte heller om jag har träffat honom efter det där året 1970-71, men ändå minns jag honom, den otroligt begåvade, vänlige och tillbakadragne pojken.

Hans föräldrar hade jag däremot kontakt med.

Mamma Marianne var född i Västergötland. Just det året 1970-71 fick jag hjälp av henne på mottagningen i Antnäs, där hon hade tjänsten som distriktssköterske-barnmorska, som det då hette.

Senare besökte jag flera gånger Eriks föräldrar och kände mig alltid välkommen. Hans far, Östen Palmgren, hade mycket att berätta om Måttsund, måttsundsbor och ”seder och bruk” förr.

En gång talade han om att Erik utnämnts till professor i matematik och att Östen då frågat honom vad han därefter hade att se fram emot och kämpa för. Att han var stolt över sonen, var lätt att förstå, och det hade han all anledning att vara.

Genom att tala med släktingar och sökt på internet har jag fått veta en del om Eriks liv. Han hade ingen egen familj, efter att föräldrarna gått bort. Som närmast sörjande anger dödsannonsen en moster och kusiner.

När Erik utnämndes till professor, var han knuten till Universitet i Uppsala och från 2011 till Stockholms Universitets Matematiska Institution, där han enligt en kollegas minnesord, var professor i ”Matematisk logik och forskare inom Konstruktiv matematik och Kategorisk logik”. Utan att förstå ett enda dugg av vad detta innebär, hänvisar jag till:

https://www.math.su.se/om-oss/nyheter/erik-palmgren-1963-2019

I en frågespalt i tidningen "Forskning och framsteg" frågar signaturen Karin, om matematiken och geometrin är något som anses existera i universum, oavsett människan, eller om det är något som människan har skapat.

I sitt svar skriver den måttsundsbördige professorn, bland annat: ”Utomjordingar kan nog charmas med matematik” och ”Fysikaliska observationer och matematik är förmodligen begripliga samtalsämnen, om utomjordingarnas teknik är avancerad nog för att ta emot radiosignaler”.

Något som jag själv vet är emellertid: 

Erik Palmgren var en äkta måttsundare. Hans anor på faderns sida kan följas minst tolv generationer tillbaka i byn.
Eriks FF FF FF MF FF FF, Hans Jönsson, bonde på hemman nr 8 var född omkring 1560. 

Troligen kan man lägga till ytterligare en generation, såvida det är som jag tror, att Hans Jönssons far var Jöns Nilsson, en av de nio bönder som upptogs i Jordeboken 1543. 

Det finns flera ännu levande måttsundsbor, som har samma anor som Erik Palmgren.

Jag hoppas att min forne elev hade ett fint forskarliv och att matematiken även är hans följeslagare där han nu är. Vila i Frid, Erik!

Skriv en kommentar: (Klicka här)

123minsida.se
Bokstäver kvar: 160
OK Skickar...
Se alla kommentarer

| Svar

Senaste kommentarer

22.09 | 18:20
Livsöden har mottagit 3
21.09 | 08:56
Framsida har mottagit 19
17.08 | 17:37
Kvarterbo har mottagit 1
24.06 | 09:41
Välkommen har mottagit 11
Du gillar den här sidan