Delar ur Min historia

Att skriva sina memoarer låter så pretentiöst, sådant gör bara människor som uträttat något betydelsefullt. Men alla människor, oavsett vad de betytt för omvärlden, har en historia att berätta. Detta är min historia.

Under flera år skrev jag ner minnen från mitt liv men också sådant som jag inte minns men hört berättas. Jag ville först och främst att mina barn och barnbarn skulle förstå hur mycket det mesta förändrats under de år som blev mina här på jorden. 

Så stora förbättringar som skett inom de flesta områden, kan nog ingen generation ha upplevt tidigare. Till viss del är det nog detta som senare generationer nu tvingas ”betala” för. Ingen anade vad DDT och andra nya gifter, som kunde utrota oönskade djur, ogräs och sly, innebar av föroreningar och nedskräpning av både  luft, land och hav.

Jag skrev också om aktuella händelser i vår familj och bland våra närmaste, som nyfödda barn, firande av högtidsdagar, död och begravningar, resor och semestrar.

Det allra sista skrev jag under en vistelse på Maui en av de öar som utgör Hawaii. Under två veckor i februari - mars 2012 var sexton familjemedlemmar, samlade på en semesteranläggning i Lahaina. Ett foto på oss finns under rubriken ´Vår familj´.

Tyvärr saknade vi Göran, som då sen fyra månader vistades på Solbackens demensboende i Luleå och Magnus, som hade annat på sin agenda.

För mig blev det en oförglömlig upplevelse att under två veckor få umgås med nästan alla barn, barnbarn och barnbarnsbarn.

Texterna som jag skrivit kom att tillsammans med många foton bli 142 A4-sidor, som jag kopierade och samlade i pärmar. Mina systrar, barn och barnbarn fick var sin pärm.

Det som här följer är delar ur Min historia.

Mina första år

Första fotot av mig. Här är jag 10 månader gammal.

    Jag, Ingrid Barbro Viola Richardsson, föddes 1932 på juldagens eftermiddag klockan kvart över tre. Tidigt på morgonen skjutsade pappa min mamma med häst och åkvagn till Röda Korsets förlossningshem som låg i Älghultsbys järnvägssamhälle drygt två kilometer från mitt hem. Det var ingen snö den julen, för i så fall hade det blivit slädfärd. Pappa brukade skämtsamt säga, att efter det han skjutsat mamma, for han till julottan och sjöng: ”En jungfru födde ett barn i dag”.
 
    Juldagen var det året på en söndag, varför jag också kan kalla mig söndagsbarn. Sådana påstås ju ha tur i livet och, enligt vad jag nyss läst, ha förmåga att se sådant som inte andra människor ser. Det första stämmer bra in på mig. Jag tycker att Ödet alltid har gjort det lätt för mig. Det senare stämmer dock inte alls. Jag har inget sjätte sinne och ingen medial förmåga, vilket jag är mycket tacksam över.
 
    När det efter någon vecka var dags för mor och dotter att komma hem, hade min faster Anna, som också blev min gudmor, tagit ansvar för att jag inte skulle behöva frysa. Hon skötte eldningen i kokspis och kakelugn med sådan energi att det började brinna i skorstenen. Vi förpassades till granngården, där min faster bodde och brandkåren fick tillkallas. Innan den anlände hade gårdens folk och grannar lyckats släcka elden. Huset räddades och efter viss bevakning och reparationer kunde jag så småningom få komma hem.
 
    Det var väl aldrig meningen att jag skulle ha kommit till världen, men det förstod jag inte förrän efter många år, för jag kände mig alltid mycket älskad av mina föräldrar och kanske lite överbeskyddad. Vad som så småningom gjorde att jag kom fram till denna insikt var, att mina föräldrars första barn, en pojke, hade dött i vad man numera skulle kalla plötslig spädbarnsdöd. Då kallades det tandslaget. Harald var sju månader gammal och efter att ha varit helt frisk, dog han plötsligt en natt i mammas famn. Tio månader senare föddes jag. Därav dessa tankar, att jag var en ersättare, som föddes till livet på grund av min brors tragiska död.

    På en vägg i vårt finrum fanns ett fotografi med min bror i sin lilla vita kista. Det var det enda foto som fanns av honom. Det var inte så vanligt med fotografering vid den tiden. Mina föräldrar ville ha ett minne av pojken de mist, så de kontaktade en fotograf som kom hem och tog detta kort på det sovande barnet uppe på kallvinden. Jag tror aldrig att jag upplevde fotot som särskilt märkligt, min lille bror sovande i en ovanligt fin liten säng. Men ju äldre jag blev, desto mer ingående studerade jag det. Och jag minns, att när jag själv fick en pojke, försökte jag hitta drag i min brors ansikte. Senare har jag väl någorlunda förstått, hur smärtsamt det måste ha känts för mina föräldrar varje gång de såg på kortet. Men de ville ändå ha det så. I tonåren saknade jag mycket min storebror och fantiserade om hur det skulle ha varit om han fått leva, på samma gång som jag insåg detta, att hans död var förutsättningen för mitt liv.

Min bror Harald föddes den 18 juli 1931 och dog den 12 februari 1932.

Föräldrarna

    Mina föräldrar var bönder, småbrukare i Småland, ett landskap som verkligen gör skäl för namnet, för där är det fråga om små land - och steniga.
 
    Pappa, som var född 1899 och yngst i en syskonskara på fyra, blev den som fick stanna kvar hemma och hjälpa sina föräldrar och det ansågs självklart att han skulle ta över den lilla släktgården.
 
    Mamma var född 1905 och nummer tre av sex systrar och en bror. Det hade funnits en syster till, den äldsta, men hon dog 18 år gammal efter en lång sjukdomsperiod. När mina föräldrar träffades hade mammas familj nyss flyttat från grannsocknen Lenhovda till ett litet jordbruk i Älghult, som de köpt. Det var i mars månad 1920 och mamma, som hade börjat konfirmationsundervisningen i Lenhovda, fick avsluta den i Älghult.

     Genast gällde det för mamma att skaffa en pigplats. Hon fick sin första plats hos pappas syster och svåger, som också var grannar med farmor och farfar i Kvarterbo,

    Mamma och pappa berättade gärna om den gången, när hon var utlånad för att hjälpa till att plantera skog hos min farfar. Pappa, som var tjugo år gammal, ville imponera på den femtonåriga flickan. Han trodde att han skulle väcka beundran genom att vigt hoppa över en gärdesgård. Tyvärr lyckades inte hans uppvisning. Han hade olämpliga skor, alldeles för långa och spetsiga i tån och han snavade och föll ömkligt. En liten tallplanta sparade pappa och grävde ner i lillhagen därhemma helt nära gårdens hus. Den vårdades ömt och tallen fanns kvar i många år och betraktades som ett minne från deras första möte och arbetsdag tillsammans.
 
Det dröjde väl några år, innan de kunde räkna sig som ett par. Jag har förstått att båda hade andra förälskelser, innan de bestämde sig för varandra. Mamma skrev många dikter och i ungdomsåren var det ofta kärleksdikter. Dagen före sin 21-årsdag, den 19 juni 1926, skrev hon:

Våren
Du var våren! Jag var våren! Ungdomsyra båda två.
Att jag blott var barn till åren tänkte vi väl aldrig på.
Ty osynligt band oss knöto fastare invid varann.
Att jag ilar till ditt möte vi så helt naturligt fann.

Det var kärleks rena låga, kärlek underbar och sann.
Kärlek som kan bli en plåga när man skiljes från varann.
Kärlek som kan skapa jorden till ett himmelskt paradis.
Kärlek - underbara orden smälter frusna hjärtans is.

Kom då käre, låt mig smeka kinden din nu liksom förr.
Vi är barn, vi åter leka, glänta tyst på minnets dörr.
Ser du huru månen lyser lika trogen, lika mild.
Och varenda stjärna myser sorgen är från jorden skild.

Mamma
Berta Matilda Kristina Karlsson 1905 - 1997
Pappa
Arvid Oskar Richard Karlsson 1899 - 1985

Bröllopet

Berta och Richard 1930

Mina föräldrar gifte sig den 5 juli 1930. Vigseln skedde i Älghults kyrka och dit vandrade brudpar och bröllopsgäster nerför backarna från mammas hem Älghults Södregård. Förutom deras föräldrapar och syskon var det vänner och medlemmar i NTO.

Vårt hem

     Farmor hade mycket svårt att lämna över ansvaret för gård och sysslor till son och sonhustru. Det var aldrig fråga om att mina föräldrar skulle köpa några egna möbler. Det som hade fått duga till farmor och farfar dög också åt dem. Några gamla, fina möbler var det inte heller fråga om. De var väl använda under många år. Så mamma flyttade in i sitt nya hem, som var ett mycket gammalt hem med vad hon samlat ihop under de tio år hon tjänat som piga. Hemma hos hennes föräldrar hade man odlat lin, berett det och vävt dukar, lakan och handdukar. Varpen bestod oftast av bomullsgarn. Brudlakanen var det allra viktigast med. Linet som blev inslag till dem hade mamma själv spunnit. Därefter hade hon vävt, sytt och försett dem med hardangerbroderi.

    Gamla bord och skåp, som av trämask var svårt perforerade, försökte mamma skyla med vita linnedukar. Också pappa hade fint linne med till bosättningen. Farmor var noga med att hennes barn skulle ha lika mycket var som ”utstyrsel”.

    Vårt hus var kallt, dåligt isolerat och dragigt när jag var barn. Därför delade jag säng med mina föräldrar i utdragssoffan. Jag minns än hur varmt det blev där mellan dem. Jag kröp längre och längre upp på kudden och försäkrade att ”jag tyckte om kallen”. Det var ett uttryck som jag hittat på själv. Huset hade två dörrar på framsidan och en köksingång med en tillbyggd köksfarstu på baksidan. Mellan dörrarna på framsidan klättrade kaprifol efter väggen och framför den var det på våren alldeles fullt av snödroppar. Innanför dörren till höger fanns en ganska stor farstu. Därifrån ledde en trappa upp till vinden som aldrig användes vintertid. Det södra gavelrummet däruppe var inte inrett. Där såg man den bara timmerväggen, vars springor tätats med mossa.
 
    När det blev varmare, satt min farmor där och vävde vackra drälldukar i tioskaft, vilket innebar att tio trampor användes för att få fram mönstret. Hon vävde för att ge till barn och barnbarn, men också till andra som beställde av henne. Hon var en oerhört duktig väverska. Hon hade ofta två stora vävstolar med olika vävar i som hon växlade mellan. På golvets mitt fanns varpställningen. Den togs aldrig ner, utan var fäst i både golv och tak. Den var det bästa lekredskap man kunde tänka sig, en helt fantastisk karusell mellan varpningarna och den var tillåten att bruka. Säkert hade den roat generationer av barn före mig och mina systrar.

    I farstun fanns två dörrar. En gick till köket, som till största delen upptogs av den gamla spisen med murad bakugn. Bakugnen gick dock inte längre att använda. Innanför den andra dörren fanns ett stort rum. Senare delade pappa det rummet i två så att det blev ett finrum och ett avlångt sovrum. Mellan rummet och köket fanns också en dörr. Den andra ytterdörren ledde till mina farföräldrars s.k. undantagsdel. Den hade också en liten farstu, ett litet rum och ett kök. Köket var avlångt. Efter ena långväggen stod farfars och farmors sängar i rad. Där fanns ett bord och några stolar samt en skänk och över den en gammal väggklocka som mina farföräldrar köpt av urmakare Strand när de var nygifta på 1880-talet.
Inne i klockans fordral hade urmakaren skrivit:
”För urets säkra gång ansvarar K.J.Strand i fem år”. Den garantisedeln var inte daterad, men klockan går fortfarande efter lite upprustning och är synnerligen punktlig. Drar man upp den ungefär var sjätte dag, så slår den varje heltimme sina slag. Klockan hör numera till mina ägodelar.

    Spisen i farmors kök användes mest som värmekälla och att koka kaffe på. I Småland kokades kaffet i glaskula. Farmor köpte ibland orostat kaffe i affären och rostade det själv i ugnen. Än kan jag minnas doften, som jag inte tyckte var särskilt angenäm. Maten lagades i vårt kök och där åt också mina farföräldrar. Mellan de båda köken fanns en dörr, och även om den vanligtvis var stängd, så var det svårt för mina föräldrar att leva ett eget liv. När som helst kunde farmor titta in. Av den dörren har jag ett av mina tidigaste minnen. Jag hade fått ett litet bokmärke av min jämnåriga vän Gun-Britt Nord och hennes bror Lars-Rune. Det föreställde en pojke som jag döpte till Knutsson. Gun-Britt och Lasse kallades ibland Knutsson efter sin far Knut. Bokmärket klistrades upp på dörren. Och för att det skulle få vara helt så länge som möjligt, blev platsen så högt upp att jag inte kunde nå det. En dag blev dock frestelsen för stark. Jag drog fram en stol till dörren och klättrade upp för att kunna känna lite på bokmärket. Då hände det som de vuxna befarat. Jag lyckades pilla av huvudet. Jag blev helt förtvivlad och grät:
”Nu däävade ja min lille Knutsson”.

    Farmor hade inte bara en stark vilja, hon var också fysiskt stark. Hon högg all vår ved och slog med lie som vilken karl som helst. Farfar, som var tolv år äldre, var under sina sista år trött och svag. Under en av de sista somrar, som han fanns hos oss, togs ett foto under slåttertiden. Både pappa, mamma och farmor slår med lie. Farfar orkade inte med den sysslan längre, men ville ändå hjälpa till, så det fick bli räfsande för hans del. Min uppgift var att hålla i raspestickan och vara till hands när en lie behövde slipas.

I slåttertid 1935

Mina första fyra år

    Min barnvakt orkade dock farfar vara och jag blev hans ögonsten. Ett av mina tidigaste minnen är från den tid, när han inte orkade upp ur sängen längre. Jag tyckte det var så spännande, när han gömde mig under skinnfällen och frågade farmor var jag var. Hon svarade att hon inte visste och spelade förvånad när jag tittade fram.

    Skinnfällar ja, det var vad mina farföräldrar nyttjade vintertid. Inte var det så värst hygieniskt, och det hände nog att där bodde någon liten loppa ibland. Hönsloppor ´odlades´ i hönshuset och följde gärna med in i bostaden. Man lärde sig knäcka de hårdskaliga små djuren mellan naglarna. Vägglöss var vi i alla fall förskonade från. Mamma var mån om att hålla hemmet rent. Farmor däremot var inte så noga, men hon hade vuxit upp under en tid när ordet hygien knappast var uppfunnit. Hon byltade på sig flera långa yllekjolar, när hon skulle till vedboden. Både ytter- och underkjolar vävde hon av yllegarn. Underkjolarna var ofta i två färger och smalrandiga i t.ex. rött och grått.
 
    En gång höll hon på att sy en ny underkjol. Saxen låg framme och jag ville vara med och hjälpa till. Det blev ett jack i kjoltyget och farmor blev förstås arg. Jag förstod hur illa jag gjort och tyckte att olyckorna nu hopade sig. En stund senare hittade mamma mig ute på farstubron: ”Oje-ni, oje-ni”, snyftade jag, ”och i söndags var det mammas aloe”.
 
    Aloen var den fetbladiga krukväxt som fanns i vartenda hem i min barndom och som hade en så läkande kraft. När man bränt sig, bröts ett blad av och bladsaften gneds in i den brända huden. Det svalkade och gjorde mindre ont och man ansåg också att skadan läkte fortare. Jag hade väl märkt att mamma bröt blad från aloen ibland och det borde väl också jag få göra. Kanske hade jag varit lite för hårdhänt och fått bannor.

    I det här sammanhanget måste jag säga att farmor var mycket snäll mot mig och de syskon som senare kom. Vi hade stor respekt för henne, hon sa ifrån, men hon agade oss aldrig. Vid denna tid var det vanligt att föräldrar gav barnen dask i stjärten, om de inte lydde och detta fick också vi känna av ibland. Fastän farmor själv hade använt samma uppfostringsmetod för sina barn, höll hon efter våra föräldrar och menade att det skulle räcka med att säga ifrån och vara bestämd.

Födelse och död

Mamma med sina tre flickor.

    Ibland torde jag ha fått byta plats i soffan med någon av mina föräldrar, för en månad innan jag skulle fylla fyra år fick jag två systrar. Medan mamma fortfarande var kvar på förlossningshemmet förbereddes dopet. Man ville ha det undanstökat, eftersom farfar blev allt svagare och det troligtvis inte skulle dröja länge förrän gården skulle bli ett sorgehus. En kokerska kom hem till oss och lagade mat under två dagar. Till sin hjälp hade hon min faster och en av mammas systrar. Jag blev mycket förtjust i den snälla kokerskan och ville också vara med och hjälpa till. Men jag var uppmanad att inte vara högljudd, eftersom farfar på andra sidan väggen behövde ro. Jag var emellertid tvungen att få konversera med min nya vän, den snälla tant Alma, och så föddes ett nytt uttryck: Vi ”talade tysta”.

    Ett tidigt minne är just från dopet. De små, som fått namnen Kerstin Margit Elisabet och Karin Birgit Maria, kläddes i sina dopklänningar i farmors rum och bars av sina gudmödrar, våra fastrar Alma och Elsa, genom köken in till vårt rum där det var iordningställt ett bord med en glasskål och ljus.

   Efter själva dopet var det dopkalas. Gästerna, släktingar och grannar bjöds på mat och kaffe. Men alla var dämpade och tog hänsyn till den gamle 85-åringen som inte orkade vara med hela tiden men hjälptes in i rummet under själva dopakten.

    Tre veckor senare slöt farfar sina ögon för sista gången. Jag fick senare veta att det sista ord som kom från hans läppar var mitt namn.

    Farfar kläddes i vit skjorta och lades i sin kista som fram till begravningsdagen placerades i hans och farmors enda rum. Det var vinter och där var svalt. För de båda fönstren hängdes lakan. De största och vackraste av husets krukväxter ställdes runt kistan. Farfars ansikte täcktes med en vit näsduk.

    På begravningsdagens morgon samlades gästerna i sorgehuset. De fick komma in och se den döde och farmor lyfte på näsduken. Jag kände ingen sorg, bara spänning. Kanske var jag för liten för att förstå att jag just förlorat min allra bäste vän. Locket lades på kistan och den bars ut på den granrisbeströdda gården. Prästen höll utfärdsbön och de församlade sjöng en psalm före färden till kyrkan. På församlingens bårvagn dragen av en lugn häst fördes den gamle till den sista vilan. Efter följde alla begravningsgästerna, somliga färdades med häst och vagn andra var gående. Från denna dag har jag bara dessa minnen, att farmor lyfte på näsduken som låg på farfars ansikte, att jag hade svarta fingervantar som jag var oerhört stolt över och att jag höll i en bukett stora, vita krysantemum som jag släppte ner på farfars kista i graven.
 
    På några få veckor hade en märkbar förändring skett i vår familj. Farfar fanns inte mer och jag hade fått två systrar som konkurrerade om föräldrarnas gunst. Visst var jag stolt när tvillingarna skulle förevisas, men det dröjde inte länge, förrän jag också insåg att deras närvaro förde med sig stora besvär och stort ansvar också för mig. Vilket arbete det var för min mamma förstod jag inte alls. Vattnet som skulle hinkas upp och bäras från brunnen hundratals meter från huset. Blöjor och andra barnkläder som skulle tvättas i en balja inne i köket och kokas på spisen. Två små som skulle ammas. I sex månader fick de enbart bröstmjölk men växte bra och var friska. Men så drabbade en kikhostepidemi våra trakter. Båda fick kikhosta samtidigt. Anfallen kom oftast nattetid. Varken mamma eller pappa fick sova en hel natt under flera veckors tid. Tvillingarna måste tas upp och bäras tills anfallen lättade.

Ett olyckstillbud

    Morgon och kväll skulle mamma mjölka korna. Den konsten hade aldrig pappa lärt sig. Ingen annan bonde i trakten kunde det heller. Det var kvinnfolksgöra. Sjukdom och dålig sömn fick inte hindra det dagliga arbetet på gården och i lagården. Det blev farmor som sattes att passa småbarnen under dagen denna arbetsamma tid.

    När tvillingarna var omkring ett och ett halvt år gamla och började ta sig fram på egna ben trodde vår mamma att jag skulle kunna hjälpa till med barnpassningen när de var ute på gården. Jag insåg snart att detta var en mycket svår uppgift och klagade: ”Kan du inte bara släppa ut en i taget?”

    En episod som kunde fått allvarliga följder inträffade en vårdag när mamma och farmor var i färd med att klippa fåren. De höll till nere vid lagårn och jag var satt att vakta flickorna inomhus. Inne i stora rummet hade en brasa brunnit ner i kakelugnen men glöden värmde ännu och för att få bättre effekt var luckorna öppna. En av tvillingarna tultade fram till spisen och kastade in en näsduk. Min omedelbara reaktion var att till varje pris rädda näsduken. Jag fick fatt i ett hörn och kastade den på golvet just som den fattat eld. Sen blev jag livrädd, sprang ut på gården och ropade: ”Mamma det brinner!”

Jag kan ännu framför mig se hur mamma sparkade av sig trätofflorna och sprang uppför backen, rusade in i huset och kvävde elden.

    På fotot ovan är jag och mina småsystrar fotograferade sommaren 1938. Kerstins lockar har redan börjat skymta, medan Karins hjässa är ganska kal.

Vi bodde i ett tvåvåningshus i den del av Småland som senare har fått namnet Glasriket. Här är vi, hela familjen, fotograferade runt omkring farmor av en ambulerande fotograf. Detta bör vara från våren 1939.

Min hemsocken

    Min födelsesocken heter Älghult. Med stolthet skröt man över att detta skogrika område till ytan var den största socknen söder om Dalälven. Senare har jag lärt mig att detta påstående inte var helt rätt. Det ska ha funnits någon som var större. Numera är Älghult en del av storkommunen Uppvidinge. Inom socknen fanns tre tätorter: Älghultsby, Hohultslätt och Fröseke. Deras namn fanns på järnvägsstationernas skyltar. Samtliga hade fått sina namn i samband med att den smalspåriga järnvägen mellan Växjö och Oskarshamn stod klar 1922. Älghultsby hade tidigare kallats Kulla och senare Älghult. Vanligtvis använde vi det äldsta. Hohultslätt hade hetat Hohult och Fröseke Kronofors. Älghultsby blev också postadressen. 1962 lades järnvägen ner och de tre samhällena heter numera Älghult, Alstermo och Fröseke.

    Gården låg vid vägens ände, som slutade på lagårdbacken. Innan man kom dit passerades huset, som var byggt 1841. Lagården hade min pappa och farfar byggt, och den låg lägre än huset. Backen ner mot lagården var till stor glädje. Vintertid, när det var snö (och det var det märkligt nog alltid i Småland när man var barn), var den lagom brant för skidor och sparkåkning för en som alltid har varit feg. När det var dags att lära sig cykla, var den dock alltför brant. Jag kunde inte konsten men ville prova på mammas cykel. Sittande grensle över ramen, med benen spretande rakt ut och händerna på styret en bra bit ovanför huvudet, lät jag den rulla iväg. Den färden tog tvärt slut mot lagårdsväggen. Och där hittade mamma mig så gott som avsvimmad och med en förfärlig smärta mellan benen. Men detta var jag tvungen att hålla tyst om, ansåg jag. Jag skämdes så hemskt och försökte dölja hur ont jag verkligen hade. Jag tyckte, att det var så genant att ha ont just på detta ställe. På fotot till höger behärskar jag någorlunda cyklandets konst, men jag når inte upp att sitta på sadeln på mammas cykel.

    Framför huset stod, och står fortfarande, en kastanj, ett vårdträd. Det trädet har sin egen historia. Det är ungefär jämnårigt med min pappa. Alldeles i början av århundradet, hade det grott hos min farmors moster Anna. Hon och hennes make bodde i ett torp bara några hundra meter från mitt hem. De hade haft tre barn. Ende sonen hade dött i tbc. Ena dottern hade emigrerat till Amerika. Också hon var död. Den dotter, som var kvar, bodde med sin familj ända uppe i Kiruna. Denna ort ansågs av föräldrarna vara nästan lika avlägsen som Amerika.

    Anna hade planterat en kastanjenöt och fått den att gro. Hon hade vårdat plantan några år. Så blev hon sjuk, fick levercancer, förstod att hennes dagar var räknade och att hon aldrig skulle få glädjas åt kastanjens vackra blommor. Innan hon blev alltför sjuk grävde hon upp plantan och gick till min farmor, hennes systerdotter, och gav den åt henne.

    Kastanjen planterades mitt framför huset, som skulle bli mitt hem. En dag fick min pappa för sig, att den var lagom hög att hoppa bock över. Men nej, antingen var det lilla trädet för högt eller var pojken för liten. Toppen bröts och den olycklige pojken fick dask. Men trädet var livskraftigt. Efter den händelsen utvecklades två likvärdiga stammar.

Vardagsliv

På fotot från 1951 är det kusin Ingvar, Karin och pappa som hässjar hö.

    Vi hade alltid ont om pengar. Den lilla mjölkmängd som de fem korna gav, inbringade inga stora summor. Köttet från de kreatur som gick till slakt värderades också dåligt. En gång erbjöd pappa en slaktare i samhället att köpa en ko. Pappa var i stort behov av pengar, men det pris slaktaren var villig att betala var ett riktigt skambud. Pappa gick då runt hos grannarna och frågade om de ville dela köttet med honom. Genom att slakta kon hemma och sälja större delen av köttet till grannar och vänner fick han ett bättre och skäligare pris.

    Så småningom gick bönderna samman och bildade Slakteriföreningar, liksom man tidigare gått samman i Mejeriföreningar. Till Kronobergs Läns Slakteriförening i Alvesta skickades tjurkalvarna som späd- eller gödkalvar, medan kvigkalvarna vanligtvis fick leva längre för att ersätta gamla kor eller säljas vid slakteriets livdjursauktioner. Förutom kor hade vi en häst, några får och höns. Dessutom köptes ett par gånger om året ett par griskultingar som blev skinka, saltfläsk, korv, blodpudding och mycket annat.
 
    Skogen var den viktigaste inkomstkällan. Men den fick inte skattas för hårt. Det var skogvaktaren som bestämde hur många och vilka träd som fick fällas. När vintern kom och marken var frusen, så att även isen på våtmarkerna höll, vidtog småbrukarens tunga arbete i skogen. Träden fälldes med handsåg, kvistades, kapades i lagom långa bitar och släpades ihop med hjälp av häst. När mängden av stockar var lagom för en hästlast, kördes de hem och staplades vid lagården. Där blev stockarna lastade på timmerbil och forslade till sågverket. Timmeraffären gjordes ofta upp före fällningen. Sågverksägaren kom och gick igenom de listor som skogvaktaren gjort upp och som visade avverkningen. Han bjöd ett pris och i det ingick ibland att bonden skulle utföra allt arbete fram till hämtningen vid gården. De klenaste träden, de som inte dög att såga till brädor, blev massaved. Dessa stammar avbarkades hemma på lagårdsbacken.
 
    Ibland måste man behålla några träd för eget bruk. Något av gårdens hus behövde repareras. Stockarna kördes till sågverket med den egna hästen och mot betalning fick man dem där sågade i de tjocklekar man begärde. Några stockar kapades i fyrtio centimeter långa bitar, klövs till tunna takspån i en särskild spånklyv. När vi barn blev större fick vi hjälpa till när nya spåntak skulle läggas på lagården eller andra uthus.
 
    På en bondgård, stor eller liten, fanns det alltid arbetsuppgifter året om. Mest hektiskt var det under sommar och höst då det gällde att säkra vinterns förråd av föda för människor och djur. Då var det bra att ha vänner och släktingar som gärna gav en hjälpande hand. Morbror Fritz var en sådan. Han var gift med mammas syster Ingeborg och de bodde i en villa under grannbyn Fjärdingsmålas ägor. Fritz arbetade som glasblåsare i Alsterfors och tyckte kanske att det var trevligt att på den korta semestern byta värmen vid glasugnen mot solvärmen på slåtterängen. En annan, som hjälpte oss så länge han orkade, var August i Haga. Honom berättar jag om längre fram. Förutom de trädor, där klöver och timotej odlades, slogs trädgården runt huset, alla åkerrenar och slåtterängar med lie. Det var viktigt att allt togs tillvara och ängshöet med alla örter ansågs vara mycket hälsosamt. Medan karlarna slog den tuviga och ojämna ängen gick mamma och ibland någon av hennes systrar (senare också vi flickor) efter och räfsade ihop gräset för att lägga det i ”brea” att torka.

    Mamma gick hem för att laga middag och när den var klar blåste hon i den stora källarnyckeln som hängde på spiskroken. Den gav ifrån sig en ljudlig signal som kallade till mat. Efter maten vilade sig karlarna en stund i gräset framför huset, medan mamma måste diska efter maten. Jag vet att jag reagerade på hur orättvist det var att hon inte fick vila, för när de återvände till slåttern måste hon följa efter för att räfsa. Hon skulle också vända hemåt för att koka kaffe som hon tillsammans med saft, bullar, kakor, kaffekoppar och tillbehör packade ner i en korg och återvände med. Aldrig har väl fikat smakat bättre än ute på ängen.

    När höet var torrt och skulle köras in var det, så länge man var för liten att hjälpa till, en höjdpunkt att få åka i hölasset. Senare fordrade denna ynnest att man någorlunda gjorde rätt för sig. Man skulle ta emot höet, fördela det så jämt som möjligt i höhäcken och trampa så att det packades väl. Det stack i de bara benen men det kunde dock inte jämföras med när rågen skulle bärgas. Då var uppgiften att ta emot sädeskärvarna och stapla dem fint med axen framåt i skrindan. Då var det skönt om man hade långbyxor och långärmad blus för att skydda huden mot de vassa stråna.

    En högtidsdag för oss barn var när säden skulle tröskas på hösten. Kalle i Fjärdingsmåla hade ett ångtröskverk. En kväll efter att tröskningen var avslutad hos vår granne förflyttades tröskan och ångmaskinen med hjälp av hästar hem till oss. Tröskan placerades på logen och ångmaskinen utanför. Till själva tröskdagen hade mamma förberett med mat, efterrätt och kaffe med bröd. Tröskfolket skulle bjudas på riktig kalasmat och den blev ju också vi barn förplägade med. Det ingick många, både karlar och kvinnor, i ett trösklag och det innebar samarbete av de närmaste gårdarnas husfolk. Därför fick pappa ställa upp, när det skulle tröskas på andra gårdar, däremot minns jag inte att mamma behövde göra det.
 
    Tio bönder, fyra från Kvarterbo, två från Brandstorp och fyra från Fjärdingsmåla, turades om att forsla mjölkkrukorna till mejeriet i Hohult. Från vår gård var det med alla avstickare till dessa gårdar en väg på ungefär en mil. Sex dagar i veckan företogs denna resa, sommar som vinter, i solsken, regn och vinterstorm. Var tionde dag var, för var och en av de tio bönderna, avsatt för denna resa. Det blev inte så mycket kvar av dagen efter att mjölkspannarna återbördats till sina ägare. Krukorna innehöll då ofta skummjölk, som bonden köpte tillbaka som föda för gårdens kalvar. Vissa dagar hade bondhustrurna skickat med en liten unikabox, troligen tillverkad på väskfabriken i Alstermo. Boxen var försedd med samma nummer som mjölkkrukan, gårdens leverantörsnummer. I den låg en papperslapp med beställning av smör, ost eller grädde. Någon gång hände det att jag fick följa med pappa till mejeriet. Det var jobbigt att stiga upp så tidigt, för jag har alltid varit morgontrött. Jag skulle tro att klockan var ungefär sju när resan började. Jag har ett speciellt minne från en sådan resa. Jag minns just lukten i näsan när hästen, det bör ha varit Ajax, travade nerför backen mot Alstermo och pruttade för varje steg. Och jag tyckte att det luktade så gott. Jag tror nog att det är så, att den som vuxit upp med djur och lagård tycker att de dofter som kommer därifrån är behagliga. Det skulle nog inte fungera om man tyckte annorlunda.

   Den här gången hände ännu något som fastnade i minnet. Av den snälle mejeristen Arvid Molin fick jag en chokladkaka. Kanske var det min allra första. Tänk om Molin då kunnat ana, att den lilla flickan många decennier senare med värme minns denna gåva, när hon går förbi hans grav på Älghults kyrkogård.

Än i dag finns kastanjen kvar, och varje försommar gläder den husets invånare med sina ståtliga blommor. Fotot är troligen från 1950.

Stänga ute och stänga inne

Här är grinden till vår gård borttagen, men stenstolparna står kvar.

    Grindar var en vanlig företeelse i min barndoms Småland. Vår gård låg som sagt ”vid vägens ände” så ingen passerade oss för att färdas vidare. De som kom gjorde det för att de hade ärende just till oss. I annat fall hade de kommit rakt ut i skogen. Jag hade gärna sett, att vi bott vid en väg, där man kunnat se människor passera. Det hade varit en trevlig sysselsättning.
 
    Vid gränsen till vår gård, bara några meter från boningshuset fanns en grind. Den var, som så många andra grindar, fäst i en stenstolpe och hakades fast i en annan. Den var sällan stängd. Det hände egentligen bara under sensommaren, när korna fick byta ut det magra gräset i skogen mot den efterskörd av gräs och klöver som bjöds dem vid denna tid. De fick då beta på åkrarna som fanns både framför och bakom huset och av gräset mellan trädgårdens körsbärs- och äppelträd och nere i ängen. Det var då grinden hade en uppgift, att hålla djuren hemma så att de inte gick till grannens kreatur. Där dennes äga slutade fanns nästa grind.

    När våra föräldrar hade ärende till samhället, där affärer och post fanns, måste de passera minst fem grindar. Skedde resan med häst och vagn, var det bra att ha ett barn med sig som kvickt kunde hoppa av vagnen för att öppna och stänga. Ibland hade grindarna namn, vilket kunde vara bra om man ville ange en viss plats. En sådan var Ekesgrinden. Som namnet anger var den tillverkad av ek och antagligen mycket gammal, eftersom ekträ är det mest tåliga träslaget. Det kan väl tyckas slösaktigt att använda ett så fint träslag till en grind och av ett träd med så lång växttid, men det var gott om ekar i Älghult.

    Ibland kom en mycket efterlängtad skjuts till vår gård. Drickesbilen kallade vi den. Nere i samhället fanns ett bryggeri och med bryggarens lastbil levererades pilsner-, vischyvatten- och läskedrycksbackar samt svagdricka i fem- eller tioliters kuttingar ut till kunderna i byarna. Det var mest på sommaren och under skördearbetet som man var i behov av dessa drycker. Farmor hade en favoritdryck som hon ansåg släckte törsten bättre än någon annan. Hon blandade svagdricka och kall mjölk. Hon övertygade oss barn om att denna dryck var mycket läskande och vi lärde oss att både dricka och tycka om blandningen. När drickesbilen kom var man snabb att springa och öppna grinden, om den var stängd. Jag minns att jag vid något tillfälle fick en läskedryck för besväret. Det blev också ett minne för livet.
 
    Läskedrycker, eller lemonad som det egentligen heter, (det namnet kände jag då inte till) förekom bara vid kalasen och serverades tillsammans med efterrätt. Den vanligaste efterrätten var förstås ostkaka med sylt, konserverad frukt och vispgrädde, ofta tillsammans med tårta.

Släkten

Tvillingar i Kvarterbo: Karin, Kerstin, Mait och Harald.

    Med häst och vagn färdades vi också när vi hälsade på släkten. Men då blev det i den svarta åkvagnen om det var barmark och i släden om det var vinterföre. Pappas tre syskon bodde alla inom socknen. Till faster Annas familj gick eller cyklade man, de var ju våra grannar, men till faster Almas i Hageskruv, och till farbror Georgs i Silvereke blev det hästskjuts.

    Våra kusiner på pappas sida var alla äldre än jag och mina syskon vilket berodde på att pappa var ett så kallat sladdbarn och därtill hade gift sig ganska sent, vid fyllda trettio. I faster Annas och farbror Alfreds hus bodde deras äldste son Sterner med familj på övervåningen. Han hade övertagit halva gården och brukade den tillsammans med föräldrarna. Sterner var gift med Ester och det var med deras barn vi kom att leka mest. Äldst var Iris. Hon var tre år yngre än jag. Sen kom tvillingarna Majt och Harald bara fyra månader yngre än mina tvillingsystrar.

Mammas familj

Mormor och morfar

    Mammas föräldrar och de flesta av hennes syskon bodde så nära att man kunde gå eller cykla till dem. Ibland skjutsade mamma oss alla tre. Jag fick sitta på pakethållaren med armarna om en av tvillingarna och den andra satt i en särskild barnsits som var fäst på styrstången. På den tiden fanns inga cykelhjälmar men inte heller så många bilar och det gick alltid väl. Vägarna trafikerades mest av andra cyklister, gående eller en och annan hästskjuts.

    På mors dag och andra bemärkelsedagar samlades ofta mammas syskon hos mormor och morfar i Gamla Älghult, som vi brukade säga. Egentligen hette det Älghults Södregård. Där fick vi då träffa våra kusiner. Gärna uppehöll vi oss vid vinbärsbuskarna på framsidan av huset. Detta hade en glasveranda där många pelargonior frodades. I rabatten runt verandan växte på försommaren fina rödgula primulablommor.

    Bara mostrarna Ester och Gunvor bodde utanför socknen. Esters familj bodde först i Eksjö och dit minns jag att vi en gång åkte för att hälsa på. Senare flyttade de till Lenhovda och dit kunde man åka tåg. Gunvor bodde som nygift på Högstorp i Växjö. Och därifrån har jag ett speciellt minne. Hela vår familj skulle ut på en riktig äventyrsresa. Vi skulle bevista Växjö stads 600-årsfirande. Möjligen var det pappas syssling och vän Bernhard Ekström som hade inspirerat till det. Jag minns i alla fall att vi hade sällskap med honom, hans fru Elsa och yngsta dotter Ulla-Britt på tåget till stan. De var då bosatta på Alsterfors gård men flyttade ganska snart därefter till Dalarna. Bernhard Ekström skulle, i egenskap av förbundsordförande för RLF (Riksförbundet Landsbygdens Folk) hålla tal under högtiden, men det var jag förstås inte så intresserad av och egentligen minns jag inte mycket av detta firande. Året var 1942, jag var nio år gammal och tvillingarna fem. Vi skulle bo hos moster Gunvor och morbror Egon. De hyrde lägenhet i ett tvåfamiljshus. Det mest intressanta var deras dass för det fanns inne i själva lägenheten. Jag hade ju bara erfarenhet av utedass och reagerade på att toaletten, som den kallades, låg vägg i vägg med köket. Jag tyckte närmast att det var lite äckligt. Dass bredvid köket! Och dasspapper var inte gamla tidningar, som jag var van, utan små tunna men lite hårda pappersark som man tog från ett block. Lustigast var förstås metallkedjan med ett litet gummihandtag som man drog i så att lämningarna spolades ner och försvann. Ja detta var mitt bestående minne från Växjös 600-årsfirande. 

Världskrig

    I min barndom var det oro i världen. Också vi barn kände av de vuxnas rädsla för att vårt land skulle dras med i kriget. Man läste om det i tidningen och det rapporterades i radion. Eftersom vi inte hade elektricitet hade vi ingen radio. Det hade däremot faster Anna och farbror Alfred. Dit gick pappa ibland för att få de senaste nyhetsrapporterna. Och visst lyssnade man spänt på vad han sen kunde berätta. På nätterna plågades jag av mardrömmar. Det var hemska gubbar med knivar som jagade mig tills jag vaknade kallsvettig och var rädd för att somna om.
    Snart kom den hemska dag när pappa blev inkallad till beredskapstjänst. Vi barn förstod väl inte hur allvarligt det var och våra föräldrar försökte, så gott de kunde, dölja sin oro. Mamma har senare berättat, att pappa och hon efter hans permissioner tog adjö av varandra helt förvissade om att det kunde vara ett avsked för alltid. Ingen visste om kriget skulle drabba oss på samma sätt som det drabbat våra grannländer.
     Det är svårt att sätta sig in i, hur arbetsamt mamma hade det under den här tiden. Innan fotogen- och karbidlamporna fick tändas på kvällen skulle fönstren täckas inför eventuella nattliga flyganfall. För de fönster som inte var försedda med mörka rullgardiner hängdes filtar. Sådana förberedelser satte igång fantasin hos oss barn. Man kan bara ana den oro och otrygghet de barn känner som upplever krig i verkligheten.
     Vårt land kunde inte importera livsmedel från andra delar av världen under den tid kriget pågick. Det var alltför riskabelt att färdas på haven. Många skepp försvann ändå, efter att de kolliderat med minor. Varor som utländsk frukt, ris, te och kaffe måste man klara sig utan. Kaffet, som för många var nästan livsnödvändigt, ersattes med olika surrogat. Kaffetanterna grimaserade men tvingades acceptera. Även de inhemska matvarorna riskerade att ta slut och så kom ransoneringssystemet till. För alla familjens medlemmar trycktes ransoneringskort. Dessa delades ut av den nyinrättade myndigheten Kristidsnämnden. En av mina skolkamraters pappa fick en chefsbefattning där. Det fanns kort för de flesta varor, för kött, socker, bröd, mjöl, kläder, tyger och skor. Man betalade dels med pengar dels med kuponger. Familjer med många barn kunde ibland avstå några kuponger till någon som ansågs behöva dem bättre. Det var en fördel att vara bonde. Även om man var kontrollerad av myndigheterna och ingen okontrollerad slakt fick förekomma på gården, kunde man hjälpa någon släkting eller vän med en konserverad köttbit, lite mjöl eller ägg.
    Kaniner var undantagna kontroll. Därför skaffade sig i stort sett varenda familj på landsbygden kaniner. Dessa djur förökar sig snabbt, genom att honorna föder flera kullar om året och ungarna växer fort. Så detta var en lönsam djurhållning. Också skinnen blev populära. Mössor, muffar och kragar av kaninskinn satt snart på var och varannan flicka och tant. Även jag och mina systrar fick vita kaninmössor i julklapp ett år och kände oss oerhört fina.
    Även vi barn blev medvetna om vilka det var som satt igång det där krigande. Hitler, Mussolini och Göring nämndes med fasa och bävan. Och vi sjöng på den då aktuella och mest spelade melodin Lili Marleen: "Först så tar vi Hitler och slänger i en sten, sen så tar vi Musse och hänger i en gren...." Och vi kände oss mycket modiga och rebelliska.
    Ingen kan föreställa sig den glädje man kände, när kriget var slut och importen så småningom kom igång, när det återigen gick att köpa bananer, apelsiner och vindruvor i affärerna.

    Under den tid pappa var inkallad hade mamma god hjälp av grannarna. Farbror Arvid och farbror Alfred var för gamla för krigstjänst men ännu inte oförmögna till arbete och de hade barn som också ställde upp.

    Vintern 1940-41 gick till historien inte bara som krigsvinter, den var också ovanligt kall och bister. Till och med i Småland mättes upp temperaturer på -40 grader. Det blev för kallt för bland annat många frukt- och körsbärsträd. Det blev stora sprickor i barken. Ändock klarade sig vissa träd. Det var under denna vinter vi fick elektrisk ström i huset. I Rås, inte långt från Hohult, fanns en bonde, Konrad Gustavsson, som hade byggt ett litet elverk vid Alsterån. Det var han som svarade för elleveranserna och hans son Olle Råsmark var elmontör. Stolparna, antar jag, att pappa fick svara för, såga, barka och tjära stockar av lämpliga längder. Därtill skulle det grävas djupa gropar i marken på lämpliga avstånd från varandra fram till en huvudledning. Stolparna restes med hjälp av några starka karlar och stora stenar bankades ner som stöd runt om. Detta arbete måste ha skett på hösten, men själva monteringen av ledningar, lampor och mätare skedde på vintern, liksom dragandet av elkabel mellan stolparna. Det ansågs att jag, åtta år gammal, var stor nog att hjälpa Olle att vira ut kabeln. Jag var förtjust i Olle som skojade med mig och jag var säkert stolt över uppdraget, men snart insåg jag att det var förfärligt kallt att pulsa i snön. Inte var det väl 40 grader den dagen, men alldeles tillräckligt kallt för att jag aldrig ska glömma hur genomfrusen jag var.
 
    Vilken fantastisk upplevelse att bara trycka på en knapp, för att hela rummet skulle bli lika ljust som när solen sken som starkast på sommaren. Ändå var det lite si och så med elleveranserna. Det lilla elverket hade svårt att räcka till för alla abonnenter och när belastningen blev hög, klagade somliga på svagt ljus och blinkande lampor. Konrad själv tog det med ro. Han hade ett uttryck för detta fenomen. Han sa att det ”muade” (u uttalat som i mugg).
 
    När Finland drogs in i kriget, öppnade många svenska hem dörren för finländska fosterbarn. De traumatiska händelser som drabbade dessa, skilsmässan från föräldrarna och resan till ett land där de inte förstod språket, har senare starkt kritiserats. Många, framförallt de yngsta, glömde snart både föräldrarna och det finska språket. För dem blev det ännu en chock, när de måste skiljas från fosterfamiljerna och skickades hem för att än en gång mötas av främmande människor och ett främmande språk.
 
    Också till Älghult kom det många finlandsbarn. Vi barn tyckte att det var spännande med de nya kamraterna. Jag tjatade på mamma och pappa och ville att vi också skulle ta emot ett finlandsbarn. Men de sa nej. Nu förstår jag, att de hade tillräckligt svårt att få pengarna att räcka till för det vi själva behövde. Men det starkaste skälet var nog, att de ville bespara oss alla smärtan att skicka tillbaka det barn man fäst sig vid.

Skriv en kommentar: (Klicka här)

123minsida.se
Bokstäver kvar: 160
OK Skickar...
Se alla kommentarer

| Svar

Senaste kommentarer

22.09 | 18:20
Livsöden har mottagit 3
21.09 | 08:56
Framsida har mottagit 19
17.08 | 17:37
Kvarterbo har mottagit 1
24.06 | 09:41
Välkommen har mottagit 11
Du gillar den här sidan