Mina barnaår

Lekkamrater

    Det fanns flera lekkamrater i byn och den som bodde närmast var Tina-Lill som var drygt ett år äldre än jag. Och så var det våra kusinbarn Iris, Majt och Harald. För att få gå till dem måste vi be mamma om lov och hon bestämde också hur länge vi fick stanna. Tillsammans med våra kusinbarn bildade vi ibland en liten sångkör. Vi brukade framträda när Bondeförbundet hade sina sommarfester. Harald var dirigent och skötte sitt uppdrag med bravur till åhörarnas
förtjusning. Han var väl medveten om hur man skulle göra efter att många gånger studerat kantor Bloméns teknik, när han dirigerade Älghultskören. Harald sjöng också med. När vi sjöng ”En sjöman älskar…” sjöng han ”Farväl, farväl förtjusande möte….”. Helt förståeligt, för ingen av oss visste väl vid den tiden vad en mö var, men ”möte” var vi förtrogna med, det var ju ett sådant vi var på. Av den sextett vi utgjorde var jag äldst. Iris var född 1935, Kerstin och
Karin 1936 och Majt och Harald 1937. De var bara fyra månader yngre än Kerstin och Karin.

    Det var bra att ha flera yngre lekkamrater. På det sättet blev min lektid längre. Jag sydde kläder till mina systrars dockor och vi lekte skola. Detta hörde till favoritlekarna och som äldst blev jag den självskrivna ”fröken” och de övriga “körmedlemmarna” var mina elever.
     På övervåningen i Esters och Sterners hus fanns en mindre lägenhet som tidigare varit uthyrd men en sommar stod tom. Där hade vi vårt klassrum. Hur effektiv den undervisningen var, har jag ibland funderat över och om den verkligen gav resultat. Det var i alla fall min första klass och kanske föddes där drömmen om att bli en riktig ”fröken”.      

Vårfru-dagen

     En dag som hade en speciell betydelse för barnen i min hemtrakt var Vårfrudagen, eller Jungfru Marie Bebådelsedag som den egentligen heter. I många år trodde jag, utan att fundera på varför, att denna dag hette ”Varfä-dan”. Så uttalades ordet på gammal småländsk dialekt.
Lika ofta kallade vi den för ”tranedan”. Att tranan var en jättestor fågel, det visste vi, men funderade aldrig över det orimliga i att hon skulle uppenbara sig redan i mars månad. För det var det hon gjorde.
Tranan kom med godis till alla barn som varit snälla under året. Och hon kom in i huset genom skorstenen. Inte heller det fann jag märkligt. Jag tror att denna sed var mycket lokal, för om den förekommit i Vimmerbytrakten, skulle nog Astrid Lindgren berört den.
På lördagskvällen samlade vi ihop alla våra skor, inneskor, ytterskor, pjäxor, stövlar, nya och gamla urvuxna. För så trodde mina systrar och jag, att ju fler skor vi hade, desto mera godis skulle vi få. Skorna gjordes rena och putsades noga. Därefter lades tidningspapper inuti och så ställdes de framför spisen. Bäst hade det väl varit om det funnits en öppen spis i huset. Hos oss var värmekällan en kakelugn och även den lyckades tranan ta sig igenom. Efter skovården var det bara att gå och lägga sig för att sova till nästa dag, då resultatet skulle visa sig. Hade man skött sig, kunde man vänta godis, om så inte var fallet påstods att tranan lämnade en otrevlig hög i skon och då var det ju bra att där fanns tidningspapper. Jag hade tur och råkade aldrig ut för det senare. Jag minns att jag någon gång försökte hålla mig vaken för att få se tranan, när hon kom nedrutschande genom skorstensmuren och ner i spisen, men jag lyckades aldrig. Besvikelsen över att jag inte lyckats dämpades när jag hittade innehållet i mina skor. I hela mitt liv har jag varit ganska slarvig. En gång hittade jag bara en sko av ett par, maken var försvunnen. Flera dagar efter vårfrudagen hittade jag den förkomna skon under en säng. Döm om min stora förvåning, tranan var bättre än jag på att söka, i skon fanns några karameller. Jag tyckte dock att tranan var lite orättvis mot mina föräldrar, de hade väl också gjort rätt för lite godis. Året därpå putsade jag också var sitt par av mammas och pappas skor. Och tänk, det lyckades, det låg några små godisbitar också i deras skor.

Rädsla

    Krigsåren gav upphov till mycket rädsla och mardrömmar hos oss barn. Men det fanns också annat som skrämde oss. En vanlig metod som förr praktiserades för att skydda barn för farlig-heter, var att skrämma dem. Så gjorde också våra föräldrar. Vi skrämdes för Brunnsgubben och Källargubben. Därför gick vi ogärna fram till brunnskaret och kikade ner i brunnen. Källaren finns ännu i backen nedanför boningshuset. Nu är taket täckt av torv och det har grönskat och blommat i många år. Men när jag var barn bestod taket av ohyvlade brädor, svagt sluttande ner mot marken. Högst uppe, där brädtaket började, var det ett stup ner mot den stenlagda ingången. Detta var farligheten, risken att ramla ner och slå sig fördärvad mot stenarna. Leken på källartaket bestod i att åka kana nerför brädorna. Resultatet blev stickor i baken och uppnötta underbyxor, sådant som kan göra mammor förtvivlade. En dag när vi åkte kana på källartaket fick vi höra Källargubbens hemska tordönsvrål. Vi rusade därifrån och aktade oss därefter noga för att gå för nära källaren. Att det var pappa som osedd smugit sig in i källaren förstod vi inte förrän flera år senare.

     Dasset låg ända nere vid lagården. När vi var små och på kvällen behövde ’uträtta våra behov’ kom pottan fram. Men också när jag blev äldre gruvade jag mig för att gå nerför backen till dasset i mörker. Då fick mamma eller pappa stå ute på bron som vakt och skydd.

     Pappa var under beredskapstjänsten placerad i Ljungby. Ibland hade han permission och fick vara hemma några dagar. En gång hade han köpt en lådkamera och nu skulle hela familjen fotograferas. Det skulle ske efter mörkrets inbrott. Resultat blev bäst då.

     Magnesiumblixtar kunde köpas styckevis. Den lilla engångsmanicken förseddes med en tunn
tråd som fästes med en nål i taket. Vi placerade oss i ett hörn av rummet och väntade. Trots att mamma och pappa verkade trygga var spänningen olidlig. Fotografen, vår kusin Arnold hade placerat kameran på en trave böcker på ett bord. Lampan släcktes och Arnold öppnade slutaren. Han antände blixten som efter några sekunder hastigt flammade upp och gav ifrån sig en knall. Karin rusade in till farmor och ropade: "De suter, de suter". Först efter att filmen skickats för framkallning fick vi se resultatet, något som jag inte var direkt nöjd med.

Älghults samhälle

     Uppe i samhället fanns flera affärer. Det gamla namnet var Älghults Kullagård, men vi sa bara Kulla. Vanliga livsmedelsaffärer där var Karlbergs, Davidssons och Kooperativa. Karlbergs var den mest välsorterade, egentligen en sorts diverseaffär, där man också kunde köpa tyg, underkläder, sybehör och mycket annat. Så fanns det två charkuterier, Johanssons och Kungbergs. Johansson hade också skoaffär i ett rum i bostadshuset. Kungbergs stängde senare charkuteriet och öppnade blomsteraffär och begravningsbyrå i lokalen. Det fanns tre kondi-torier, pappershandel och senare fiskaffär och kiosk. Rudolf Kungberg och Sigurd Malmgren hade taxirörelse. De var ganska ofta anlitade eftersom få hade privata bilar före 1950-talet. En smalspårig järnväg gick mellan Växjö och Oskarshamn. Intill den fanns järnvägsstationen med posten i samma lokal. Telefonstationen låg också i Kulla liksom Sparbanken och Smålands bank. Intill järnvägen låg smeden Stråths smedja och nära intill denna öppnade Lantmännen på 1950-talet försäljning i en lagerlokal. Under några år förestods den av pappa, varför det hände att jag fick ersätta honom där ibland, när jag var ledig på sommaren. Jag tror att försäljningen bara var öppen två eller tre dagar i veckan och under begränsad tid under dagen.

Kläder

   Finkläder, skolkläder och vardagskläder var skilda plagg. Finkläderna blev senare ofta skolkläder och så småningom ibland vardagskläder, om de inte blivit alldeles urvuxna. Då ärvdes de i stället av småsyskon. Till jul och examen skulle det ofta vara nya klänningar.

   Mamma överlät gärna sömnaden på andra som fru Söderlund eller Sigrid Blomfeldt. Först gick vi till Karlbergs affär och valde tyg, sen till sömmerskan för att bestämma modell och ta mått. Ofta köptes det av samma tyg till tvillingarna och mig. Men modellen kunde ibland skilja mellan deras och min. Vid morbror Gunnars och moster Sigrids bröllop skulle jag och kusin Siv vara brudnäbbar. Då fick Kerstin och Karin likadana klänningar. Dessa blev den sommaren våra finklänningar och när jag började andra klass på sensommaren, fick jag första dagen ta på min vita klänning igen. Å vad fin jag kände mig! Här har vi ställt upp framför pappa fotografen klädda i våra vita klänningar.

    Flickor hade nästan aldrig långbyxor, inte ens när det handlade om skidåkning. Det var klänning och kappa som gällde. I skolan hade man ofta ett förkläde utanpå klänningen för att skydda den mot smuts. När jag var tolv år fick jag ett par skidbyxor. Å vad jag var lycklig! De var gröna och slutade under knäna där de knäpptes ihop och kombinerades med knästrumpor. Vi köpte dem i Gadderås, dit vi var bjudna av kusin Barbro och hennes dåvarande man Sven, som hade en handelsbod. Där fanns lite av varje, till och med skidbyxor som kunde göra en liten flicka så lycklig att hon aldrig glömde det.

     Underkläderna bestod av linne, livstycke och underbyxor som hade ganska långa ben, så att det inte blev något mellanrum ovanför strumporna. Dessa hade en knapp där strumpebandet kunde fästas. Andra änden av strumpebandet fästes i en knapp i livstyckets nederkant.
Livstycket var av ribbat kraftigt bomullstyg och knäpptes framtill. Strumporna var också av bomull och ribbade. När jag var mycket liten försökte mamma sätta på mig yllestrumpor. De var hemstickade av garn som spunnits av de egna fårens ull. Det var farmor som stickade dem.
Jag har alltid varit känslig för sådana kläder som sticks. Det har berättats för mig att påklädningen på morgonen tog oändlig tid. Jag tror att det till största delen berodde på dessa stickiga strumpor. Men ännu i denna dag har jag svårt att komma till skott med påklädningen på morgonen. Jag går gärna omkring i morgonrock i flera timmar.

     Farmor och mamma stickade våra vantar, sockor, halsdukar och koftor. Kvinnor var aldrig sysslolösa och så snart det fanns en stund över mellan arbetet i lagård, på åker och äng eller med tvätt, bak och matlagning hade man vävstolen, spinnrocken eller stickningen till hands. Att man skulle köpa sådant som man kunde göra själv var otänkbart. Skor köptes i Johanssons skoaffär. Vinterskorna var pjäxor eller gummistövlar om vädret var milt. Om skosulorna blev uppnötta gick man till skomakaren för att få dem lagade. En gång, när jag var stor nog att själv se ut de skor jag ville ha, kanske i tolv-trettonårsåldern, fick jag förtroendet att själv handla. Jag behövde skorna, men just då hade vi inga pengar. Det var oerhört pinsamt att behöva säga att mamma kommer och betalar sen. Men det stötte inte på några problem. Handlarna var vana vid att lämna kredit till både bönder och arbetare. De visste att skulden blev betald när mjölklikviden eller lönen hade kommit.

Skoltiden

    Jag började skolan på hösten 1939. Redan något år tidigare hade jag fått följa min kusin Barbro till skolan en dag. Hon gick då i sexan och som lärare hade hon Sven Blomén. Från denna min första skoldag har jag också ett minne. Det var en tid före jul och läraren ritade en jultomte på ett papper och lät mig måla den. Å, vad jag tyckte att han ritade fint! Barbro gick i Folkskolan, som den stora, gula tvåvåningsbyggnaden kallades. I den undervisades klasserna 3-4 och 5-6. Den andre läraren var Erik Elging.

    Småskolan, klasserna 1 och 2, hade sitt klassrum i kommunalhusets lilla sal. Till vänster inne i byggnaden låg småskolans klassrum och till höger den stora samlingssalen På övervåningen fanns omklädningsrum där vi också åt våra medhavda matsäckar. Vi hade knappast någon kontakt med folkskolans elever, eftersom byggnaderna låg en bit ifrån varandra och hade skilda skolgårdar. När det ibland hände, var det vid skolavslutningar och filmförevisningar som hölls i samlingssalen.

    Kommunalsalen fungerade också som samlingslokal för olika möten, först och främst kommunalstämma och kyrkliga samlingar, men också för andra föreningsmöten, julfester, missionsauktioner, gymnastik m.m. Och som sagts, någon gång hände det att vi där fick se skolfilm.

Kommunalhuset låg mitt emot kyrkan. Det var byggt 1911. Fotot togs före rivningen 1971 av min klass- och ungdomskamrat Lars-Rune Nord. (Den dåliga kvalitén på fotot beror på att jag kopierat det från en bok.)

Lärare och kamrater

    Hulda Strand var småskolans lärare. De två år jag gick där var hennes sista före pensioneringen. Under hennes första år i Älghults skola hade hon varit pappas lärarinna.
 
    Hon var känd för att ta sitt uppdrag på stort allvar och kunde vara mycket sträng och vi hade stor respekt för henne. Då och då använde hon nyp i örsnibbarna och luggningar som bestraffning om vi inte var tillräckligt uppmärksamma. Pappa brukade berätta om klasskamraten som satt framför honom och skvallrade ”Richard tittar ut genom fönstret”. Pappa kunde glädjas åt att straffet blev den andres, för han hade ju vänt sig om. En av mina kamrater, som vänt sig om för att viska något till den som satt bakom, straffades genom att fröken vände bänken helt om. Resten av dagen hade hon de bakomvarande kamraternas retsamma blickar på sig och det var säkert mycket pinsamt.

    Också jag fick känna av fröken Strands missnöje ett par gånger och det var sådant man inte glömde i första taget. Då gick jag i tvåan. Vid skoldagens slut blev vi kommenderade ”Stå upp”. I raka led bredvid våra bänkar sjöng vi veckans avslutningspsalm till frökens orgelspel, läste ”Herren välsigne oss...” och neg och bockade till adjö åt fröken Strand. Under denna ceremoni gjorde jag en gång en ful grimas mot en flicka i ettan. Hon var förstås inte sen att skvallra för fröken: ”Ingrid bjäbbade åt mig”. Kanske var jag inte riktigt medveten om mitt tilltag. Jag hade aldrig hört ordet ”bjäbba” förut och blev lika förvånad som skamsen när fröken Strand kom efter mig ut i skolfarstun. Inför alla kamraterna fick jag bestraffningen, när hon med sin kofta viftade till mot mitt huvud. Bestraffningen gjorde inte det minsta ont, men skammen och medvetenheten om att ha råkat i frökens onåd kändes starkt.

    En annan gång var vi många som läxades upp i grupp och det kändes bättre att dela straffet med flera. Det var vinter och snö. Vi hade åkt skidor till skolan. På hemvägen stannade vi och åkte några gånger nerför ett sluttande träde några hundra meter från skolan. Fröken Strand hade hört våra hojtanden och nästa dag grälade hon på oss, för att vi inte åkte direkt hem efter skolan. Tänk om hon vetat om alla de vårdagar när lerkulorna hade högsäsong! När hemvägen tog timmar och leken inte slutade förrän de flesta förlorat alla kulor medan någon bar på en tung och välfylld kulpåse.

    Trots den stränga fostran fröken Strand tillämpade, tror jag att hon älskade sina elever och sitt yrke. Hon hade aldrig varit gift eller fått egna barn. Hon bodde tillsammans med sin bror Henning i den stuga där de vuxit upp med föräldrarna Karl Johan och Charlotta Strand alldeles bredvid skolan och kyrkan. I trädgården växte plommon- och körsbärsträd. På hösten bjöds vi skolbarn dit och fick äta av frukten. På frukostrasterna gick fröken hem och åt, medan vi barn travade uppför den lilla smala trappan till omklädningsrummet som låg ovanför skolsalen. Vid ena kortsidan av rummet fanns en kamin som pojkarna i tvåan brukade tända eld i. Å vad jag beundrade dem, för att de vågade och kunde hantera tändstickor. Själv var jag oerhört rädd för eld efter det allvarliga tillbudet med den brinnande näsduken som jag tidigare berättat om.

    Vid de övriga väggarna fanns väggfasta bänkar och över dem krokar där våra ytterkläder och skolväskor hängde. Ur väskorna plockade vi fram matsäcken som mamma gjort i ordning. Ett smörgåspaket och en flaska med mjölk. När frukosten var uppäten gällde det att hinna ut och leka en stund. Vi lekte ”Datten”, ”Slänga bilder” och ”Sista paret ut”, men när vi såg fröken lämna sin stuga rusade vi flickor iväg för att möta henne. Alla ville hinna först för att vara den som fick hålla henne i handen. Under höst och vår hade hon en hatt med ett mycket vidlyftigt brätte. Jag tyckte att hon var så tjusig i den.
 
    Utanför ett av fönstren i klassrummet hade fröken satt upp ett litet fågelbord. Hon hade säd med till skolan för att mata fåglarna. Att fågelbordet stundom störde den koncentration som krävdes vid räkning och skrivning tycktes inte bekymra fröken. Fågelbordet var en del av den undervisning hon ville förmedla, ett komplement till de fågelplanscher klassrumsväggen ibland försågs med. Gulsparvarna var vid denna tid otaliga och mycket härsklystna. De skrämde bort mera försiktiga småfåglar. Då öppnade fröken fönstret och körde iväg dem för en stund. Och jag satt och tyckte så synd om gulsparvarna. I fastlagstid hade fröken med sig några björkriskvistar som hon satte i en vas. Sen fick vi snurra små rosetter av rosa och vitt silkespapper och sätta i riset. Just en sådan kvast står på orgeln på fotot nedan. Jag tyckte den var så otroligt vacker. Tänk vad lite det behövdes för att ett barn skulle njuta av skönhet vid denna tid.
 
    I april månad kom blåsipporna. Vid vår skolväg nedanför Lindalabackarna rann en bäck och runt den växte oändliga mängder blåsippor. Stora och ovanligt långstjälkiga var de också, inte så små som de som växte vid stenarna i vår Lillhage. När vi var ute i god tid stannade vi där för att plocka blåsippsbuketter till fröken. Vår, försommar och höst fanns det alltid flera buketter färska blommor i klassrummet.

Klass 1 och 2 läsåret 1940-41. 
Främre raden: Siv Fritzon, Gun-Britt Nord, Birgit Lager, jag, Alice Adamsson, Sivan Karlsson, Gunborg Johansson, Karin Samuelsson. Andra raden: Lars-Rune Nord, Egon Nord, Henry Gustavsson, Arvid Karlsson, John Erik Karlsson, Frank Adamsson, Stig Fransson, Rune Samuelsson. Bakre raden: Sivert ?, Ingemar Gustavsson, Bert ?, Ingvar Nordin, Mairon Karlsson, Ruth Johansson, Inger Johansson, Sven Nilsson, Elna Johansson, fröken Hulda Strand. Birger Karlsson, Karl-Erik Johansson.

Folkskolan

    Att börja i Folkskolan kändes stort, väldigt stort. Den första dagen i trean cyklade jag dit och råkade då passera mina skolkamrater Inger och Stig från Brandstorp, som skulle börja i andra klass. ”Hej småskolebarn”, kunde jag inte låta bli att retas. Det skulle jag inte ha gjort, å så arga de blev. Jag fick förstås veta hur mallig jag var och jag förstod nog min fadäs i samma stund som orden flugit ur min mun.

I tredje klass var Sven Blomén min lärare. Han undervisade det året 3-4:an, medan Erik Elging hade 5-6:an. Vartannat år bytte de, varför jag kom att ha Blomén också i 5:an och Elging i 4:an och 6:an.
 
    Sven Blomén var, förutom lärare, organist i kyrkan och ledde den nybildade kyrkokören som pappa tillhörde. Kantorn, som han kallades, och pappa hade också hembygdsintresset gemensamt. Tillsammans med några andra hade de bildat Älghults sockens hembygdsförening. Den från början mest drivande där var Oskar Karlsson, kommunalnämndens ordförande och en av socknens mera betrodda män. Till en sluttning nedanför sitt hem hade han låtit flytta en gammal torparstuga. Där hade han samlat ett stort antal gamla föremål. Allt skänkte han till Hembygdsföreningen.    Bloméns familj och vår blev tidigt goda vänner och umgicks. På somrarna kom ibland Sven hem till oss och hjälpte till med höskörden. En gång skulle han köra hästräfsan. Det var knepigare än att trampa kyrkorgeln, påstod han. Att komma hem till dem på bjudning var alltid festligt. Margit var en synnerligen duktig husmor.

Skolresa till Jönköpingstrakten

    Det året jag gick i femman åkte vi på skolresa. Sven Blomén, som var en företagsam och nytänkande man, unnade väl oss ungar en upplevelse utöver det vanliga. Jag minns inget av det sparande och de insamlingar som måste ha föregått resan, men jag antar att våra föräldrar hade fått skjuta till en del.

    Resan företogs den 14-16 juni 1944. Vi åkte tåg till Jönköping och blev förlagda på en skola som under sommaren användes som vandrarhem. Därifrån gjordes utflykter till Huskvarna, Gränna, Taberg och Visingsö. Vilken upplevelse för oss som verkligen inte var resvana. Vad jag minns bäst är utsikten från Taberg, där bilarna nedanför berget såg ut som små tändsticksaskar och så remmalagen, en speciell sorts hästvagnar, som vi färdades med mellan slottsruinen och de små kyrkor som vi besökte på Visingsö. Vi travade upp för mörka, trånga trappor för att komma upp i tornen och se utsikten över ön. Vi blev också bekanta med skolklasser från Mönsterås och Milletorp som var förlagda på samma skola. Särskilt spännande var det att träffa nya pojkar.

    När vi skulle åka hem kom vi bara till Sävsjöström för tågförbindelsen med Älghult passade inte. Då var pappa, och troligen också någon annan bonde där och hämtade oss med lövad skrinda.

Klass 5-6 samlad på Taberg. (Jag står längst till höger i främsta raden.)

Flera kamrater

     Sedan jag börjat skolan blev lekkamraterna flera. Gun-Britt och Lars-Rune flyttade så småningom med sina föräldrar från Nordastället till Brandstorp. Båda gick i min klass. De var födda samma år men var dock inte tvillingar. Lasse var född i januari och Gun-Britt i december på Luciadagen. Det blev nära att gå till Gun-Britt, bara ett par hundra meter tvärs över vår ”träa” (träda). Men fortfarande måste jag be om lov för att få besöka henne. Jag förvånades över att Gun-Britt bara kunde säga: ”Mor, nu går jag till Ingrid.” En sommar ordnade vi en brevlåda i stenmuren längst ut på Träan, som vi kallade en åker som låg intill Brandstorps ägor. Det var spännande att springa dit för att hitta brev och ibland låg där små ätbara saker t.ex.ärtskidor och jordgubbar. 

    I vår klass gick också Gunborg i Norratorp. Hon och Gun-Britt kände varandra före skoltiden genom sina mammor.

När Gunborg fyllde tretton år bjöd hon alla flickorna i klassen på kalas. Då lekte vi bröllop med både brudpar, tärnor, marskalk, präst och gäster.

Sång och musik

Älghultskören uppvaktar Gunnar Davidsson på 50- årsdagen.

Sång och musik har ofta förekommit i mitt föräldrahem. Vi var inga stora musikaliska begåvningar, men har alla tyckt om att sjunga. Pappa hade aldrig tagit några musiklektioner och visste väl inte så mycket om noter. På egen hand hade han lärt sig att ta ut melodier på fiol och orgel samt ta ut ackord på gitarr. Farmor sjöng också gärna psalmer och religiösa sånger. Det hade funnits en kyrkokör i Älghult redan i hennes ungdom, där hon var med. Hon hade nog en ganska ljus röst, fast den blev lite sprucken på äldre dar. Pappa var med i kyrkokören som fick en uppryckning, när Sven Blomén som ung folkskollärare och kantor fick tjänsten i sin hemsocken. 

Själv gjorde jag mitt första framträdande vid två och ett halvt års ålder, men det har jag förstås inget minne av utan har bara hört berättas. Mina föräldrar hade tagit mig med till kyrkan. Jag märkte ju att alla sjöng och jag sjöng med även i de partier som var avsedda enbart för prästen. När inte mamma fick tyst på mig bar hon ut mig i vapenhuset och försökte tala mig till rätta. Jag försvarade mitt tilltag med att ”pappa fongde ju och fabbo Ge-et fongde”. Fabbo Ge-et det var min farbror Georg. 

När jag var tolv år värvades jag och mina skolkamrater Sivan och Gun till kören, eller Älghults Kyrko- och Hembygdskör som den hette, av vår lärare Sven Blomén. Jag var förstås mycket stolt över att få tillhöra denna skara av vuxna och stod ut med att jag ibland kallades ”sångkören” av retsamma pojkar i klassen. Jag fick en god första utbildning i körsång, som jag sen hade nytta av som medlem av körerna på folkhögskola, seminarium och kyrkokörer i Luleå och Gammelstad. 

När jag blev medlem i kyrkokören var också mamma med och några år senare var det dags för Kerstin och Karin. Mamma slutade dock när Märta föddes. Vi, familjens kvinnor, sjöng alla i altstämman men pappa, som hade en ljus mansröst, var tenor. 

Skolavslutning och fortsättningsskola

    Årets skolavslutning, eller examen som vi kallade det, var en festlig tilldragelse som man under lång tid sett fram emot. Först och främst var den ju början till det härliga sommarlovet. Själva dagen hade förberetts under en tid. Det syddes examensklänningar, de som blev sommarens finklänningar. Nästa sommar var de nog redan urvuxna. 
 
    I skolan förbereddes examen genom övning av sommarsånger och tablåer som skulle framföras i kommunalsalen efter att examenslektionerna var avklarade. Då fanns representanter från skolstyrelsen på plats liksom de flesta mammorna. Att några pappor uppenbarade sig har jag inget minne av. Detsamma var fallet också under många av mina år som lärare. Jag skulle tro att det var någon gång på 1980-talet som de första fäderna vågade ta steget in i skolan.
 
    Till examen var skolan nystädad och dagen innan smyckades hela klassrummet med en oändlig mängd blommor. Nedstuckna i den fördjupning, som var avsett för bläckmåttet på alla bänkar, fanns små vaser med gullvivor, gökärt och liljekonvaljer. Nyutslagna småbjörkar var uppställda runt väggarna och hemma hade det knutits kransar och girlanger av löv och blommor som hängdes runt svarta tavlan och på katedern. Jag minns att farmor brukade hjälpa till att knyta girlanger. Å, vad det doftade i klassrummet denna dag! Säkert var det många som även då besvärades av allergier, men det tänkte ingen på. Man trodde bara att det var vanlig snuva.
 
    Redan från första klass och sedan varje terminsslut fick vi betyg. Jag hade aldrig något toppbetyg vilket till största delen nog berodde på att jag var mer lat än ointelligent. När skolan slutade efter sjätte klass sommaren 1945 kändes det mycket skönt. Efter de sedvanliga examenslektionerna följde gemensam högtidlig avslutning med sång, tal, och betygsutdelning i kommunalsalen. Där fanns också våra lärare, även Hulda Strand, som då hade varit pensionerad några år, men ändå alltid deltog i examensfirandet.

    Riktigt avslutad var inte skoltiden. Strax efter nyår året därpå blev det fortsättningsskola för både pojkar och flickor, men vi var uppdelade så att flickorna bildade en grupp för sig tillsammans med flickor från skolan i Idesjö. En av dem hette Jane. Tidigare hade jag läst en flickbok där huvudfiguren hette just så. Med mina obefintliga engelskkunskaper trodde jag att namnet uttalades helt ljudenligt J-a-n-e. Jag tyckte det var så vackert och det blev en stor besvikelse när jag upptäckte min missuppfattning. Vilken tur att min förstfödde blev en pojke som jag kunde kalla Jan!

    Fortsättningskursen var en uppföljning av den vanliga skolan, en förberedelse inför arbets- och vuxenliv. Jag kan tänka mig att svenska, matematik och samhällskunskap med inblick i olika yrken behandlades. Dock var det inte fråga om någon praktik. Som lärare under dessa veckor, som jag tror var sex till antalet, hade vi magister Elging medan pojkarna hade Blomén. Under tiden var övriga klasser lediga.
    Under sensommaren fick alla flickor gå en kurs som benämndes skolkök. Jag har inget minne av att pojkarna gick någon slöjdkurs, som var fallet för Göran och hans kamrater. De hade dessutom gått också ett sjunde år i skolan. Nej pojkarna gick nog direkt ut i arbetslivet, om de inte redan efter femman hade börjat i realskolan i Åseda. Många pojkar kom från jordbrukarhem och hade uppgifter där, andra började som hyttpojkar i glasbruken.
 
    Skolköket hölls i skolans övervåning. Det var under den här tiden jag lärde mig plocka och upptäcka kantareller. Vi hade fått i uppgift att leta efter denna svamp, som är lätt att känna igen. Antagligen var det mamma som visste var de fanns, men inte heller hon hade vågat använda dem i matlagningen tidigare. Sedan jag visat henne min nyvunna kunskap att tillreda svampstuvning och lägga på varma smörgåsar, började en ny jakt som hållit i alla år därefter. Vilka trevliga sensommarminnen jag har av mammas och mina skogspromenader med kantarellsökning. Vi var inte precis tystlåtna när vi upptäckte ett nytt svampställe.

     När skolkökskursen var slut tog konfirmationsundervisningen vid. Mina kamrater började läsa för komminister Gustaf Haglund, men inte jag. Jag fick förklara att mina föräldrar tyckte att jag var så ung och barnslig, att jag skulle må bra av att vänta ett år. Troligtvis var det påståendet helt riktigt. Jag var född en av årets sista dagar och visst var jag barnslig. Men det verkliga skälet röjde jag inte för mina klasskamrater. Kyrkoherde Stensson var en s.k. ”brummare”, han hade inte den minsta lilla sångröst. Eftersom han visste att jag kunde sjunga, att det sjöngs mycket hemma, att jag behärskade de vanligaste psalmerna och var med i sångkören hade han bett mig och mina föräldrar att skjuta på konfirmationen ett år. Detta år undervisade han frösekegruppen, men nästa år, när han skulle ha älghultsgruppen, räknade han med att han kunde få lite hjälp av mig. Jag blev förstås mycket stolt över detta förtroende och antog förslaget, trots att det var lite vemodigt att inte konfirmeras med den egna klassen. Min egen konfirmation berättar jag om senare.

Julförberedelser

      Jul var en tid man längtade efter länge. Den betydde god mat, goda kakor, ledighet, julkalas och julgransplundringar. Förberedelserna började den dag julgrisen slaktades, någon gång i november. Fast då ville jag helst inte vara hemma. Denna gris hade jag sett växa upp från den vårdag när pappa köpt och hämtat honom från en ”grisabil” från Skåne som körde omkring med fullt av små kultingar i lasten. Jag hade gått med mat till honom, kokta småpotatisar, potatisskal och andra matrester från köket. Ibland hade jag stått vid griskätten och kliat honom på ryggen med en käpp och njutit av grisens välbefinnande vid behandlingen. När det närmade sig slaktdagen undvek jag att gå in i lagården, jag kände dåligt samvete av att se på den trevliga nassen.

    Trots att våra föräldrar fått vänja sig vid att vara med om slakt från tidiga barnaår, ville de att vi skulle slippa. Om jag var hemma, kunde jag ibland ändå inte låta bli att tjuvkika från något fönster.
Det var August Jonsson i Haga, farbror Jonsson som vi sa, som med pappa som medhjälpare skötte de första faserna av slakten. Jag såg grisen ledas ut ur ladugården, förvånad över denna nya upplevelse. Vissa grisar gav upp hemska tjut, precis som om de anade vad som väntade och ville protestera. Utanför lagårdsdörren fick grisen ett bedövande slag i huvudet av något tungt föremål t ex en yxa. Den sjönk ihop och lyftes upp på slaktbordet. Slaktaren stötte en kniv i strupen.

     Mamma var med när grisen slaktades. Hon skulle röra i hinken med blodet som rann ur grisens pulsåder tills det svalnade, för att det inte skulle koagulera och bli förstört. Av blodet tillagades blodpudding. Märkligt nog tyckte jag att den smakade gott, fastän jag visste vad den innehöll. När grisen skållats, borsten rakats av och inälvorna avlägsnats forslades griskroppen till vår granne farbror Arvids tvättstuga. (Senare byggde pappa en egen tvättstuga åt oss.) Här skulle kroppen först hänga sen fortsatte arbetet med att stycka fläsket och att rengöra tarmarna som efter en otroligt noggrann procedur kallades fjälster. Här fick jag bistå mamma. Tarmarna fylldes med vatten och tömdes på innehållet som jag tyckte luktade vedervärdigt. Flera nya sköljningar följde och därpå vändes tarmarna så att insidan kom ut. För att detta skulle lyckas tog man också vatten till hjälp. De vända tarmarna lades på en träbänk och skrapades rena med en kniv. Detta arbete gjordes utomhus och är för mig alltid förknippat med kyla, kallt vatten och iskalla, nariga händer. De rengjorda fjälstren förvarades sen i saltlake.

        Vid denna tid, innan vare sig kylskåp eller frysbox fanns, var det andra sätt som gällde vid förvaringen av mat, saltning, torkning och konservering. En stor del av fläsket, som sidfläsk och revbensspjäll, saltades ner och julskinkan förvarades i saltlake. Till och med tungan saltades och skars sen i tunna skivor som smörgåspålägg. Av levern blev det leverkaka. En del kött maldes i köttkvarnen, köttbullar och biffar stektes och konserverades. En del blev isterband. Malet fläsk blandades med korngryn, salt och kryddor och med denna smet fylldes en del av fjälstren, knöts av med jämna mellanrum till lämpliga, ungefär 40 cm långa längder och hängdes upp ovanför köksspisen för att torka. Andra fjälster användes till fläskkorv som förvarades nersaltad. Pressylta lades i saltlake med en tallrik och en tyngd ovanpå. Något som många tycks uppskatta, men som vi aldrig tog vara på, var grisfötterna. När slakten var avklarad fick vi barn ibland gå till våra grannar med smakbitar.

    I god tid före jul skulle det ystas. Den egna lilla mjölkmängden räckte inte långt, varför man också fick be grannarna om ett tillskott. Detta betalades igen den dag de avsatt för sitt yste. Lutfisk var en självklar rätt på julbordet. De torkade hårda fiskblocken köptes i Karlbergs affär och lades i lut i ett träkar. Detta skulle ske på Annadagen den 9 december för att kunna ätas till jul. De upplösta fiskbitarna togs upp ur luten och sköljdes noga innan de kokades.

    Förutom att julmaten skulle tilllagas skulle det bakas. Mamma bakade många goda vörtlimpor, men dem fick vi inte smaka förrän på julaftonens morgon. Det var en gammal sed som förekommit i pappas familj. Då väcktes vi av mamma som vid sängen serverade en vörtskiva utan smör men med en tjock skiva ost på. Brödet tyckte jag om, men inte utan smör och hemosten var i min smak alldeles för stark, så detta var ingen sed som jag direkt uppskattade. På senare år fick vi smör på brödet och då blev det godare.

    Badade gjorde man inte så ofta under vintern och jag kan tänka mig att vi ofta var ganska smutsiga. Men före jul var det obligatoriskt. Ett stort träkar placerades på köksgolvet. Hink efter hink med vatten bars in från brunnen något hundratal meter bort. Vattnet värmdes på kokspisen. Sen var det till att tvåla, skrubba och gnida bort smuts och gammalt skinn. Frotté fanns inte på den tiden, och inga badlakan, utan mamma svepte in oss i rena vita sänglakan.

Julfirande

     Till jul skulle förstås hela huset städas och rena mattor läggas på golven och nymanglade dukar på borden. Julgranen togs in på julaftonens förmiddag och kläddes med stearinljus, julgranskarameller och kristyrfigurer. Runtom skaften på röda vinteräpplen knöts trådar för att kunna hänga upp också dem intill stammen i granen.

     Djuren skulle också ha fest när det var jul. Det blev lite bröd och äpplen till hästen och korna och pappa satte ut havrekärvar i ett par träd för fåglarna. Mitt på dagen skulle alla förberedelser vara klara och det var dags att doppa i grytan. Vi doppade mammas jullimpa och åt revbensspjäll, fläskkorv och köttbullar till. Sen började en lång väntan till kvällen. Då var det trevligt att kunna fördriva den tiden med var sin jultidning, Sagoprinsessan, Lill-Nisse och Tomtar och troll.

     Doppet åt vi i köket men på julaftonskvällen samlades vi i stora rummet. Där hade mamma dukat. Men först hade vi en liten andakt. Då tändes ljusen både på borden och i granen. Pappa spelade orgel till de julpsalmer vi sjöng, Var hälsad sköna morgonstund, Det är en ros utsprungen och Stilla natt. Farmor läste julevangeliet och därefter en betraktelse ur någon gammal postilla. Därefter plockades maten fram och vi bad bordsbön. Det gjorde vi annars inte i vardagslag. Maten bestod av lutfisk med senapssås, vörtlimpa, skinka och risgrynsgröt. En gammal sed, som uppehölls så länge farmor levde var, att maten lämnades kvar på bordet denna kväll. Förr trodde man att de avlidna, som tidigare bott i huset, firade jul efter att de levande somnat. Därefter firade de julotta i kyrkan innan den verkliga julottan började.

     Först efter att vi ätit var det dags för julklappsutdelningen. Innan vi var så stora att vi avslöjat tomten, hade våra föräldrar vidtalat någon granne att ta på sig den uppgiften. Julklapparna var inte många. Vanligen något klädplagg och så en leksak från farmor. En jul hade hon köpt var sin docka till Karin och Kerstin och till mig en plåtfigur i form av en sjöman som höll i en flicka. Den kunde skruvas upp så att sjömannen dansade runt och lyfte flickan upp och ner. Å så märklig vi tyckte att den var!

        Jag antar att jag var i treårsåldern, när vi en gång var bjudna till en familj som hette Rydbrink. De hade en flicka, Anita, som var i min ålder och hon ägde en nalle som jag blev jätteförtjust i. Den var av beigefärgat tyg och inte av skinn eller plysch som de som nu finns.
Jag kan ännu minnas den jul som följde. Vi satt i stora rummet och väntade på tomten, farfar, farmor, pappa, mamma och jag. Plötsligt visade sig ett tomteansikte utanför fönstret och tomten höll upp en nalle, en precis likadan som den Anita hade. Vilken lycka!

        Jag skulle tro att jag var tolv eller tretton år den gången jag gjorde mina första julklappsinköp. Jag hälsade på min kamrat Gun-Britt en tid före jul. Där hade de en katalog, eller priskurant som man sa då. Kanske var den från Åhlén och Holm. Det fanns så mycket vackert i den. Jag hade väl aldrig gett bort några julklappar tidigare. Här hittade jag så fina saker till hela familjen. Och det allra finaste var ett syskrin av trä, blåmålat med vackra blommor på det kupade locket. Tänk vad glada mina systrar skulle bli om de fick var sitt sådant! Jag slog till och beställde ett åt dem var. Tillsammans med övriga saker, som jag nu inte minns vad det var, slutade notan på drygt 13 kronor. Det var ohyggligt mycket pengar och jag ägde nog inte många ören. Men det var långt till jul och jag var övertygad om att allt skulle ordna sig.

     Det dröjde förstås inte så många dagar förrän de beställda varorna fanns att hämta hos Gun-Britts mamma Ebora. Nu var det bara att erkänna mitt företag för mamma och pappa. Naturligtvis blev de arga och säkert ledsna också, över att jag gått bakom deras ryggar, för jag hade förstås inte sagt något förrän jag blev tvungen. Nu blev det de som fick lösa ut mina julklappar. Detta blev ett av mina mera smärtsamma minnen, men jag tror att det också blev en nyttig läxa. Jag lärde mig att inte frestas att köpa något förrän jag visste att jag kunde betala.

    Trots detta handlande, som förstås fick mig att skämmas förfärligt, ja det är ännu svårt att berätta om det, kunde jag inte låta bli att känna stor förväntan inför julafton detta år. Jag hade gömt mina julklappar i en kartong uppe på det kalla ”storarummet” på övervåningen. Varje dag smög jag mig upp för att plocka fram syskrinen och bara se på dem. Jag kunde ju ana vilken lycka och förvåning mina systrar skulle känna när de öppnade sina paket. Jag tror faktiskt inte att jag var avundsjuk för att dessa skrin inte skulle bli min egendom.

Julkalasen och julgransplundringarna

     Jag var ju född på själva juldagen och det tyckte jag som barn mycket illa om. I stället för att som andra ligga i sängen och bli uppvaktad den dag man fyllde år, blev jag väckt i tidigaste ottan för att åka eller gå till kyrkan där julottan började klockan sex. Vi åkte dit med häst och släde om det var snö, men om det var barmark måste vi gå. Det var ganska festligt att krypa ner i släden och därför hoppades man ju alltid att det skulle snöa före jul. I nästan alla hus efter kyrkvägen var ljus tända. Det var en gammal sed att husen skulle vara upplysta och sedan vi fått elektriskt ljus kunde vi också lämna lamporna tända trots att alla lämnade huset. Efter julottan måste mamma och pappa sköta om i lagårn. Denna dag var morgonsysslorna lite försenade.
       Resten av dagen umgicks familjen, läste jultidningar, spelade Fia och andra spel och åt av julmaten. Det var otänkbart att man skulle gå till grannarnas barn och leka eller att ha bjudning. Det var den egna familjens dag. Trots denna regel som var allmänt vedertagen frångick mina föräldrar sina principer och lät mig bjuda mina kamrater på min 10-årsdag. Jag var mycket stolt när jag efter julottan meddelade några skolkamrater och grannbarn att de skulle komma på kalas på eftermiddagen. Flera uppvaktade med pengar men ingen present översteg en krona, men tillsammans blev det sex kronor, om jag inte minns fel. För dessa köpte jag sen en liten tennpokal som jag valde ut på pappershandeln. Jag tyckte att den var mycket vacker.

     Under de övriga juldagarna följde julkalasen hos släktingar, vänner och grannar och hemma hos oss själva. Från en julhelg, när vi var bjudna till familjen Ekström i Alsterfors, har jag ett speciellt minne. Bernhard Ekströms far och min farfar var kusiner så pappa och han var sysslingar, eller tremänningar som man säger i Norrbotten. Vad jag minns från detta julkalas var dels det stora hus de bodde i och dels en julbock som stod i hallen. Nog tror jag att jag hade sett julbockar av halm tidigare, men den här var i storlek ungefär som en råbock och jag blev förstås imponerad.

    Till årets absoluta höjdpunkter hörde julgransplundringarna. Även om man ibland blev bjuden till sina kamrater på deras födelsedagar var det nog vanligare att bjudas på julgransplundring. Det blev ofta flera sådana mellan trettondag och tjugondedagknut även om inte alla bjöd varje år. Vi fick saft, kakor, frukt och julgodis. Men viktigast var lekarna. Förutom danslekar var det ”Hälften ute och hälften inne”, ”Ryska posten” och ”Skumleken”. Den senare var mest populär och gick till så att man bildade par pojke/flicka, satte sig i en ring och släckte i rummet. De som inte var alltför blyga hade då möjlighet att hålla sin partner i handen. Att kramas och kyssas var däremot alltför vågat. En var udda och om det var en flicka sa hon t.ex. ”Min make var bra men Evas är bättre”. Då gällde det för Evas ”make” att treva sig fram till den som kallat och Eva blev i tur att locka till sig en ny partner.

Skriv en kommentar: (Klicka här)

123minsida.se
Bokstäver kvar: 160
OK Skickar...
Se alla kommentarer

| Svar

Senaste kommentarer

22.09 | 18:20
Livsöden har mottagit 3
21.09 | 08:56
Framsida har mottagit 19
17.08 | 17:37
Kvarterbo har mottagit 1
24.06 | 09:41
Välkommen har mottagit 11
Du gillar den här sidan