Kvarterbo

Grannarna

Augusta och August Jonsson på guldbröllopsdagen.

    I vår by, Kvarterbo, fanns fyra bondgårdar. I alla lagårdarna fanns djur, när jag växte upp, minst en häst, några kor, får, grisar och höns. I den närmsta gården bodde Arvid och Elin Adamsson. Elin hade fött tio barn, men ett tvillingpar hade dött som helt små. Deras barn var alla äldre än vi, men mellan den yngsta, Tina-Lill, och mig skiljde det bara ett drygt år.  Tina-Lill var således det tionde barnet, därav namnet.

   I nästa gård bodde min faster Anna och farbror Alfred samt deras son Sterner med familj. De hade fyra barn till, men de var vuxna. Sterner var gift med Ester och de hade barnen Iris och tvillingarna Harald och Mait.
 
    Den fjärde gården i byn ägdes av Robert Jonsson. Han bodde med sin familj i ett mindre hus en bit från själva gårdshusen. Hans fru hette Elsa och de hade barnen Kurt och Gun. Kurt var betydligt äldre än jag och flyttade tidigt från byn, men Gun var bara ett år äldre än jag. Hos dem bodde också Roberts mor Matilda. Gårdens huvudbyggnad hyrdes ut innan gården såldes till Harry och Gullis Johansson någon gång på 40-talet. De hade barnen Lisbet, Ulf och Margareta, alla yngre än jag.

    I torpet Haga bodde August och Augusta Jonsson. Vi kallade dem ”Jonsson” och ”mor Jonsson”. Jonsson berättade gärna om sitt liv som rättare på den stora herrgården Drättinge i Dädesjö socken. Det var ett liv som han var stolt över. 1916 hade de sökt sig till Älghult som arrendatorer och fyra år senare köpte de Haga, en underbar plats med en röd stuga, ett par små åkrar och ängsmark och med tät skog runt omkring.
 
    En gång fick jag i uppgift att skjutsa mor Jonsson till tåget, eftersom hon skulle resa till sin dotter i Alvesta. Det var vinter och det var släde som gällde. Jag var stolt över uppdraget och efter att mor Jonsson svept fårskinnsfällen om benen, bar det iväg på den lilla skogsvägen över Solbacken upp till samhället. Det blev en något dramatisk resa. Vi mötte en lastbil och Silva skyggade för den. Jag blev rädd och drog alltför hårt i tömmarna och Silva backade. Det slutade med att en medresande i bilen steg ur och ledde hästen förbi.
Å, vad jag skämdes!

    Det var mycket roligt att besöka mor Jonsson och hon tyckte om att få besök. Det jag minns allra bäst var hennes vackra och välskötta krukväxter i alla fönster. Allra finast var gloxiniorna med många stora klockor. Och ute prunkade rabatterna. Vid den södra husgaveln fanns ett plommonträd med gula, saftiga frukter och på andra sidan huset var det syrenbuskar. På ömse sidor om vägen från grinden fram till farstubron stod två körsbärsträd.

Det här fotot har jag nyss fått av min kusindotter Iris. Jag hade aldrig sett det tidigare. O så glad jag blev! Från vänster min mamma Berta med tvillingarna Karin och Kerstin, därefter jag, Tina-Lill och Iris. I bakre raden min kusin Barbro med sin brorson tvillingen Harald, Barbros kusin Astrid och barnflickan Gunborg med Mait.

Gummorna

     När jag växte upp fanns det flera gamla gummor i stugorna runt omkring. I nästan varje hus bodde det en gammal farmor, för så var det när jag växte upp, att tre generationer bodde tillsammans. Det var först och främst vår farmor. Hon kallades vanligen “mor Rika” eller ”Rika i Kvarterbo” av andra. Vi sa förstås bara farmor och ”Ni” till henne. Sen var det Augusta i Haga. Henne kallade vi ”mor Jonsson”. Om man fortsatte förbi Haga, kom man snart till Engdalastället. Där bodde Hanna Engdal, en liten tunn gumma som jag inte kände så väl. Men stugan låg på Kvarterbo Östregårds marker. Hon var änka sen många år och hade flera söner varav en bodde hemma.

 

    Hos Robert Jonssons bodde hans mor Matilda i en liten kammare. Matilda måste ha varit mycket vacker i sin ungdom. Hon var berest. Hade varit i Tyskland och haft tjänst. Efter några år kom hon hem och då hade hon en liten son i sällskap. Hon gifte sig med Klas i Kvarterbo och fick flera barn med honom. Matilda såg bra ut även på ålderns höst och klädde sig väl. Under senare år flyttade en dotter hem för att sköta henne och de båda delade kammaren. Man krävde inte stora utrymmen vid den här tiden, men de flesta var vana vid att bo trångt. Hos Gun-Britt och Lasse bodde deras farmor Ida Nord. Även hon var mycket vacker i sitt gulvita hår. Hon var änka efter skomakaren Janne Ludvig Nord. Hon hade fött sju söner, ofta kallade ”Norda-luarna” och till sist en dotter, Hjördis.

     I Brandstorp fanns gummorna Anna Karlsson i Dalhem, som kallades ”Frans-Anna” efter sin avlidne man Frans Karlsson, och Cecilia Karlsson ”Sili i Lyckeby”. Cecilia var änka efter ”Frans-Annas bror Konrad. Hennes båda ogifta barn Arvid och Astrid delade hemmet i Lyckeby med henne. Konrad Karlsson hade varit en skicklig möbelsnickare som tillverkat flera av de möbler som fanns i vårt hem. En gång hade han gjort en mycket fin docksäng till mig. Sorgligt nog finns den inte kvar.

Här är gummorna från Kvarterbo och Brandstorp samlade för att fira Matilda Jonsson på hennes 80-årsdag 1944. Med förvåning har jag upptäckt att alla dessa gummor, utom en, är yngre än vad jag är nu. Från vänster: Hanna Engdahl 1869-1945, Ulrika Johannesson 1863-1949, Augusta Jonsson 1876-1952, Matilda Jonsson 1864-1958, Ida Nord 1860-1949, Anna Karlsson 1867-1952, Cecilia Karlsson 1873-1956.

Mors dag

Den här kaffekulekorgen av näver har pappa gjort. Mamma och mina systrar fick var sin likadan. Jag har faktiskt kokat kaffe i glaspumlan, men det är nu länge sen.

    Det var den dagen som vi träffade alla våra kusiner på mammas sida. Vår egen mamma och farmor fick nog nöja sig med en bukett gullvivor. Dem tänker jag ännu på som mors-dags-blommor, för de växte överallt i ängarna och hade slagit ut just till den dagen. Jag minns inte att vi uppvaktade med något annat än blommor och något egenhändigt målat kort med ”Mor lilla mor vem är väl som du”. Att bjuda mamma kaffe på sängen när man var barn var inte tänkbart. Hon var ju uppe och i lagår´n långt innan vi vaknade. För övrigt behärskade vi inte konsten att tända i kokspisen och att koka kaffe i den glaskula som sattes på kokspisen sedan den innersta järnrundeln tagits bort. Nej kaffet fick nog en av de båda mödrarna, farmor eller mamma, koka. Och inget kaffe kan smaka bättre än det som kokats just i ”kaffekula”. Men det har jag upptäckt långt senare, för jag drack aldrig kaffe förrän jag var vuxen. Ändå gjorde farmor stor reklam för den varan. Hon slog en ordentlig skvätt mjölk i kaffekoppen och bjöd oss att smaka. Kanske smuttade man på det, men gott smakade det inte då. Farmors barn, min faster Anna, som bodde nära och farbror Georg, som kom cyklande brukade uppvakta med en blommande krukväxt på Mors dag.

     På eftermiddagen var det samling hos mormor och morfar i ”Gamla Älghult”. Då var det kaffekalas med kakor och den av syskonen gemensamt inhandlade jättestora tårtan, som hade hämtats i något av de tre konditorierna i Kulla.

Sjukdomar

Nog är det väl skamligt att behandla en 74-åring så här. I morgon ska jag bli dockdoktor och sen får det nog bli lite nya kläder också.

    När jag var åtta år fick jag lunginflammation. Denna sjukdom ledde ibland till döden. Jag fick hög feber och yrade. Jag gick i andra klass och vi höll som bäst på att lära oss multiplikations-tabellen. I skolan hade vi fått ett litet dubbelvikt blad av styvt papper med alla tabeller. Dem skulle vi träna på hemma. Under feberyrseln såg jag detta gulbruna blad i jätteformat framför mig och låg och mumlade och läste. Jag minns ännu hur det såg ut, och jag förstår hur oroliga mina föräldrar blev, när de förstod att de kanske skulle mista även sitt andra barn. Doktor Nilsson i Lenhovda tillkallades och kom hem för att undersöka mig. Han lugnade mina föräldrar med att det nu kommit en ny medicin, som var mycket verksam. Det var vår första bekantskap med antibiotika och det gjorde mig frisk. Men efter detta fick jag stanna hemma en lång tid och sommaren därpå tilläts jag inte bada ute, eftersom man var rädd för att jag inte var helt återställd. För att pigga upp mig fick jag min första köpedocka av celluloid. Tidigare hade jag bara haft dockor av tyg som mamma sytt och stoppat med bomull, ibland försedda med huvud av celluloid. Jag döpte min fina docka till Birgitta och hon finns ännu i en kartong fastän skild från armar och ben. Jag har i många år tänkt laga henne, men det har inte blivit av. Mina båda systrar blev förstås lite avundsjuka och något år senare fick de också varsin köpedocka, fast deras var lite mindre. Jag tror inte att de kände sig orättvist behandlade, utan ansåg att jag, som var störst av oss, var berättigad till en större docka.

Epidemisjukhuset

Gerd på besök tillsammans med mig och mina systrar.

    Året därpå härjade en våldsam epidemi av scharlakansfeber i våra trakter. Jag antar att den också var spridd i andra delar av landet. Många skolbarn drabbades, däribland jag. Också denna sjukdom hade tagit många barns liv tidigare. Jag blev återigen mycket sjuk med hög feber och yrsel. Det blev ett nytt besök av doktorn och sen ambulanstransport till epidemisjukhuset i Växjö. I flera dagar var jag inte vid klart medvetande. Vad jag bäst minns av den första tiden var, att jag låg ensam i ett rum och tyckte att jag hörde mamma och pappa samtala utanför dörren. Jag kunde inte förstå varför de inte kom in till mig och önskade att jag haft en lång stör att skjuta upp dörren med. Jag var alltför svag för att stiga upp ur sängen. Senare fick jag veta att de inte varit där någon gång, men att min moster Gunvor, som då bodde i Växjö, hade ”hälsat på mig”. Hon hade fått se mig genom en fönsterruta, eftersom jag var isolerad, och kunde sen rapportera till mina föräldrar. En oförglömlig och hemsk upplevelse från denna tid var, att jag inte kunde kissa utan blev tappad. Jag tyckte att det gjorde mycket ont och grät. Troligen berodde det på, att jag spände mig, jag var ju inte van vid att någon rörde vid dessa hemliga regioner.

    Ingen mer i familjen blev smittad, men hela huset desinficerades. Långt senare berättade Kerstin och Karin hur oroliga de hade blivit, när bilen for iväg med mig och våra föräldrar och farmor stod och grät. Jag förstår, att de befarade, att de inte skulle få mig tillbaka levande. Det blev en sex veckor lång vistelse på ”epidemin”, men efter första veckan fick jag dela rum med en sexårig pojke från Älghult. Det var en helt annan anda på sjukhusen förr, alla systrar var inte snälla och en minns jag som speciellt elak och otrevlig. Stackars min lille rumskamrat! Han hade kissat i sängen en gång, eftersom han inte vågade be om hjälp. Jag tyckte så rysligt synd om honom, när han blev utskälld av den där hemska sköterskan.

   Något som jag också minns från den här tiden var att jag tyckte maten var vedervärdig. Troligen berodde det dels på att jag var sjuk och dels på att det var mat som jag aldrig tidigare ätit. En dag fick vi jordärtskockor. Bara namnet jordärtskocka gjorde mig nästan illamående flera år därefter. Och nu, för bara något år sen, köpte jag och tillagade jordärtskockor och fick uppleva att de inte alls var så illasmakande. Men då, dagen efter knäppte jag mina händer och bad tyst: ”Gode Gud gör så att vi får god mat idag!” Och tänk, jag blev bönhörd, precis som jag flera gånger senare blivit, när jag råkat i besvärliga situationer. Vi fick kalvsylta, potatismos och rödbetor. Kalvsylta var inte precis min älsklingsrätt, men jag visste vad det var och hade ätit det tidigare.

    Den sista tiden var vi flera på salen och jag fick en flickvän som jag höll brevkontakt med ända upp i tonåren. Hon var ett par år äldre än jag och hette Gerd. Den sommaren när jag var 16 år bjöd jag henne hem till oss över en helg. Jag antar att hon kom med tåg från Lessebo, där hon bodde, först till Växjö och sen den smalspåriga järnvägen, som då gick genom Älghult.

Sjukstugan i Lenhovda

    Efter de sex veckorna fick jag komma hem för att fira jul och nyår, men sen bar det iväg igen. Det var vanligt att det blev följdsjukdomar efter scharlakansfebern. På mig var det njurarna som inte fungerade som de skulle och jag hade äggvita i urinen. Det blev sjukstugan i Lenhovda som blev min vistelseort i tre veckor och jag blev satt på dietmat. På min sal var vi sex stycken, fem kvinnor och jag. Mamma var bekant med en av dem. Hon var ifrån Älghult och vårdades för en brännskada. Hon var mycket snäll mot mig och hade lovat mamma att vaka lite extra över mig. Av de övriga minns jag bara en gammal lärarinna från Braås.
 
    En dag hade pappa tagit tåget till Lenhovda för att hälsa på mig. Jag blev förstås glad över att se honom, men ledsen när han skulle gå och jag inte fick följa med hem. För att trösta mig tog pappa fram börsen och tömde den på alla småslantar. På den tiden fanns det både 1-,  2-, 5-, 10- och 25-öringar. Kanske fanns det också någon 50-öring bland mitt nya och enorma kapital.
 
    På den tiden fanns varken vecko- eller månadspeng. Ibland fick man ändå någon liten slant t.ex. när man hjälpt till att rensa rovor eller ta upp potatis. I skolan hade vi en stor sparbössa med ett numrerat fack för var och en av barnen i klassen. I gåva från Sparbanken delades tidningen Lyckoslanten ut. Där kunde man läsa serien om de båda flickorna Spara och Slösa. Allt med syfte att fostra till sparsamhet. Varje lördag tog läraren fram sparbössan och de som då hade pengar med fick gå fram och stoppa ner dem i sitt eget fack. Vanligen hade man då först fått en liten slant hemma för att lägga i bössan. Vi hade också var sin hemsparbössa. Den hade man till låns från Sparbanken som stått för den första insatsen, 2 kronor om jag inte minns fel.
 
    Som sagt, jag var mycket glad för pengarna som jag fått och när jag räknat dem frågade jag lite triumferande mina rumskamrater: “Kan ni gissa hur mycket det är?” Genast reagerade den där lärarinnan. Hon svarade inte på min fråga, utan ondgjorde sig över hur folk skämde bort sina barn. Jag blev så fruktansvärt arg och ledsen för pappas skull, eftersom jag tyckte att hon angrep honom. Min snälla pappa, som jag älskade så mycket, även om jag inte hade fått några pengar. Utan att tänka mig för skrek jag: “Det har ni inte med att göra!”
 
    Så snart orden flugit ur mig, förstod jag hur hemskt jag burit mig åt. Jag kröp ner under täcket och låtsade att jag sov. Jag tror att jag låg så resten av dagen, men måste väl ändå ha tittat fram lite, när det var matdags. Nu fick jag av lärarinnan höra hur fruktansvärt ouppfostrad jag var och hur glad hon var, att hon inte hade sådana elever. De andra tanterna försökte försvara mig och släta över, men utan gensvar.

    Någon dag senare fick jag följa en sköterska, eller möjligen ett biträde, till männens avdelning. På den tiden var det skilda avdelningar för kvinnor och män. Jag satt i sköterskans knä, medan hon beklagade sig över den besvärliga lärarinnan för karlarna på salen. Hon berättade att lärarinnans bror hade fått komma till sjukstugan med matbestick, för att inga andra än deras egna dög. Jag njöt i fulla drag över vad jag fick höra. Man kan väl undra hur det var med tystnadsplikten. En sådan överträdelse skulle naturligtvis inte få förekomma i dag, Men det var mycket som var annorlunda då. Så här i efterhand undrar jag, om sköterskan kanske berättade det här för att stärka mig. Troligen hade personalen fått veta vad som hänt på vår sal.

Familjen utökas

Här, tillsammans med Karin och Kerstin, har Märta hunnit bli ett och ett halvt år.

    Sedan jag slutat forstsättningskursen var jag resten av året hemma för att hjälpa mamma som gick i väntans tider. Den 7 juni föddes Märta. Då förstod jag inte vilken oro denna förlossning måtte ha orsakat våra föräldrar. Mamma hade ett par år tidigare haft ett missfall efter att hon fallit uppe på höskullen. Dessutom var hon 41 år gammal. Förlossningen blev långdragen. Fyra dygn var hon på förlossningshemmet innan lillasyster behagade komma ut. Därhemma väntade vi systrar med spänning på en lillebror utan att ha en aning om föräldrarnas oro. Sedan ett par år hade vi nu telefon och när den äntligen ringde och pappa gick för att svara satt vi tysta som möss. Vi hörde pappa svara: ”Hon är välkommen hon med.” ”En flicka”, kom det besviket från oss tre. Men den känslan blev inte långvarig. Det gick lätt att ställa om sig och efter vårt besök på BB var vi överförtjusta i det nya lilla livet.

    Den dag Märta föddes var en betydel-sefull dag för vårt land. Då hade vi ännu ingen kvinnlig tronföljd i Sverige. Den 30 april hade arvfursten Gustaf Adolf och prinsessan Sibylla, efter fyra döttrar, äntligen fått en son. Och just den 7 juni döptes han. Det fanns ingen TV då, där man kunde följa ceremonin, men radion hade utsändning och sen kunde man se bilder i tidningarna.
    
    Vi tyckte nog att det var en bra dag att födas på för vår syster vars namn blev Märta Vivi Kristina.

Skriv en kommentar: (Klicka här)

123minsida.se
Bokstäver kvar: 160
OK Skickar...
Se alla kommentarer

| Svar

Senaste kommentarer

22.09 | 18:20
Livsöden har mottagit 3
21.09 | 08:56
Framsida har mottagit 19
17.08 | 17:37
Kvarterbo har mottagit 1
24.06 | 09:41
Välkommen har mottagit 11
Du gillar den här sidan