Djuren på gården

Hästarna

    När jag föddes hade pappa en häst som hette Ajax. Han hade varit med redan under farfars tid som bonde. Det påstods att han under sina tidigare år ägts av ett tivolisällskap och använts för transporter mellan olika platser. Ajax reagerade och lystrade när han hörde musik. Det påminde om hans tidigare liv. Men han var gammal och under den tid jag var på sjukstugan fick han gå till ”de himmelska klöverängarna”. När jag hade kommit hem, bad mamma att jag skulle gå till fönstret och titta ut, för pappa ville visa mig någonting. Därutanför stod han med ett vitt sto. För att jag inte skulle bli alltför ledsen, valde pappa att först visa den nya hästen, som han köpt av farbror Georg, innan han talade om att Ajax inte fanns längre.

Ajax tillsammans med pappa, farfar och farmor omkring 1925. Observera bikuporna vid stugväggen!

Gullan, Silva och Dockan

    Jag minns inte vad det vita stoet hette. Hennes tid hos oss blev kort för hon blev sjuk och måste slaktas. Strax efter köptes Gullan, ett brunt kraftigt sto, som tyvärr var lite hetsig. Det blev en hel del skenfärder med henne. En gång kom pappa hem alldeles blodig efter att Gullan blivit skrämd och skenat varvid pappa, som var oförberedd, hade kastats av. Han tog fast hästen, som stannat vid lagårn och körde henne tillbaka till det ställe där hon skenat, medan vi alla, även mamma, grät och bad att han skulle låta bli. Troligen var detta handlingssätt alldeles rätt, för Gullan måste ju övertygas om, att det inte var något farligt förknippat med platsen.

    Pappa lät betäcka Gullan, möjligen med den avsikten att en avkomma skulle kunna bli lättare att handskas med och för att han senare skulle kunna göra sig av med det osäkra stoet. En aprildag 1944 födde Gullan sitt föl, en råttgrå varelse som genast döptes till Silva. Gullan och Silva, guld och silver menade vi. Under sommaren släppte pappa ibland ut fölet på lagårdsbacken och när hon la sig ner låg vi runt omkring och kelade med henne.

    Pappa började tämja Silva tidigt. Först fick hon gå bunden vid Gullans sida när hon kördes. Våren därpå hade pappa ändrat en sele så att den skulle passa Silva och efter ett tag spände han henne framför en liten kärra. Vi ungar tyckte synd om henne och gick bakom och sköt på.

    Snart hände något som blev orsak till att pappa var utan arbetshäst igen. Gullan råkade få en rostig spik rakt in i hoven. Det gick en tid, men så fick hon blodförgiftning och gick inte att rädda.
    
    Silva var fortfarande ett föl och långt ifrån någon arbetshäst, så pappa blev tvungen att se sig om efter en ny häst. Denna gång valde han ett nordsvenskt sto, en mera smäcker typ än de hästar som hittills funnits hos oss. Hon hette Dockan och var en trevlig häst. För att lära upp Silva körde pappa ibland ”tvåbett”, med båda hästarna framför vagnen, som i stället för två skaklar försågs med en stång emellan hästarna och skaklar av en järnskena och kedja. Att föda två arbetshästar på en så liten gård som vår var inte ekonomiskt, så när Silva var tre år och själv kunde utföra alla sysslor som hon var ämnad för, sålde pappa Dockan. Hon kom till en bonde i Lenhovda.

Skära, skära havre .......

Jag sitter på slåttermaskinen medan farmor och mamma binder havren och Märta hjälper till.

    Jag tyckte om att köra Silva, men jag var alldeles för feg för att rida, även om det någon gång hände, att jag kravlade upp på hennes rygg. Jag fick harva, ringvälta, köra slåttermaskin och höräfsa. Men allra roligast var det att köra Silva ner mot Älghult. Då kände jag mig duktig och ville gärna visa det. Ett par gånger skenade hon för mig, men det blev aldrig någon lång skentur. Därtill var hon för tung och kanske lat. Den ena gången kom vi körande mot järnvägen just som tåget med ånglok i spetsen kom tuffande. Då stack hon efter en väg som gick parallellt med järnvägen och jag blev förstås mycket rädd. Efter något hundratal meter lugnade hon sig.

    När havren skulle skördas, gjorde vi det med slåttermaskinen som försetts med en speciell anordning, en avläggare, så att stråna lades i högar med axen åt samma håll. Jag fick sköta slåttermaskinen och pappa, mamma och farmor gick efter och band kärvar. Fastän jag hade piskan i handen, förmådde jag inte använda den för att få fart på Silva.

    Det utnyttjade hon och varvet runt tegen gick i allt sävligare takt, så upptagarna hann klart långt innan vi kom tillbaka. Då fick pappa byta plats med mig en stund för att få upp farten. När vi bytt tillbaka gick det snart i samma makliga tempo igen.

   På somrarna var Gunnar, som några år senare blev min svåger, och hans bror Jan ofta hos oss. För dem var det troligen rena sommarnöjet att under skolloven få delta i höbärgningen. De tyckte också om att köra skörderedskapen med Silva. Men att driva på henne var för dem lika otänkbart som för mig. Detta utnyttjade Silva och vi brukade härma Jan som en gång hörts
uppmana den slöa hästen: ”Nu får du gå om du vill Silva¨. När pappa blev folkpensionär såldes korna, men Silva hade mina föräldrar svårt att göra sig av med. På vintern fanns det då inte så mycket att göra för henne mer än att dra hem ett och annat vedlass. Vår och sommar användes hon bland annat för att bereda jorden för potatislandet och köra in höet som skulle bli hennes vinterfoder.

   De äldsta barnbarnen fick också göra Silvas bekantskap. De fick vara med när morfar körde
ihop ris till majbrasan och de fick åka hölass på sommaren.

    En vårdag 1969 hade grannen, farbror Edvard, lånat Silva för att köra upp sitt potatisland. Dagen därpå var Silvas 25-årsdag. Mina föräldrar hade bestämt att hon skulle uppvaktas denna dag. Pappa gick mot lagården med en hel brödkaka och när han öppnade dörren sjöng han ”Ja
må hon leva”. Silva låg i sin spilta helt oförmögen att resa sig. Efter att hon hela vintern fått ta det lugnt hade det tunga och ovana arbetet dagen innan orsakat korsförlamning.

    Tjugofemårsdagen blev Silvas dödsdag. Med ett skott avlivades hon i sin spilta. Kanske var
detta det bästa som kunde hända. Mina föräldrar slapp att bestämma när det var dags att avsluta den älskade hästens liv. Jag minns att mamma ringde och berättade och vi grät båda.

Korna

Strimma. Tyvärr är det bara henne som det finns foto på.

    Vi hade vanligen fem kor, enfärgat bruna eller brun- och vitbrokiga. Den ko som jag minns bäst var Rosa. Hon var otroligt snäll och mycket lättmjölkad. På henne kunde vi träna att mjölka, men jag kan inte påstå att jag lärde mig konsten riktigt. Strimma släppte inte till mjölken åt vem som helst. Men mamma klarade av henne, fast hon var hårdmjölkad också för henne. En ko hette Blenda och en Stjärna. Hon hade en vit stjärna i pannan. Egentligen var alla korna snälla och hade förtroende för familjen. Ingen behövde vara rädd för att gå in i kohagen. Följde de efter, så var det för att bli kliade eller kelade med. Särskilt mycket tyckte de om att bli kliade uppe på huvudet mellan hornen. Men visst hade man som barn respekt för korna. Det berodde nog mest på de vassa och skräckinjagande hornen. Räddast var Märta. Hon ville inte gärna gå in i lagårn fast korna stod bundna där. ”De tittar på mig med sina stora ögon”, sa hon.

Fåren

Här sitter jag på den tjudrade baggen och försöker fatta tag i hornen. Jag var mycket mera rädd för vad baggen kunde göra med de hornen, än vad jag ser ut. Jag var snabb att hoppa av, efter att pappa hade fotograferat.

 Vi hade också några får, en bagge och några tackor. Varje vår fick tackorna lamm och de blev  riktiga kelgrisar. När det kom främmande, var vi inte sena att hämta ett par av de senast födda lammen för att förevisa. Tackorna bräkte oroligt när lammen togs från dem och nosade efter alla främmande, nya dofter när de kom tillbaka. Efter denna oroliga utflykt sökte lammen sig genast till mammans spenar för att få mat och skydd. De buffade på juvret och de små svansarna viftade. Tyvärr kunde man ju inte behålla alla lamm som föddes. Bagglammen fick oftast sätta livet till liksom ibland någon gammal tacka eller bagge. Då blev det kött och fårskinnsfällar.

   I det undantagskontrakt som skrevs, när pappa köpte gården av sina föräldrar, ingick foder och bete till två tackor med lamm. Däremot var det inget krav på att farmor skulle skörda själv. Men hon såg en ära i att hjälpa till med skörden och hon samlade och band också lövkärvar till fårens vinterfoder. Får äter gärna torkat löv och gnager på kvistarna. En sommar efter att farmor fyllt 80 år, blev hon uppmärksammad av Växjöbladet. De många stenrösen som fanns på gården var ofta bevuxna av björk, lönn, rönn, ask och ek. Farmor högg och sågade, band kärvar av lövruskorna som sen torkades i solen. Om jag inte minns fel, handlade det om närmare 300 kärvar. Det var för detta arbete hon blev omskriven i tidningen. 

   Sedan fåren klippts på hösten hade farmor ull att tvätta, skrubba, karda, spinna och sticka sockor och vantar av. En del av alstren kom oss till del, men de långstrumpor hon en gång förärade mig, kände jag ingen tacksamhet över. Någon gång hände det att mamma tvingade mig att ta på dem, för att farmor skulle se att de dög. Usch vad de stacks!

Hönsen

I buren finns en höna med kycklingar, troligen är det Kap för hon verkar vara svart. Utanför finns många intresserade.

    I ett litet timrat hus med sticktak intill lagården, som tidigare använts som svinhus, hade hönsen fått flytta in. De gav oss ägg till hushållet, men också ett litet överskott av ägg som mamma kunde sälja till kunder uppe i samhället. Huset var mycket lågt och en vuxen människa måste kröka ryggen ordentligt för att komma in genom dörröppningen. En morgon upptäckte mina föräldrar att en massaker skett där. En räv hade varit framme och avrättat varenda höna. Jag vill minnas att de bara var nio till antalet då. Den fulingen hade lyckats hoppa upp på taket, riva hål på det gamla sticklagret, hoppa ner och bita ihjäl hönsen. Några hade han hunnit bära iväg, men de flesta låg kvar i hönshuset.

   August Jonsson kom till oss den dagen och pappa och han smidde planer över hur de skulle skjuta räven. Båda var övertygade om att den skulle komma tillbaka nästa natt för att ta hand om resten av bytet. Som gammal jägare menade Jonsson, att det var först efter midnatt som räven kunde väntas. Då skulle han återkomma och ha sin bössa med. Pappa bestämde sig dock för att tillbringa hela natten i lagårn i väntan på räven. Han förberedde jakten genom att ta loss en ruta i ett fönster och ladda sin bössa med ett hagelskott. Sen gjorde han sig en bädd av hö i ett hörn och la sig ner och somnade. Efter en stund vaknade han av att Silva sparkade till i sin spilta. Då steg han upp och tittade ut. I månljuset såg han Mickel sakta närma sig gården. Just som räven hoppat upp på det sönderrivna taket och kikade ner avfyrade pappa sitt vapen. När Jonsson anlände en stund senare blev han ganska snopen över att hans teori inte stämde.  

     
     Sedan det visat sig att räven inte var någon Mickel utan en Mickla, som förmodligen hade ungar i sin lya, gav sig de båda jägarna nästa dag iväg till skogs för att försöka hitta dem. En del hönsfjädrar hjälpte dem en bit på väg, men de lyckades ändå inte hitta lyan. Jag är övertygad om att pappa, som var en stor djurvän, mådde mycket dåligt av att inte kunna befria rävungarna från att dö av svält. En ny tragedi var på väg att inträffa i djurvärlden.


         Efter denna händelse skaffade mamma några nya hönor och en tupp. Med den hönshållning som numera förekommer, har hönsens naturliga beteende att ruva nästan helt upphört. Mammas hönor, liksom andra hönor på gårdarna vid den här tiden, blev vanligtvis, som man kallade det, ”liggsjuka” på våren. Ett par av hönorna stängdes in i en bur där ett rede med 10-12 ägg placerats. De fick mat och vatten i buren. Deras temperatur var förhöjd under ruvningen och tålmodigt låg de i sitt rede under 21 dagar. Den dag man visste att kläckningen skulle ske, var mamma extra vaksam. Kycklingar, liksom alla fågelungar, hackar själva hål på äggskalet, när det är dags att komma ut. Ibland hade äggen blivit nedsmutsade av hönans träck och kycklingarna behövde lite hjälp. Någon gång hände det att en höna inte betedde sig naturligt när kläckningen började och ungarna pep. Hon blev rädd och hackade ihjäl dem så snart de kom fram. En morgon hittade mamma en skärrad höna och tiotalet döda små kycklingar i en bur. Hönan återbördades genast till hönshuset och de båda ägg som ännu inte hade kläckts togs med in i köket. Kycklingarna, som snart kom ut ur äggen, placerades i en kartong intill den varma köksspisen. De utfodrades med hackat kokt ägg, havregryn och vatten. När de blev större och vädret varmare fick de en egen bur på gården och senare kunde de gå lösa som de ville. Båda var svarta och snart visade det sig att det var en tupp och en höna. Genom sin uppväxt blev de ovanligt tama och tillgivna. Det blev till nackdel för tuppen.

        På den tiden hade vi vår första hund. På grund av risken att hon kunde smita, stod hon bunden vid snickarboden och där hade hon sin koja. Hon hade väl inget vidare spännande liv. På den tiden var man inte medveten om vad som krävdes av motion och stimulering för att en livlig hund skulle må bra och de flesta hundar stod bundna och längtade efter frihet. När tuppen en dag kom för nära hunden, bet hon ihjäl honom. Hönan klarade sig dock. När mamma var utomhus följde hon henne ofta hack i häl. Hon hade ett speciellt läte som vi tydde till ”kaap”. Därför kallade vi henne Kap och det lystrade hon snart till. Som vuxen placerades hon i hönsgården bland de andra hönorna. När mamma kom dit för att ge mat eller hämta ägg kom Kap gärna fram och ville bli omklappad. Nästa vår blev hon ligghöna. En tid senare var det dags att lägga en annan höna. Kaps tolv kycklingar fick en trygg uppväxt och kunde snart flytta ut i en bur med en liten hage intill på lagårdsbacken. Men när det var dags för den andra hönan var det nära till en liknande tragedi som den förra våren. Då var mamma beredd och innan kycklingarna var framme märkte hon på hönans beteende vad som skulle hända. Hon tog bort hönan och sedan alla äggen kläckts bar hon kycklingarna till Kaps bur. Hon pratade vänligt med Kap alltmedan hon med stor spänning iakttog henne. Det naturliga beteendet skulle väl vara att hönan hade motat bort de nya och kanske hackat ihjäl inkräktarna. Men sådan var inte Kap. Hon förstod precis vad mamma ville och burrade upp sin fjäderdräkt ännu mera och gjorde allt för att både de egna större och de nykläckta små liven skulle rymmas och få värme. Alla var vi så imponerade av Kap, när vi såg hur hon skötte om sin stora barnaskara.       

Grisarna

    De båda små kultingarna, som varje vår köptes från en "grisabil" från Skåne och föddes upp under sommaren för att slaktas på hösten, fick inget långt liv. Men det gällde att ge dem ett så bra liv som möjligt. Jag ömmade mycket för dem och njöt nog lika mycket som de, när jag med en lång träpinne lutade mig över griskätten för att klia dem på ryggen. Ett minne som rör ett par av dem, vill jag berätta om.

     Sommarvädret var det allra bästa och vi kunde inte tänka oss att vara inomhus. Det blev nog också någon badresa, trots att vägen till Älgasjön eller Alsterån vid Barkahult var lång. Efter cykelfärden hem var man lika varm som innan man for hemifrån. Vi ungar tyckte att det var så synd om grisarna, de enda som var kvar i lagården. Kor, kalvar, häst och får var i sina hagar och kunde söka sig till skugga när de ville och hönsen sandbadade i hönsgården. Vi tjatade på pappa, att han borde göra något för att också grisarna skulle få komma ut. Joodå han satte igång med att ordna ett nytt, tillfälligt grishus i vagnsskjulet som låg längst ut i lagårdslängan. En öppning sågades ut i väggen och utanför gjorde pappa en stabil hage av brädor. Med förenade krafter motade vi ut grisarna ur lagårn och bort till deras nya hemvist. Och visst blev grisarna förtjusta. De bökade i jorden och undersökte hagen noga, men någon avslappning och vila inne i själva svinhuset var det aldrig fråga om. Hela dagen var de upptagna av att utforska sin uteplats och när kvällen kom var det två helt utmattade och rödbrända nassar som la sig till ro i den provisoriska stian.

     Dagen därpå var det dålig fart på bökandet. Solbrännan hade tagit hårt på konditionen. Vi oroade oss för att de febersjuka grisarna, som nu valde att vila ut inomhus, inte skulle klara pärsen. Men det gjorde de och den solbränna de anlagt skyddade dem från vidare brännskador. Men några fler sådana försök blev det nog aldrig.

Hundarna

   Vår första hund hette Molly. Jag var nog i 10-årsåldern när hon som valp kom till oss. Hon var av någon obestämd blandras, ganska liten och svart med bruna tecken. En sådan valp behövde man inte betala för, den fick man. Vår Molly fick vi av kusin Sterner. Pappa och mamma tyckte att vi måste vänja oss vid att hundar inte var farliga, för vi var alla tre lite hundrädda. Allra räddast var Karin.

   Vid den tiden ansåg man inte att hunden måste ha någon speciell fostran. Den fick sin mat, oftast matrester från köket, och om man inte litade på att den höll sig hemma, skaffades en koja som hunden stod bunden vid. Nej Molly var inte att lita på. Det var hon som bet ihjäl hönan Kaps bror. Jag minns inte hur länge vi hade henne, men hon fick i alla fall valpar. Det var inget planerat. Men snart upptäckte vi att Molly haft besök vid sin koja, Vi valde att behålla en av valparna. Om det var flera, vilket jag inte minns, fick de, liksom de flesta kattungar, direkt gå till de himmelska jaktmarkerna. Mer än en hund var omöjligt att ha. Inte bara på grund av matåtgången. Det skulle också betalas hundskatt. Hundskatt togs ut mellan åren 1923 och 1998.

   Molly ersattes alltså av sin dotter och hon fick också heta Molly. Det blev en trevlig hund som kunde gå lös och lät höns, kycklingar och katter leva i fred. Men hon avskydde huggormar och det fanns det ganska gott om i stenrösena. En sommar blev hon ormbiten i halsen och vi blev oroliga för hennes liv. Halsen svullnade upp och hon blev sjuk och slö. Veterinär tillkallades om hästar eller kor blev sjuka, men aldrig när det gällde hundars eller katters krämpor. Det som fanns i ”husapoteket” var Albyl. Hon tvingades i en rejäl dos och efter några dagar var hon alert igen. Men hennes hat till ormar hade förstärkts och hon blev biten ytterligare vid två tillfällen. Men då hade väl immunförsvaret stärkts, för reaktionen var inte alls lika påtaglig som första gången.

   Varje gång pappa körde iväg med häst och vagn, ville Molly följa med och det fick hon ofta när han skulle till skogs och hämta ved eller timmer. Men ibland passade det inte och hon stängdes in. Snart hade hon räknat ut en plan. När pappa selade hästen och hon förstod att det skulle bära iväg, sprang hon i förväg några hundra meter och gömde sig intill vägen. När sen vagnen passerat, kröp hon fram och följde efter. När pappa hade sålt Dockan följde hon med hela den två mil långa vägen till Lenhovda. Hon måste ju vakta hästen. Bonden ringde till oss, när han kom hem och berättade att Molly var hos honom. Det blev min uppgift att nästa dag ta tåget till Lenhovda, hämta Molly och med henne resa med tåg tillbaka igen. Då var det tur att min moster Esters familj bodde i Lenhovda, så jag kunde vänta hos dem, innan tåget gick på eftermiddagen.
 
    Men det var inte bara denna gång som Molly spelade oss ett spratt. En juldagsmorgon när det var snö och vi skulle åka släde till julottan, hade hon också lyckats smita iväg. Vi märkte inte av henne under hela färden. Det var ju ganska mörkt på morgonen och vi hade ingen tanke på att hunden kunde vara med. Pappa ställde in hästen i kyrkstallet och vi gick alla upp på läktaren, där vi skulle sjunga med kören. Det kom mycket folk till kyrkan och vi stod och såg ner på alla som vandrade gången fram. Vilken fasa att där mellan alla människor upptäcka vår Molly som en av kyrkbesökarna. Det blev jag som fick gå ner, ta fast henne och leda henne till ett uthus i närheten, där hon stängdes in tills ottan var slut. Jag minns mycket väl vilken skam jag kände, när jag med hunden mötte kyrkobesökarna i gången.
 
    Så småningom kom pappa på, att när han skulle till skogs och hade vänt timmerkälkarna mot det hållet, sprang Molly iväg en bit in i skogen. Om han skulle åka mot Älghult, vände han nu vagnen mot skogen, innan han spände för Silva. Då kunde han vara säker på att hon drog iväg åt det hållet och han hade lyckats lura henne. När hon sen upptäckte bluffen var han för långt borta för att hon skulle vilja följa efter.

   Molly fick också valpar. Pappa till dem var en schäfer och den lilla damen på sparken nedan blev nog mest lik sin far. Det blev en ovanligt klok hund. Det var min morbror och moster som tog hand om henne. Grannens lösgående höns hade lagt ägg under ett uthus. Tiken, jag minns inte vad hon hette, kröp under och hämtade äggen, bar dem försiktigt in till min moster utan att skada dem.

   Vår tredje hund som, liksom de tidigare, var av obestämd blandras, skaffades efter att jag flyttat hemifrån. Hon var helsvart och hette Tuffi. Hon blev nog den mest älskade av våra hundar, lugn och pålitlig. Henne hann också några av mina föräldrars barnbarn göra bekantskap med. Det var en mycket tung dag, som jag bara hört berättas om, när pappa tvingades avliva henne, för att hon var för gammal.

   Då var det vanligast att avlivning av hundar och katter skedde med bössa. Pappa hade inte modet att visa Tuffi vad som skulle ske. Därtill var hon skotträdd, som många hundar är. Han gillrade upp bössan vid en öppning i ett lagårdsfönster och när tillfället kom, sköt han henne därifrån utan att hunden såg sin baneman.

Märta och Molly
Märta klappar om Molly.
Märta och Mollys valp
En mycket klok hundvalp.
Jan med Tuffi
En snörik vinter i Småland. Vid jultid 1962.

Katterna

   Vi hade alltid en eller flera katter när jag var barn. Det var nästan nödvändigt för att hålla efter mössen. Och eftersom färsk mus var en delikatess för katter, så fordrade de inte så mycket mer mat. Men visst fick de lite köttrester ibland och spenvarm mjölk efter varje mjölkning. De hade sin egen skål i lagårn och satt tåligt och väntade medan mamma mjölkade. När hon var klar och reste sig, så blev det ett väldigt jamande.

   Den katt som kanske gav störst intryck var en stor katthane som hette Jocke. Han vaktade sitt revir i vilket ingick honkatter och deras ungar. Det hände ibland att främmande katthanar smög kring husen för att leta upp små kattungar och bita ihjäl dem. Så länge honan gav sina ungar di hade hon inte lust med någon flirt, men när ungarna var borta var hon mer intresserad. Jocke kunde vara en riktig slagskämpe när det gällde.

   En gång när en faster och farbror var hos oss, beklagade de sig över att de hade fått så mycket möss men inte hade någon katt. Vi hade ju flera, så mamma sa: ”Ni får ta Jocke, han är en bra råttjägare.” Jocke placerades i en korg med en filt över, så att han inte kunde se åt vilket håll hästskjutsen körde. Vägen till hans nya hem var ungefär en halv mil. En morgon ett halvår senare, när mamma gick mot ladugården för att morgonmjölka, fick hon se en bekant sitta på lagårdsbacken. ”Men inte är det väl du, Jocke”, ropade mamma förvånad. ”Mjauu”, svarade Jocke. Därefter behövde han aldrig lämna sitt hem.

   Fotot här ovan är lätt att datera. Det var den 29 oktober 1938. Det var farmors 75-årsdag. Hon blev fotograferad med alla födelsedagsblommorna runt korgstolen. Och så var det vår tur. Tyvärr är fotot lite mörkt och suddigt. Vad katten hette vet jag inte, men det är nog inte Jocke.

Skriv en kommentar: (Klicka här)

123minsida.se
Bokstäver kvar: 160
OK Skickar...
Se alla kommentarer

| Svar

Senaste kommentarer

22.09 | 18:20
Livsöden har mottagit 3
21.09 | 08:56
Framsida har mottagit 19
17.08 | 17:37
Kvarterbo har mottagit 1
24.06 | 09:41
Välkommen har mottagit 11
Du gillar den här sidan