Vardagsliv

Hösttvätt och vårtvätt

   Kanske någon har undrat: Hur skötte man tvätten på 1940-talet och dessförinnan, då det inte fanns tvättmaskiner? 

   Vad gällde småbarnstvätt så var köket tvättstuga. Detta var långt före blöjbyxornas tid. Då var det inte fråga om ”slit och släng”. På överkroppen var babyn klädd i undertröja och skjorta, ofta med krås runt halsen. Av vitt tunt bomullstyg tillverkades stjärtlappar som fick ta emot det mesta av den sörja som de små släppte ifrån sig. Utanpå och ned runt benen virades något kraftigare vita bomullsdukar och ytterst ännu ett bomullsstycke, vanligen av flanell. Detta kallades mantel och fästes med en gördel försedd med knytband runt midjan. Innan navelsträngens kvarvarande stump släppt, virades också en navelbinda runt magen närmast kroppen. Småbarn kissar ju ofta och bytena blev flera under ett dygn, varför det ständigt tvättades och plaggen kokades ur på spisen. På vintern måste de också torkas i köket över spisvärmen. Också de vuxnas och de äldre barnens strumpor, underkläder och vardagskläder tvättades i köket. Skolkläderna försökte man spara genom att byta till vardagskläder när man kom hem. Flickor hade aldrig långbyxor. Det var klänning som gällde och dessutom ett förkläde för att skydda klänningen under skoldagen. På söndagar och helger hade man sina finkläder.
 
    De flesta bostäder saknade vattenledning. Vattnet bars från brunnen, som i vårt fall låg ett hundratal meter från bostadshuset. Bakom lagården låg också en brunn, men det vattnet var mycket järnhaltigt och dög inte till hushållsvatten. Däremot accepterade djuren det som dricksvatten. Tvättvattnet värmdes på kokspisen, hälldes i en stor zinkbalja som placerades på ett par stolar. På ett tvättbräde gnuggades sen tvätten. Persil hette det tvättmedel som användes mest. Jag har en känsla av att det inte fanns några andra sorter, men såpa gick också bra. Det användes till trasmattorna. Och så luktade det så gott om det som tvättats i såpvatten.

    Sänglinne, dukar och handdukar tvättades höst och vår utomhus. Då var det bra att linneförrådet var stort. Ibland var linneskåpet alldeles tomt tiden före tvättdagen. Då togs också hela familjens kläder med. Det blev oerhört stora tvättar. En solig och vacker dag var det dags. En bit ifrån husen hade en stor järngryta byggts in i kanten av ett stenröse. Den kunde man elda under och i den värmdes vattnet som sen hälldes i tvättbaljor som placerats på låga bänkar. Man började med vittvätten och efter att den gnuggats på tvättbrädan i baljan, lades den i järngrytan för att kokas. Sen följde flera sköljningar. Mellan varje sköljning vreds vattnet ur och tvätten hängdes över de tvättlinor som spänts upp mellan träden. Det blev långa räckor och linorna fick stöd på flera ställen genom två störar som bundits ihop upptill. När tvätten torkat, veks den ihop och bars upp på vinden. Där luktade det sen fräscht av den rena tvätten. Sen var det klädernas tur. Först bomullsplaggen, underkläder av vit bomull kunde också kokas men klänningar, förkläden och arbetskläder, som också var av bomull gnuggades bara på tvättbrädorna. Allra sist tvättades yllekläderna. Detta var före konstfibrernas tid, men damstrumpor av så kallat konstsilke fanns.

     Någon gång hände det, att vår egen brunn sinade. Då var mamma tvungen att be grannarna att få tvätta hos dem. Arvid och Elin hade en tvättstuga, där man kunde stå inomhus och gnugga och koka tvätten och deras brunn fanns inte långt därifrån. Det var den tvättstugan som också användes som slakthus. Senare byggde också pappa en tvätt- och slaktstuga, men det var efter att en ny djupborrad brunn grävts på 1950-talet och vattenledning dragits in i huset.
 
    Den stora tvätten var förstås inte klar förrän allt var manglat och struket, vilket kunde ta flera dagar. Vita borddukar och lakan skulle först vikas och sträckas. Då måste man vara två och så snart vi orkade måste vi barn hjälpa till. Sen vidtog manglingen och strykning av kläderna. Även underkläderna ströks. Elektriska strykjärn är en sen uppfinning. Det var tunga strykjärn, av just järn, som värmdes på kokspisen. Då var det bra, om man hade två stycken och kunde stryka med det ena, medan det andra stod på spisen för att värmas.

Konfirmation

Här är vi alla sex: Ruth, jag, Mairon, Alice, Inger och Maj-Britt.

    I avsnitt nummer 2 berättade jag om min skoltid som slutade med fortsättningsskolan. Senare, när sjuårig folkskola infördes, upphörde den teoretiska delen av fortsättningsskolan. Däremot tror jag att det s.k. skolköket var kvar några år. 1948, i samband med att Älghult fick en ny skolbyggnad, infördes den sjuåriga skolan. Under hösten 1945 startade konfirmationsundervisningen. Men inte för mig. Anledningen till detta har jag redan berättat om. Någon hembiträdesplats var inte aktuell för mig. Och det var nog tur för den som i så fall skulle ha anställt mig. Jag var varken kunnig eller intresserad av hushållsarbete. Nej jag skulle stanna hemma och hjälpa till i jordbruket. Helst följde jag med pappa som någon slags “hantlangare”. Jag var med honom i skogen, när han fällde träd. Fick hålla i bågsågens ena ände, kvista träden och hjälpa till att lasta stockarna på släden. Utfodra djuren och mocka i lagården gjorde jag hellre än jag hjälpte till inne i köket. Men handmjölka lärde jag mig aldrig riktigt. I skördearbetet gjorde jag väl en viss nytta. Att köra slåttermaskin, hästräfsa, höskrinda och harv med Silva som dragare hörde till de populärare sysslorna.

    På hösten 1946 började så min konfirmationsundervisning. De flesta kamraterna kände jag väl, eftersom vi under tre skolår gått tillsammans under så kallad B-form, två årskurser i samma klassrum. Vad jag minns av konfirmationsundervisningens första dag är först och främst nyfikenheten på de pojkar som kom från socknens södra utkanter, Alsterfors, Silvereke och Gillbonderyd.
 
    Konfirmationsundervisningen hölls en gång i veckan i kommunalhusets stora sal och dessutom en stund efter gudstjänsten varje söndag. Jag hade oftast sällskap med Inger i Brandstorp. Ett par killar från Alsterfors och Alstermo tog ibland en omväg för att göra oss sällskap när vi cyklade hem. Men oj så rädd jag var för att mamma och pappa skulle få reda på det!

    Efter konfirmationen på pingstdagen 1947 hade mina föräldrar bjudit till en liten fest. Också de övriga flickorna från älghultsgruppen kom med hem till oss.

Skriv en kommentar: (Klicka här)

123minsida.se
Bokstäver kvar: 160
OK Skickar...
Se alla kommentarer

| Svar

Senaste kommentarer

22.09 | 18:20
Livsöden har mottagit 3
21.09 | 08:56
Framsida har mottagit 19
17.08 | 17:37
Kvarterbo har mottagit 1
24.06 | 09:41
Välkommen har mottagit 11
Du gillar den här sidan