Upplevelser

En upplevelse jag kunde varit utan

”När man blir gammal lever man mer av minnen än av upplevelser.”
Detta har jag skrivit tidigare och så är det förstås. Men visst händer det ett och annat som kan betecknas som en ny upplevelse. 

Jag har inte undanhållit att jag på grund av "vårdslöshet i trafik" tappade körkortet 2017.
Onsdagen den 10 maj var jag och Flingan på väg från Sundsvall till Småland med avsikt att övernatta hos sonens familj i Norrköping. Några mil norr om Uppsala och i samband med en omkörning hände det. Jag hade dessutom krockat ett par år tidigare.
Jag som så många gånger iakttagit andra gamlingar som jag "dömt ut" som bilförare, men det gällde förstås inte mig själv.

Efter ett halvår fick jag meddelande från Trafiksäkerhetsverket att jag kunde söka nytt körkort, men då hade jag övergått till andra färdmedel, buss och rollator. 

Nu är jag bara tacksam över att Flingan och jag klarade oss, men allra mest över att jag inte blev vållande till någon annans skada eller död.

 

 

Ur en bussresenärs dagbok

2017 05 31
 
Sen länge var det avtalat att Katarina och Alicia skulle följa med mig från Norrköping på återresan. De kom till Skavsta i söndags kväll efter några dagar i Frankrike. Jan erbjöd sig att låna ut sin bil, eftersom min står på verkstad i Norrköping och inte är riktigt klar än.
På hemvägen med Katarina vid ratten sa jag:
Den här bilen vill jag nog inte köra.

Svaret från Katarina blev:
Mamma, Jan och jag har pratat, du ska nog inte köra alls.
Jag blev lite ställd. Jag som anser att jag är en riktigt duktig bilförare.
Men beslutet att det inte ska bli några fler långresor, det har jag redan fattat själv.
Ska jag nu inte ens kunna ta bilen när jag vill hälsa på Göran på Lindgården? Och hur blir det med Flingan, som är så glad över att komma dit och alla där som klappar och matar henne?
Och ska jag inte kunna åka till Kvantum i Nacksta och handla?
Och jag som skulle åka till Blomsterlandet i Birsta och köpa blommor till balkongen!
I natt vid fyratiden kom tankarna tillbaka på hur besvärligt livet nu skulle bli. Det är en oerhörd FRIHET att ha en bil, inte minst när jag ska till affären.

I morse började jag inse det positiva med förändringen. Efter att jag hade varit ute med Flingan, satte jag mig vid datorn och letade busslinjer inom Sundsvall. 4-an går mot Granloholm via Lindgården en gång i kvarten och nummer 80 går från Navet till Nygatan (men ytterst sällan).
Nu börjar ett helt nytt liv, den miljömedvetne bussresenärens.

Jag beslöt att ta bussen till Lindgården. Än är apostlahästarna i ganska gott skick. Jag promenerade till busstationen (Navet). Mest nerför, det går galant trots min andfåddhet. Hittade genast 4-an som var på väg att starta. Tog fram busskortet som jag inhandlade en gång för ett par år sen, den gången när jag gått ner till centrum men kände att jag inte orkade gå ända upp till Södermalm.

Det är för gammalt, sa chaffisen, du måste köpa ett nytt.
Jag klev ur och gick in på biljettförsäljningen.
Tyvärr kan du inte få tillbaka pengarna som är kvar på det här, sa försäljaren.
Jag fick ett nytt kort och fyllde det med 300 kronor.
Behövde inte vänta länge på nästa buss. Det gick verkligen både smidigt och snabbt upp för backarna till det norra stadsberget.
På Lindgården var det dags för lunch och jag blev också bjuden på köttfärslimpa med potatis och grönsaker. (Det som annars skulle kastas.) Det var mycket gott! Inga utgifter för maten idag. Och jag känner mig inte skyldig. Få anhöriga har nog bidragit med mer bullar och kakor än jag har gjort.
Kaffe och kolakaka intogs sittande i soffan.

Jag berättade för personalen om min senaste bravad och om mitt nyinköpta busskort.
- Du vet väl att du kan köpa ett 100-kort och åka precis hur mycket du vill under en månad.
Nej det visste jag ju inte. Så nu undrar jag förstås om jag kan åka hur mycket jag vill under tre månader?

Jag trodde att jag hade god tid på mig till hållplatsen, när jag kom ut från Lindgården. Jag sprang sista biten, men bussen väntade inte. Troligen var den försenad, för tiden stämde inte alls. Promenerade till nästa hållplats och satte mig att vänta. Snart kom fyra invandrarkillar som klev på nästa buss. Bredsand, stod det på sidan - men dit skulle ju inte jag, så jag satt kvar. Kollade sen på tavlan bakom mig och upptäckte att 4-an går från Granloholm till Bredsand via Navet. Och detta är enda bussen som passerar dessa hållplatser. Undrar vad chauffören tänkte om den vilande damen i busskuren?

Nåja, bussarna går var femtonde minut så snart kom den tredje. Efter avstigning vid Navet, som busstationen kallas, gick jag till torget och köpte pelargonior och stjärnöga till mina balkonglådor. Mycket dyrare än på Blomsterlandet, men frakten blev ju gratis eftersom jag använde benen som färdmedel hem också. Jag var lite rädd för att göra bort mig än en gång om jag skulle ta bussen. Erstagatans sista stigning är jobbig, men jag kom hem.

Har funderat vidare:
Aldrig behöva städa bilen.
Aldrig behöva tvätta den.
Aldrig behöva tanka.
Aldrig behöva söka runt hela stan efter parkeringsplats.
Aldrig behöva fickparkera.
Aldrig behöva betala skatt, försäkring, däckförvaring, parkeringsplats mm
Aldrig behöva skrapa ren rutor från snö och is.
Aldrig behöva skotta fram bilen.
Det finns hur många fördelar som helst. Äntligen slipper jag en massa jobb och utgifter som hör ihop med bilägande. Äntligen kan jag känna vad verklig FRIHET är.

Ett äventyr som gjorde min dag

2019 11 07 

Fick en vänförfrågan i går morse. Jag kollade på avsändarens egen sida och tyckte att han såg trevlig ut. Anade att han hade han läst mina senaste inlägg och ville byta tankar. Jag svarade Ja och fick vara med om ett äventyr. 

Han: 
Hej Ingrid! Trevligt att ha dig som vän på facebook. Hur mår du? 
Jag: 
Hej själv! Du är nog den förste och helt okände vän som jag säger ja till. 
Och varför? Jag fick inte mycket info på din sida, men du ser ju rejäl ut och så är jag väl lite nyfiken. 
Han: 
Tja, jag såg just dina bilder och jag tänkte att det skulle vara trevligt att vara vän med dig och skriva till varandra om du vill ha det också. Du har inte mycket information om din profil också. Jag är änkling och har inga barn, hur är det med dig? Var bor du och hur är vädret där? 
Jag: 
Lyckligtvis har jag barn, tre stycken, son i Norrköping, 60 år, dotter här i Sundsvall snart 57, och det är hon som lockat mig hit, vilket jag aldrig ångrat. Det var enklare att ha de gamla föräldrarna nära än att oroas för dem drygt 50 mil norrut. Även min make, Göran, finns här, på äldreboendet Lindgården. 
I drygt åtta år, först i Luleå och snart sju år här. Alzheimer, denna grymma sjukdom har tagit honom från oss. Så jag bor ensam, men har nio anhöriga på rollatoravstånd, barnbarn och barnbarnsbarn. Jag känner mig synnerligen previlegierad. Yngste sonen har hamnat i Uruguay. Du kan nog hitta mycket information om oss på min sida. Undrar du över något får du fråga igen. Ha det gott! 
Han:
Tack för meddelandet, jag förstår det väl, så ledsen för din man, jag förlorade min fru till cancer för 6 år sedan och sedan dess har jag varit en ensam man. Jag är från Stockholm men flyttade till London för länge sedan när jag började arbeta med BBC, jag är en ortopedisk kirurg, jag älskar att resa, sjunga, dansa och laga mat, jag lagar goda måltider för mig själv, jag älskar musik också, jag har ett piano i London som jag spelar. gillar du musik? spelar du något instrument? vad har du för hobbies? att leva ensam är inte så kul, förrän du har någon att dela hela tiden och älska tillsammans. Jag har jobbat med BBC i London för länge sedan. Jag arbetar för närvarande i Sydsudan som ortopedisk kirurg hos FN för att hjälpa till att ta hand om de skadade militära män, änkor och föräldralösa barn här, började arbeta här när jag var för ensam i London. Jag går i pension nästa år. tror du att du kan älska någon igen? vad vill du ha i en relation? 

(Det var nog här jag började undra och blev lite misstänksam. Jag började skriva ett svar men kände att jag nog behövde en paus och framför allt lite luft .....) 

Min nye vän verkade bli otålig och väntade på svar:
Hej? 

Jag:
Hej! Jo jag lever och har börjat skriva ett svar. Eftersom jag aldrig tänkt mig någon ny relation så ska jag förklara varför. Kort sagt: Jag älskar fortfarande min make, trots att han är okontaktbar. Mitt äktenskapslöfte är 62-årigt och evigt. Jag återkommer i eftermiddag. Innan dess måste jag nog ut och röra på mig. 

Han:
Okej, ha det bra, du kan skicka ett meddelande igen när du är fri att skriva. krama från mig. 

(Jag funderade: Hade han inte förstått hur gammal jag är och att jag, vad åldersskillnaden beträffar, mycket väl kunnat vara hans mor? Enligt birthday.se är min vän skriven i Stockholm och fyller 65 den 26 november)

(PS Jag påminns plötsligt om att det dagen efter är pappas födelsedag, den etthundratjugonde.) 

Med återvunna krafter efter promenaden till Grevebäcksparken fortsatte jag korrespondensen. 

Jag:
Jag fortsätter där jag slutade skriva tidigare. Jag har varit facebokanvändare i ett tiotal år. Det är ett enkelt sätt att hålla kontakt. Varför jag inte gjort någon utförlig presentation av mig på facebook är nog för att mina s.k.vänner känner mig mycket väl. I huvudsak är de familjemedlemmar, släktingar, gamla skolkamrater, tidigare grannar, kollegor och elever (jag är mycket noga med att de senare själva tar kontakt. Om jag skulle göra det, finns ju risken att de skulle neka ock tänka ”Den där gamla elaka kärringen vill jag väl inte vara vän med”). För övrigt har jag en hemsida och där finns det mesta. 
ingridvikstrom.123minsida.se. 
Numera är skrivandet mitt största intresse efter att jag i ett femtiotal år ägnat mycket tid åt släktforskning. Jag blev fundersam när du skrev om att älska i en ny relation. Om det du vill ha, så är det nog bäst att avbryta kontakten. 

Han:
Det är vad jag vill och det är därför jag skickade en vänförfrågan, om du inte vill ha det så kan vi sluta vänskapen. Tack... 

Jag:
OK! Ärligt svarat. Tack och hoppas att du finner det du söker! 

Han:
Tack. Du är en trevlig kvinna. 

(Arma karl! Undrar hur många vänförfrågningar han har skickat!) 

Lyckligtvis hann jag kopiera vår konversation innan han tog bort den. Tydligen har han också spärrat mig, eftersom jag inte kommer åt hans facebooksida längre. 

Jag kände mig mycket ”upplyft” av detta äventyr och var tvungen att skicka korrespondensen till mina barn. Jag misstänkte att de också skulle spärra mig, men de tog det ganska lugnt. Vanligtvis brukar de dock inte svära. 

Först svarade Katarina:
Ja jädrar! Vilket äventyr 😊 

Magnus: 
Jösses, ja vilket äventyr! Och visst är du en trevlig kvinna. Och dessutom glöder pennan, eller tangenterna, mer och mer för varje inlägg du skriver så du får ju en del fans, och (inte för att jag vet om det var därför han kontaktade dig men...) kanske t.o.m. som det kallas inom musikbranschen - groupies. 

(Men vad är nu det? Som vanligt kollade jag på Wikipedia och fick följande svar:
 ”En groupie är en person (ofta ung kvinna) som är beundrare av en artist och som ingår i en grupp beundrare som ofta är eller försöker bli artistens älskarinna.”) 

Jag pratade med Jan via telefon. Inte heller han föreslog att jag skulle avhålla mig från dylika äventyr. 

(Ibland har jag undrat om jag avbröt kontakten för tidigt. Troligen hade han hellre velat ha "ekonomiskt bistånd" än ett kärleksäventyr. Då kunde jag ha svarat: Jag kan swisha en tia. Hade han då fortfarande ansett att jag var en trevlig kvinna?)

En händelse som kunde ha blivit ett nytt äventyr

En lördagskväll upptäckte jag ett nytt meddelande på mobilens skärm: ”Vera 29 vill träffa dig!” Avsändaren uppgav att hon fanns bara något hundratal meter från min bostad. 

Trots att jag är synnerligen oerfaren när det gäller detta slag av affärsverksamhet, anade jag att anledningen till att Vera ville göra min bekantskap var av mycket intimt slag.

Jag skulle ha velat trycka på svarsknappen och fråga: ”Är du verkligen säker på att det är mig du vill träffa?” men någon sådan fanns inte. Däremot kunde jag gå vidare för att lämna uppgifter gällande kön, ålder mm.

Jag stängde av mobilen eftersom jag inte förstod hur jag skulle radera meddelandet, så som jag annars brukar kunna göra med mail, sms osv.

På söndagen kom det nya meddelanden från andra kvinnor: ”Eva 34” och ett par till trånade också efter mig.

Lyckligtvis finns det en ”tekniknörd” i familjen, som hjälpte mig rensa mobilen och lösa problemet.Därefter har jag fått vara i fred för trånande kvinnor.

 Något förvånad kan jag än en gång konstatera: ”Man lär så länge man lever."

Skriv en kommentar: (Klicka här)

123minsida.se
Bokstäver kvar: 160
OK Skickar...
Se alla kommentarer

| Svar

Senaste kommentarer

22.09 | 18:20
Livsöden har mottagit 3
21.09 | 08:56
Framsida har mottagit 19
17.08 | 17:37
Kvarterbo har mottagit 1
24.06 | 09:41
Välkommen har mottagit 11
Du gillar den här sidan