2019 11 07
Fick en vänförfrågan i går morse. Jag kollade på avsändarens egen sida och tyckte att han såg trevlig ut. Anade att han hade han läst mina senaste inlägg och ville byta tankar.
Jag svarade Ja och fick vara med om ett äventyr.
Han:
Hej Ingrid! Trevligt att ha dig som vän på facebook. Hur mår du?
Jag:
Hej själv! Du är nog den förste och helt okände
vän som jag säger ja till.
Och varför? Jag fick inte mycket info på din sida, men du ser ju rejäl ut och så är jag väl lite nyfiken.
Han:
Tja, jag såg just dina bilder och jag
tänkte att det skulle vara trevligt att vara vän med dig och skriva till varandra om du vill ha det också. Du har inte mycket information om din profil också. Jag är änkling och har inga barn, hur är det med dig? Var bor
du och hur är vädret där?
Jag:
Lyckligtvis har jag barn, tre stycken, son i Norrköping, 60 år, dotter här i Sundsvall snart 57, och det är hon som lockat mig hit, vilket jag aldrig ångrat. Det
var enklare att ha de gamla föräldrarna nära än att oroas för dem drygt 50 mil norrut. Även min make, Göran, finns här, på äldreboendet Lindgården.
I drygt åtta år, först
i Luleå och snart sju år här. Alzheimer, denna grymma sjukdom har tagit honom från oss. Så jag bor ensam, men har nio anhöriga på rollatoravstånd, barnbarn och barnbarnsbarn. Jag känner mig synnerligen previlegierad.
Yngste sonen har hamnat i Uruguay. Du kan nog hitta mycket information om oss på min sida. Undrar du över något får du fråga igen. Ha det gott!
Han:
Tack för meddelandet, jag förstår det väl,
så ledsen för din man, jag förlorade min fru till cancer för 6 år sedan och sedan dess har jag varit en ensam man. Jag är från Stockholm men flyttade till London för länge sedan när jag började arbeta
med BBC, jag är en ortopedisk kirurg, jag älskar att resa, sjunga, dansa och laga mat, jag lagar goda måltider för mig själv, jag älskar musik också, jag har ett piano i London som jag spelar. gillar du musik? spelar du
något instrument? vad har du för hobbies? att leva ensam är inte så kul, förrän du har någon att dela hela tiden och älska tillsammans. Jag har jobbat med BBC i London för länge sedan. Jag arbetar för
närvarande i Sydsudan som ortopedisk kirurg hos FN för att hjälpa till att ta hand om de skadade militära män, änkor och föräldralösa barn här, började arbeta här när jag var för ensam i
London. Jag går i pension nästa år. tror du att du kan älska någon igen? vad vill du ha i en relation?
(Det var nog här jag började undra och blev lite misstänksam. Jag började skriva ett svar men
kände att jag nog behövde en paus och framför allt lite luft .....)
Min nye vän verkade bli otålig och väntade på svar:
Hej?
Jag:
Hej! Jo jag lever och har börjat skriva ett svar.
Eftersom jag aldrig tänkt mig någon ny relation så ska jag förklara varför. Kort sagt: Jag älskar fortfarande min make, trots att han är okontaktbar. Mitt äktenskapslöfte är 62-årigt och evigt. Jag
återkommer i eftermiddag. Innan dess måste jag nog ut och röra på mig.
Han:
Okej, ha det bra, du kan skicka ett meddelande igen när du är fri att skriva. krama från mig.
(Jag funderade:
Hade han inte förstått hur gammal jag är och att jag, vad åldersskillnaden beträffar, mycket väl kunnat vara hans mor? Enligt birthday.se är min vän skriven i Stockholm och fyller 65 den 26 november)
(PS
Jag påminns plötsligt om att det dagen efter är pappas födelsedag, den etthundratjugonde.)
Med återvunna krafter efter promenaden till Grevebäcksparken fortsatte jag korrespondensen.
Jag:
Jag fortsätter
där jag slutade skriva tidigare. Jag har varit facebokanvändare i ett tiotal år. Det är ett enkelt sätt att hålla kontakt. Varför jag inte gjort någon utförlig presentation av mig på facebook är nog
för att mina s.k.vänner känner mig mycket väl. I huvudsak är de familjemedlemmar, släktingar, gamla skolkamrater, tidigare grannar, kollegor och elever (jag är mycket noga med att de senare själva tar kontakt. Om jag
skulle göra det, finns ju risken att de skulle neka ock tänka ”Den där gamla elaka kärringen vill jag väl inte vara vän med”). För övrigt har jag en hemsida och där finns det mesta.
ingridvikstrom.123minsida.se.
Numera är skrivandet mitt största intresse efter att jag i ett femtiotal år ägnat mycket tid åt släktforskning. Jag blev fundersam när du skrev om att älska i en ny relation. Om det du vill ha, så är det
nog bäst att avbryta kontakten.
Han:
Det är vad jag vill och det är därför jag skickade en vänförfrågan, om du inte vill ha det så kan vi sluta vänskapen. Tack...
Jag:
OK!
Ärligt svarat. Tack och hoppas att du finner det du söker!
Han:
Tack. Du är en trevlig kvinna.
(Arma karl! Undrar hur många vänförfrågningar han har skickat!)
Lyckligtvis hann
jag kopiera vår konversation innan han tog bort den. Tydligen har han också spärrat mig, eftersom jag inte kommer åt hans facebooksida längre.
Jag kände mig mycket ”upplyft” av detta äventyr och
var tvungen att skicka korrespondensen till mina barn. Jag misstänkte att de också skulle spärra mig, men de tog det ganska lugnt. Vanligtvis brukar de dock inte svära.
Först svarade Katarina:
Ja jädrar! Vilket
äventyr 😊
Magnus:
Jösses, ja vilket äventyr! Och visst är du en trevlig kvinna. Och dessutom glöder pennan, eller tangenterna, mer och mer för varje inlägg du skriver så du får ju en del
fans, och (inte för att jag vet om det var därför han kontaktade dig men...) kanske t.o.m. som det kallas inom musikbranschen - groupies.
(Men vad är nu det? Som vanligt kollade jag på Wikipedia och fick följande
svar:
”En groupie är en person (ofta ung kvinna) som är beundrare av en artist och som ingår i en grupp beundrare som ofta är eller försöker bli artistens älskarinna.”)
Jag pratade med
Jan via telefon. Inte heller han föreslog att jag skulle avhålla mig från dylika äventyr.
(Ibland har jag undrat om jag avbröt kontakten för tidigt. Troligen hade han hellre velat ha "ekonomiskt bistånd" än
ett kärleksäventyr. Då kunde jag ha svarat: Jag kan swisha en tia. Hade han då fortfarande ansett att jag var en trevlig kvinna?)