Dagens bokstav

Numera är jag oftast ensam, vilket jag egentligen trivs bra med. Det beror nog på att jag känner mig trygg, eftersom jag har hälften av dem jag kallar ”Min familj” helt nära. Nio stycken i åldrarna 1,5 - 64 år bor här på Södermalm i Sundsvall. Jag inser att jag har otroligt mycket att vara både glad och tacksam över.

Under mina ensamma stunder har jag upptäckt att jag pratar högt med mig själv. Det oroar mig inte, jag finner det vara helt normalt. Detta ålderstecken har jag också märkt hos andra. När vissa förmågor försvinner, måste man ju kolla om man fortfarande har rösten kvar.

Under ensamma promenader dyker det ofta upp gamla minnen, och ibland även en del idéer. Det mesta skriver jag sen ner, när jag kommer hem. (Om jag inte hunnit glömma det!!!)
Datorn är sedan många år den pryl jag använder och uppskattar mest och skrivandet har blivit både hobby och tidsfördriv. Utan datorn skulle det nog inte bli något skrivande alls.
Det är förstås förmätet att tro, att någon annan skulle anse mitt skrivande vara läsvärt, så därför påstår jag, att jag skriver för mig själv.

Jag kan inte förneka att det skulle glädja mig, om någon läste, och helst också kommenterade, det jag skriver. 

För några dagar sen fick jag en ny idé. Att varje dag beröra ett visst ämne med utgångspunkt från Dagens bokstav.
Det kändes riktigt spännande och jag började fundera på tänkbara ämnen. Jag skrev ner alla alfabetets bokstäver i en lång stapel och dessutom några ämnen.

Vissa bokstäver var lätta och genast kunde jag föra in 4-5 tänkbara rubriker. Men X- ? Hur ska jag hittanågon rubrik som börjar med X? Xerxes!!! Är det inte det som föreslås, när man ska bokstavera? Men vem var nu han?

Jag provade Wikipedia, som jag alltid gör när jag kör fast eller när minnet sviker. 

Xerxes styrde forntida Persien från 485-465 f.Kr. Underbart! Jag struntar i de varningar jag fått om att felaktigheter kan förekomma i Wikipedia.

Sen skrev jag bara X i sökrutan på Google och fick ytterligare två förslag:

Xerox och xylofon.
Wikipedia igen: ”Xerox är ett amerikansk globalt företag som säljer tryckta och digitala produkter och tjänster i mer än 160 länder.”

Jaha nog har jag väl hört talas om Xerox, men reklam har jag aldrig tänkt ägna mig åt. Xylofon har jag en viss kännedom om - den rubriken får duga.
Nu sätter jag igång och ”skriver av mig”. Och jag ska försöka vara helt Ärlig

Vilket bra ämne! Det ska jag skriva in som rubrik under Ä.

Nu blir det en ny undersida på min hemsida. Så spännande och roligt det här ska bli!

Trots att rubriken är Dagens bokstav lovar jag inte att höra av mig varje dag.

A- Alzheimer

I juletid 2015

Men varför var just alzheimer det första jag tänkte på? Nog kunde jag väl kommit på något trevligare. Jag var först lite tveksam. Ska Alzheimer verkligen få inleda denna skrivserie?
Om någon skulle fråga mig: Vem är din största fiende? Hur skulle jag då reagera? Först skulle jag nog bli förvånad och tänka: Vilken märklig fråga! Jag har väl ingen fiende? 

Efter en stunds funderande skulle jag nog ändå svara: Alzheimer är min största fiende, den vidrigaste, elakaste, mest hänsynslöse, fruktade…. Det är inte svårt att hitta adjektiv för att beskriva den oro, sorg, ilska, skam, sömnlöshet och förtvivlan denna, som också kallas ”De anhörigas sjukdom”, ger upphov till.

Wikipedia igen:
”Alzheimers sjukdom är den vanligaste formen av demens och står för 60–70 procent av samtliga fall av demens. En obotlig, neurodegenerativ sjukdom som bär namn efter den tyske psykiatern och neuropatologen Alois Alzheimer som 1906 var först med att beskriva den. Vanligen diagnostiseras sjukdomen hos personer över 65 år, men ungefär fem procent av fallen uppträder tidigare. År 2015 var antalet människor i världen med Alzheimers sjukdom ungefär 30 miljoner och antas nå omkring 107 miljoner människor år 2050.” 

Vilken oroande framtid att se fram emot! Och jag är tacksam över att slippa vara med.

För mina barns, mina efterkommandes och alla andras skull, hoppas jag att det då finns en medicin som botar och förhindrar alzheimerns framfart. Därför ger jag varje månad via autogiro en summa till Insamlingsstiftelsen Alois Alzheimer  BG-nummer 5122-1885. För tillfälliga gåvor gäller PG: 90 03 39-3 eller BG: 900-3393. 

Efter att jag fått veta, att sjukdomen även drabbar personer i yngre åldrar, vanligen män, och ibland fäder med minderåriga barn, har jag ändå känt viss tacksamhet.
Hur orkar dessa anhöriga? Hur orkar barnen?

Tacksamhet känner jag också över att Göran inte är medveten om sin belägenhet och inte har ont någonstans i kroppen. Han tycker att maten är god och äter numera allt, även grönsaker, som han tidigare ofta ratade. De underbara och tålmodiga tjejerna på Lindgården, där han bott i drygt sex år, ser till att han har det bra, trots att benen inte längre bär honom. Jag blir glad när de berättar att Göran ofta visar tacksamhet och säger ”Vad du är duktig” eller ”Vad du är snäll”, när de sköter om honom.

Tack för alla friska år som vi ändå fick! De där åren när vi bråkade, grälade, tjafsade, hade olika åsikter, eller hade samma åsikter, var överens, trivdes, kramades, älskade …… och LEVDE!

B - Barn

Göran med min systers dotterdotter Mathilda 1993.

 Barn är den största gåva som livet kan ge oss och det tror jag att de flesta håller med mig om. Tyvärr är det inte alla som får den gåvan och det är så sorgligt. Ibland undrar jag vilka Göran och jag hade varit utan våra barn, barnbarn, och nu också barnbarnsbarn. Den sista gruppen och de yngsta barnbarnen har tyvärr aldrig fått lära känna Göran. 

Zack frågade en gång sin mamma: Kan morfar bli frisk?
Och hon tvingades svara: Nej, han kommer aldrig att bli frisk.

Göran var verkligen en barnavän, och det tror jag de allra flesta män är. Men alla visar det inte lika tydligt som han. Det finns många foton i våra album som visar detta och det finns minnen.
Här ett par:

Jag har alltid haft god nattsömn, och det hade jag också när våra barn var riktigt små.
Göran största skräck var att de skulle sluta andas. Därför placerade han vaggan bredvid sin säng, så att han också skulle höra om de vaknade eller var oroliga. Han sov mycket lätt, steg upp, vyssjade och bar om de var oroliga och placerade dem hos mig om de behövde ammas, 
..…. och själv var jag knappt vaken. 

Stephanie, vårt äldsta barnbarn, eller bonusbarnbarn, som man nu säger, träffade vi första gången i samband med Görans 50-årsdag sommaren 1982. Hon var 3,5 år och det blev kärlek direkt.
Som present fick Göran av våra grannar en liten griskulting, som barnen roade sig med. På hösten kom Katarina och Stephanie till oss och jag hämtade dem vid Kallax flygstation. När vi satt oss i bilen frågade Katarina: Har ni grisen kvar? Jag hann inte svara innan Stephanie undrade: Har ni ´Gölan´ kvar?

Att kärleken var besvarad visade sig också när vi kom till Sundsvall för att hälsa på Katarinas familj. Barnbarnen rusade mot Göran och det var alltid han som fick de första välkomstkramarna. Jag var absolut inte avundsjuk, det var så självklart och det både gladde och roade mig. 

Under hela mitt liv har jag varit omgiven av synnerligen barnkära män.
Detta tänker jag på, när jag hör och läser om de män, som missbrukar barns förtroende och kärlek. I går kväll såg jag början av den aktuella filmen om Michael Jackson på SVT Play.
Men det ämnet återkommer jag kanske till …….. under bokstaven P.

Förutom våra egna barn och barnbarn, väckte också andras barn, som på foto här intill, ett tillfälligt ”lånebarn”, Görans intresse och omtanke.

Förlåt mig om det blev mycket Göran den här dagen också. Jag undrar vad han skulle sagt om han känt till vad jag skriver? Jag vet  -  då hade det aldrig blivit skrivet.

C- Cirklar

Resultatet av en cirkel: Dukar i näversöm. En som ligger på matbordet och en som aldrig blev klar.

Det vet förstås alla vad en cirkel är och själv behöver jag nog inte kolla Wikipedia den här gången. Men nu tänker jag inte på den där runda formen, utan på helt andra cirklar.

Jag försöker rannsaka minnet för att kunna redogöra för alla cirklar jag deltagit i - alltså studiecirklar.  

Min första cirkel var nog den där syjuntan, som mamma och jag gick till ungefär varannan vecka. Då kallade vi det varken cirkel eller syjunta, utan ”symöte”. Efter en arbetskrävande slåtter och skördetid samlades byns tanter för att handarbeta, dricka kaffe, prata och umgås. Fast retsamma gubbar påstod att de gick på skvallermöte.
Jag har ett minne från den tiden, en liten duk med broderi i korsstygn. Jag var väl ungefär 6 år och ville också brodera. Mamma lärde mig och när broderiet var klart, försåg hon duken med spets runt om. Efter mer än åttio år ser den nästan oanvänd ut, där den ligger i skåpet bland alla mina andra broderade, virkade och vävda dukar. Kanske kommer den aldrig att pryda något bord. Det är nog bara jag i familjen, som ännu vill ha dukar på borden.
Två av cirklarna deltog jag i när jag var så där 16-17 år gammal. Den ena syftade till att lära sig skriva maskin. Jag blev ingen kontorist och jag lärde mig aldrig placera fingrarna rätt, men kanske hade jag viss användning av den cirkeln, när jag skaffade mig dator. Men när jag tänker efter, hade jag nog inte det ändå, för jag placerar inte fingrarna rätt nu heller.

Den andra cirkeln gick ut på att lära sig engelska. Det har aldrig stått ”Engelska språket” på mina skolscheman, inte ens under de två åren då jag var elev på småskoleseminariet i Växjö. Jag tror att ämnet fanns, men var frivilligt, och frivilliga ämnen har jag för det mesta försökt undvika - förutom de här cirklarna förstås, för dem deltog man ju i högst frivilligt. 

Och examinerad som småskollärarinna blev jag ändå 1953. Genom alla mina år har jag deltagit i ytterligare ett par cirklar i engelska, men de hade jag nog också kunnat undvara. Dessutom har jag upptäckt Google translate. Lite skeptisk blev jag dock, när min släkting Carol i USA påstods heta, inte Julsång, utan Julsånger.

Min pappa hade en del kunskaper, som han skaffat sig helt frivilligt eller ”på egen hand”. Utan att veta så mycket om noter, notlinjer, oktaver och en del andra musikaliska termer, spelade han orgel, fiol och gitarr. Ett av mina finaste minnen är när han på kvällarna plockade ner fiolen från spiken på väggen och spelade medan mamma satt vid spinnrocken. Han lärde också oss flickor några enkla grepp på gitarr. Kanske var en del av dem lite ”hemgjorda”, för när jag deltog i en gitarrcirkel i rånebyn Forsnäs, där jag jobbade i två år, kände jag inte riktigt igen dem.

Vävstolar fanns det flera i mitt barndomshem och jag hade vävt både trasmattor och handdukar, innan jag som nygift anmälde mig till en cirkel (nej, den kallades nog kurs) i vävning. Det behövdes ju flera mattor på golven och dukar på borden. Lite senare deltog jag i en kurs i sömnad, för då hade det blivit aktuellt att sy barnkläder.

Efter att vi flyttat till Måttsund har jag deltagit i cirklar som lärt ut växtfärgning, makramé, bildväv, stickning av Lovikkavantar, sävslöjd, tennbroderi, näversöm, märkligt namn, för det har inte alls med björkens bark att göra. Då heter det näverslöjd och det roade sig pappa med ibland, men själv har jag aldrig provat.

Jag höll på att glömma att jag och min vän och kollega Yvonne anmälde oss till en el.kurs en gång. Det var både roligt och givande att lära sig byta väggkontakter, montera strömbrytare i sladdar till julstjärnor och fönsterlampor….. ända tills Yvonnes bror, den där elektrikern, sa: ”Jag förbjuder er att syssla med sånt!”

Den av alla cirklar jag uppskattat mest är förstås Släktforskning. Det är ungefär femtio år sedan en grupp måttsundskvinnor samlades runt kantorn Julius Sundström. Han anlände till byn med en liten enkel läsapparat och några mikroband med de uppgifter ur kyrkans längder som rörde just de människor som befolkat vår by för sjuttio år sedan eller tidigare. Det handlade inte om enskilt arbete precis. Vi föreslog personer som vi ville veta mer om, t.ex. födelsedatum, föräldrars namn osv och läraren sökte och hittade svar. Det tog tid, men det funkade hyfsat, kanske för att de flesta hade samma anor, några delade dem även med cirkelledaren, vars far var född i Måttsund. Och jag ”blev fast” vid ämnet, så pass att jag, efter att ha lyssnat på andra släktforskares råd och tips samt efter en hel del ”enskilda studier”, många år senare åtog mig att själv bli cirkelledare.

Till sist måste jag väl erkänna, att jag hade nog klarat mig utan de flesta av de där cirklarna, men jag har alltid tyckt att det varit både roligt och inspirerande under den tid de pågick.

D - Döstäda

Göran med Kotte 1980.

Dagens bokstav är alltså D. Först började jag skriva om min första köpe-Docka. Det gick lite trögt och jag lämnade Datorn för att ta hand om Disken som förökade sig på Diskbänken. Jag lovar att inte ge de båda senare något eget kapitel. Plötslig Dök ett nytt ämne upp: Döstäda,jag skriver som det låter och inte Dödstäda, som det kanske borde stavas. På min lista finns också Döden. Det har jag skrivit en hel del om, men det väcker så många tankar, så det ämnet måste jag fundera mer över, om inte ämnet sätter stopp innan dess.

Innan jag flyttade från Måttsund städade jag bort en hel del, men alltför mycket följde ändå med i flyttlasset för drygt sex år sedan. Till exempel det där som är ”svårt att skiljas från”, det som jag ”kanske behöver” och så det som barn och barnbarn kanske skulle vilja ”ta över” men också en del som jag absolut ”inte behöver”. Nu inser jag att jag skulle ha städat grundligare, innan jag flyttade.

Den första julen i Sundsvall var barn och barnbarn samlade och jag plockade fram en del gammalt arvegods samt vaser och skålar, flera tillverkade i Orrefors och mycket annat, som jag själv värderar högt. Tänk vad glada de ska bli! tänkte jag.
Barnbarnen såg mest förvånade ut och deras föräldrar verkade mer eller mindre tveksamma. Kanske tyckte de synd om mig, för till sist valde de ändå ett par prylar var. En något ömtålig orreforsklenod står fortfarande högst upp på min bokhylla. Den nye ägaren ansåg att den hade en säkrare plats där än i en resväska, eftersom han har svårt att bestämma i vilken världsdel han ska leva återstoden av sitt liv. 

För några år sen satte jag igång med att sortera och i album klistra in de foton, som under de senaste tjugofem åren samlats och låg i gamla skokartonger. Det var en riktigt rolig syssla och de foton, som tagits därefter, finns som regel på datorn. Nu funderar jag bara på vem som vill ärva mina gamla album? Ungarna har väl nog av sina egna!

Men visst är det sorgligt att gamla album med vackra sammetsklädda pärmar, fyllda med person- och familjefoton, numera kan ses på gårdsauktioner och i återvinningsbutiker?

Jag har också börjat städa bland våra videoband. Ett tjugotal visar travlopp från olika banor i Sverige.

Är det någon som är intresserad av att återse ett lopp på Hagmyren i Hudiksvall från juli 1980? Vinnaren hette Kotte Takstens och hans ägare och kusk var Göran Vikström. Jag tror inte att det blev några fler vinster för Kotte.
...........................

Jaså inte det - nå-ja, det anade jag faktiskt.

E - Energi

Många ord i svenska språket kan stavas lika, men betyda helt olika saker. Ett sådant ord är Energi. Till och med vi människor kan ha Energi. Den sortens energi är inget jag har drabbats mycket eller ofta av. Ibland har jag faktiskt helt tappat den. 

Somliga människor verkar ha för mycket Energi. Bästa botemedlet är då, att ägna sig åt någon sport, till exempel brottning, ishockey eller simning. När det ordnas matcher och tävlingar mot andra, som utövar samma sport, förbrukas en massa Energi.

I går drabbades jag av en helt annan Energi, men det var genom att den helt försvann, alltså den Elektriska Energi, som vi alla gjort oss så beroende av. Innan dess hade en annan, och i mitt fall högst ovanlig Energi, fått mig att redan  i arla morgonstunden lämna sängen och stiga upp och koka kaffe. Just när det var klart, så där omkring kvart i fem, blev det beckmörkt i hela lägenheten. Jag kollade i trapphuset, men där flödade ljuset liksom från grannarnas fönsterlampor. Jag trevade mig fram till köket, där jag visste att det låg en ficklampa i en låda. Den blinkade lite, eftersom batteriet höll på att ta slut, men lyste mig till badrummet, där det faktiskt fanns vatten i duschen.

Jag hittade både tändstickor och en ljusstake med ljus, som jag ställde på bordet framför soffan i vardagsrummet. Nyduschad, men med en känsla av övergivenhet, slog jag mig ner med kaffekoppen. Vilken tur att inte elen försvann, innan kaffet var klart i perkulatorn! 

Plötsligt upptäckte jag mobilen och blev glad när den verkade fungera. Jag kom på den lysande idén, att om batteriet så småningom skulle vara tomt, kunde jag ladda den i trapphuset, där det finns en elkontakt. 

Därefter intog jag åter sängläge, och jag tror att jag också slumrade till en stund. När jag vaknade, hade jag samlat på mig så mycket Energi, att jag orkade ringa vice värden.

Inom en timme anlände två elektriker. Den ene sträckte sig upp mot elmätaren, tryckte på ett litet vred och sa: Jordfelsbrytaren har löst ut. Det kan orsakas av t.ex. en kaffebryggare.

Som genom ett under hade all Energi kommit tillbaka. Det kändes som om också jag själv hade fått en gnutta av den. 

F - Födelsedag och Fest

Födelsedagsbarnet och hans Far för snart 60 år sen läser NorrbottensKuriren.

Färdmedlet för Festföremålets mor är tåg och tiden Fördrivs med Funderande kring de 60 senast Förgångna åren samt Födelsedagsfesten som Försiggick i går. 

Den var mycket välplanerad av Frun och dottern och den blev Förstås mycket lyckad.

 - Men var inte han Född i början av mars? undrar kanske någon.
 - Jovisst, men Förseningar är mer Förväntade än Förvånande när det gäller just detta Födelsedagsbarn

Hans Födelse var, av den blivande Fadern, också välplanerad. Denne hade, efter mycket Funderande Förstått, att Föräldraledigheten, som år 1959 var Fyra månader, genom det därpå Följande sommarlovet kunde Förlängas för Förstföderskan om Förlossningen Förlades till mitten av Februari. Denna ledighet Förkortades dock, eftersom Födelsen Försenades

I slutet av Februari ringde Förstagångsmormodern och Förklarade

 - Jag är Förfärligt orolig, så nu kommer jag.

Några dagar Förgick, innan de nyblivna Föräldrarna Förundrade och Förtjusta kunde beskåda sin Förstfödde. Först efter ytterligare några dagar Förenades Familjen i lägenheten på Föreningsgatan Fyra dit Föräldrarna Flyttat i slutet av Föregående år. 

G - G

Nu är jag på G! Detta uttryck, som man ofta hör, ska betyda ”Nu är jag på Gång.” 

Men egentligen känner jag inte alls, att jag är på gång. Det är mer som ”Dagen efter” nu när jag är tillbaka i Sundsvall. Jag är dock otroligt Glad och tacksam, att jag kunde vara med på den där Glada festen som jag skrev om i går.  

Ord som börjar på bokstaven G bör det vara lätt att hitta, tänkte jag först och i mitt huvud rabblade jag upp flera stycken. När jag lite senare tänkte skriva ner dem, hade jag plötsligt Glömt vilka de där G-orden var. Det är verkligen tråkigt att behöva erkänna, att Glömska är något som allt oftare besvärar mig, nu när jag är så här Gammal. Dessutom så tråkigt. 

Nej, det får bli Gangsters. (Som om det skulle vara roligt!!!)

Några av dem uppgraderar jag till Världsgangsters, de där världsledarna, som själva anser sig så viktiga och kloka, medan många andra betecknar dem som farliga, ondskefulla och dumma.
Exempel:
Nr 1. Donald Trump, som enligt honom själv är USA:s genom alla tider mest intelligente president. Självinsikt måste vara en egenskap, som han helt saknar.
Nr 2. Trumps ”Nära vän” Vladimir Putin. Kanske den farligaste av alla.
Nr 3. En annan ”Nära vän” till Trump, Kim Jong Un i Nordkorea.
Nr 4. Ramzan Kadyrov, Tjetjeniens president
Nr 5. Petro Porosjenko, Ukrainas president
Nr 6. Viktor Janukovytj, Ukrainas ex.president

Trots att jag varje dag läser om svenska bedragare, våldsverkare, mördare osv känner jag mig trygg här i mitt eget hem och i ett land där de flesta värnar om Demokrati och Trygghet.

(Med hjälp av Media och Wikipedia har jag Gluttat in i Världspolitiken. Men här lämnar jag den, eftersom jag inte har mer att tillföra.)

H - Hästar

Lorens och Göran efter vinst i Amatörbomben 1978 i Gävle.

H-ord är lätta att Hitta, upptäcker jag snart. Jag väljer mellan Hänsyn, Hemsida, Hobby, Hörsel, Hund och Häst. Alla skulle kunna Hedras med ett eget kapitel, men på grund av min Höga ålder, misstänker jag att jag kanske inte Hinner. Därför nämner jag Helt kort att:

Hänsyn och Hjälpsamhet är fina egenskaper, som personer med Handikapp, t.ex. nedsatt rörelseförmåga är tacksamma för och ofta beroende av. Under min tågresa nyligen Hände det, att flera medresenärer erbjöd mig Hjälp.

Min Hemsida är min Hobby. (eller en av flera Hobbies.)

Efter att ha deltagit i en fest, där ett tjugotal personer pratade Högt med varandra, vet jag vad nedsatt Hörsel innebär. Man Hör, men ändå Hör man ingenting.

Hund, d.v.s. Hunden Flingan, har jag nog skrivit tillräckligt mycket om. Hon har t.o.m. fått en egen bok, ”Sagan om Flingan”.

Då återstår Hästar. Självklart måste Hästar få ett eget kapitel, trots att de också fått en bok. Men den boken, med titeln ”Mannen som inte kunde leva utan hästar”, var inte ägnad dem, utan Hästägaren. Och titeln stal jag från en tidningsartikel. Precis som Monica Zetterlund i TV-serien ”Söderkåkar” från 1970 citerar jag nästan Helt ordagrant:

”För se Hästar det var hans liv det se”.
(1970. är det verkligen så länge sen? Jo, det Hävdar Wikipedia, och då är det till Hundra % sant.)

Under 40 år passerade lika många hästar vårt Häststall i Måttsund. Lyckligtvis inte alla samtidigt. Under någon tid fanns där bara en enda, men oftast två eller tre. Numera är det lag på att dessa Hovdjur inte får leva ensamstående. Därmed skiljer de sig från oss människor, som ofta lever just ensamstående.

Husets Hövding Hävdade, att Hästpensionärer och Haltande Husdjur Hade Han inte tänkt Hålla med Husrum, därav många Hästbyten.

Det är lätt att ”fästa sig” vid en häst, men aldrig lätt att skiljas från den. Alla hästar som funnits hos oss, har inte fastnat i minnet, men några minns jag väl. Som Lorenz, den Högreste, som var lätt att urskilja under travloppen, eftersom han Höll Huvudet så Högt. Som var lugn och snäll och ibland tilläts gå lös på tomten, för att ersätta gräsklipparen (tills han hellre valde grannens gräs). Lorenz vann 23 lopp, varav 17 med Göran som kusk. Han blev tvåa 21 och trea 20 gånger. Den sista vinsten blev i Sprinterpokalen på Bergsåker, Sundsvall 1980. 

Lorenz sätter 4-åringsrekord i Boden 1976. Kusk var Gustaf Hallén.
En annan duktig häst, nordsvenske Moe Njord med sin nuvarande ägare Yvonne Holmgren. Tjugo år gammal njuter han sitt otium på Älvbacka.

I - IS = Islamska Staten

Varför ska jag ägna tid åt att fundera och skriva om denna terrorgrupp, som orsakat så många oskyldiga människor lidande?
Svaret är nog att jag ofta har undrat:
Hur och varför blir man så hatisk?
Varför är man beredd att göra andra människor så illa?
Vad är anledning till deras enorma människohat?
Hur kan man bli så okänslig?
Hur var deras uppväxt?
Frågorna är många och några svar får jag inte.

De unga kvinnor, som vuxit upp i Sverige och sökt sig till IS anser att Sverige har skyldighet att skydda både dem och de barn de fött som IS-männens fruar.

De säger att:
De blev lurade och var för unga för att förstå.
De tvingades att gifta sig med en IS-krigare.
De har inte begått några brott, bara utfört ”markservice” varit chaufförer, lagat mat o.s.v.

Och jag undrar: Vilka var det som ni skjutsade och vilka lagade ni mat åt?

Jag inser att ämnet är för svårt för mig att ha någon åsikt om. Jag tror på det som kvinnorna säger, att de var för unga, för oerfarna och blev lurade. 

Nya frågor hopar sig. Vissa människor undviker begreppet Uppfostran och ser det närmast som ett fult ord. Men eftersom jag fortfarande tror på Uppfostran, eller åtminstone Vägledning, under barns uppväxt, undrar jag:

Vilken uppväxt och uppfostran har dessa IS-kvinnor fått?
Och hur mår deras barn? Kan de någonsin bli lyckliga, tillitsfulla och trygga människor? 

I den debatt, som just nu pågår, menar någon: Man ska inte skilja föräldrar och barn åt.
Då påstår jag:
Det ska man visst, om inte föräldern duger till att vara förälder. Det sker ofta både i Sverige och i andra länder. Barn adopteras eller växer upp hos fosterföräldrar och får oftast ett mycket bättre liv än de skulle fått hos sin biologiska mor.

Jag kan visa exempel på barn, som mått dåligt av att skiljas från en förälder, men på många fler som blivit lyckliga, tack vare att de skiljdes från en olämplig biologisk förälder.

För hundra år sen växte barn, mest av ekonomiska skäl, upp på fattiggårdar i Sverige. Ibland tillsammans med syskon och/eller sin mor.

Jag kände en. Hon blev en bra människa. Hon fick make och egna barn, som hon älskade och uppfostrade till bra människor. Hon hette Ebora och hon var min allra första väns mamma.

J - Jämställdhet

Ämnet har den senaste tiden ofta diskuterats i olika media. Jag har nog aldrig tidigare funderat på, om jag känt mig jämställd i förhållande till det motsatta könet. Jag har varit försiktig med att yttra mig inom en grupp med obekanta människor. Jag har lyssnat på diskussioner, bland annat politiska. Då har jag ibland märkt att män ofta pratar mycket utan att ha något nytt att tillföra. Ibland bara för att tala om att de har samma åsikt som ”föregående talare” (en man). Mitt självförtroende har absolut ökat i takt med stigande ålder. Detta visar sig bland annat genom att tag vågar skriva detta inlägg. 

Vad kan det bero på? Dålig självinsikt? Eller ……?

Överlag tror jag att män har större självförtroende än kvinnor och vågar mer.
Undrar vad mina söner tänker om de tankar som jag nu förmedlar i skrift?

De funderingar jag hade och den oro jag kände inför SD:s ökande inflytande under förra höstens valrörelse, hade jag fräckheten att förmedla via ”nätet”.
Jag hade aldrig kunnat drömma om det stora intresse mina tankar väckte! Kvinnor, förutom ett fåtal, och många män, gav tummen upp. De flesta som gick till attack var mycket arga och till synes upprörda och kränkta män, som gjorde allt för att ”sätta mig på plats” med kommentarer som:

Vakna? Det är någon annan som skriver i hennes namn! Dax att vakna nu Ingrid! Över en viss ålder så påverkas intellektet. 

Resultatet blev att jag gamla, sömniga, åldriga kärring, som var för dum för att fatta vart Sverige var på väg, blev oerhört sporrad att skriva mer.

Min slutsats är:
Det är en illusion att tro att vi kvinnor under de närmaste hundra åren ska bli jämställda männen. Även om de flesta män är positiva till tanken, kommer det att dröja länge och jag kommer aldrig att få uppleva verklig Jämställdhet.

Men jag har ett tips till alla unga och medelålders kvinnor:
Gör som männen: Tafsa på dem! Ge dem skamliga förslag! Då kommer ni att vinna respekt och äntligen bli JÄMSTÄLLDA!  

För min egen del är det ”kört”. Mitt ”Bäst före datum” har gått ut för länge, länge sen. 

PS. I går kväll var jag fräck nog att visa min beundran för allas vår Greta. Det skulle jag aldrig ha gjort. ”Med svansen mellan benen” och efter att jag fått uppmaningen ”Vakna”, smög jag mig ur den ”maskulina gruppen”. Jag tror dessutom att Greta klarar sig bra utan mig. 

K - Kompostering och avfallshantering

Fotot har jag hämtat på Facebook. En kvinna berättade att hon samlat ihop 172 hundbajspåsar under en skogspromenad. Hon undrade också hur de tänkte, de som kastat påsarna.

Ämnet har varit aktuellt i många år, efter att vi jordbor äntligen insett, att vår planets resurser inte är oändliga. 

När hörde jag ordet kompostering första gången? Jag vet inte, men jag har genom åren skaffat mig en del erfarenheter av olika sätt att ta hand om sådant vi vill bli av med.
Jag minns hur man tog hand om sitt avfall, när jag var barn.
Det fanns inga kommunala sopstationer. Städer och större orter ordnade troligen med en soptipp på någon undanskymd plats utanför bebyggelsen, men detta vet jag inget om.
Däremot vet jag hur renhållning fungerade på den småländska landsbygden. De som bodde på en bondgård, eller ägde ett hus med tomt, hade sin egen lilla kökkenmödding.
(Wikipedia förklarar: ”En kökkenmödding är en avfallshög från den senare delen av äldre stenåldern.”) 

De som saknade egen mark, lämnade sina trasiga möbler, rostiga plåthinkar och annat avfall på en väl skymd plats i skogen. Lyckligtvis var detta långt innan vi insett, hur oumbärliga plastprodukter och elektriska hushållsapparater är. De flesta bostäder på landsbygden hade inte ens elektriskt ljus.

Min familjs sophög (vi kallade den så) låg bakom vedboden. Den var också väl skymd. Troligen hade den funnits där i hundratals år, dock inte från stenåldern och troligen inte heller från stenbrytningen. Sophögens grund var nämligen ett ganska lågt, men vidsträckt stenröse, en lämning från den tid då marken omkring förvandlades till åker. Mellan stenarna växte buskar och träd av både hassel, lönn och lind, till och med ett körsbärsträd. Men bären på det trädet var små och inte lika goda som de vi kunde plocka från de andra körsbärsträden runt huset. Jag vill nästan påstå att platsen var riktigt vacker på sommaren.

Sophögen växte ganska långsamt. Somligt förmultnade och annat kröp kanske längre ner bland stenarna. Matrester, som potatisskal och annat som blev över i köket, bjöds ut till den så kallade hushållsgrisen. Han blev förtjust och smackade belåtet, lyckligt ovetande om det öde som väntade honom några veckor före jul. 

I mitten av 1960-talet överraskade Göran mig med att han hade köpt en husvagn och min dröm att få göra en resa till Nordkap blev verklighet. 

Familjen med två barn, tre och sju år gamla, kom en kväll till Honningsvåg i nordligaste Norge och parkerade bil och husvagn på en campinganläggning. Vi var nära målet men hade en båtresa framför oss nästa dag. 

Sent under kvällen såg vi hur strandlinjen förflyttades och havsbottnen blev synlig ett par hundra meter från den tidigare strandkanten. Mycket förundrade fick vi uppleva vad tidvatten innebar. 

Snart fick vi se något som förundrade oss nästan lika mycket. Två personer, som skötte anläggning, hade på en stor skottkärra lastat alla sopor som samlats under dagen. De drog kärran allra längst ut mot vattenlinjen, där den tömdes.

När vi nästa morgon blickade ut genom husvagnens fönster, lyste solen över ett skimrande Barents hav. Några sjöfåglar låg och guppade på vattnet. Allt såg så rent och vackert ut. Vi hade bevittnat campingens sophantering och märkte att den hade fungerat.

Något annat, som har förvånat mig, är varför människor lämnar tomma ölburkar, glasflaskor och annat skräp efter vägkanter och trottoarer. Hur har de tänkt? Vem ska städa efter dem? 

Och hur tänker de hundägare som under skogspromenaden, plockar upp jyckens lämningar i en plastpåse och sen kastar den bredvid skogsvägen? Om vovven tillåtits bajsa bland ris och mossor, hur lång tid tar för naturen att bearbeta lämningen? Och hur lång tid tar det innan plastpåsen är ?
Hur tänkte de? Troligen inte alls.

Jag känner ibland stolthet över att min tidigare hemkommun Luleå tidigt bestämde att alla hushåll skulle kompostera och vi försågs med bruna tunnor. När jag flyttade till Sundsvall, gladdes jag åt att fastigheten, där jag flyttade in, hade två speciella rum för olika sorters avfall. Jag behövde inte själv köra det till någon avfallsanläggning. Däremot kändes det märkligt att kompostering av matavfall var frivillig och mitt matavfall skulle kastas bland brännbart. Nu, efter sex år, har vi äntligen en tunna för det så kallade komposterbara och det uppskattar jag.

L - Lek

Min docka Birgitta.

När jag läser eller hör om människor, mestadels män, som gör andra människor illa, om terrorister, mördare och de som misshandlar och våldtar kvinnor och barn, tänker jag alltid: Hur var deras barndom? Var de älskade? Kände de sig trygga? Kunde de och fick de leka?

Jag tror inte att det var vanligt att föräldrar lekte med sina barn, när jag själv var i lekåldern. Jag har inget minne av att mamma lekte med oss. Hennes roll var att sjunga vaggvisor, när vi skulle sova. De var ibland lite vemodiga: ”I en sal på lasarettet…” och ”Minns du, minns du syster lill…” Jag förstod nog redan då, att hon tänkte på sin storasyster, som dog när hon var arton och mamma elva år. Pappa däremot var lekfull. Vid ett tillfälle, när leken övergått i högljutt bus, minns jag att mamma sa: ”Du är som ett barn Rickard.” Hon menade nog inte att det var fel, det var mer ett konstaterande. 

Lek är utvecklande, säger många och jag vill dessutom påstå att leken är nödvändig för att bli en harmonisk vuxen. När jag var barn hade vi inte många leksaker, men jag minns trasdockorna, som mamma hade knåpat ihop och nallen som tomten gav mig en jul, när jag var 3-4 år gammal. 

Min första köpta docka av celluloid, fick jag när jag var åtta år. Troligen var den tänkt som tröst efter en jobbig sjukdomstid. I skolan hade vi andraklassare en tid övat multiplikationstabeller och därför fått var sitt litet dubbelvikt blad med de tio tabellerna. När jag blev sjuk och febertermometern visade över 40° fick jag hallucinationer, man sa att jag ”yrade”. Plötsligt såg jag det där bladet framför mig. Det hade blivit enormt stort, det nådde från tak till golv. När mina föräldrar hörde att jag högt övade tabellerna blev de oerhört oroliga. Den mycket omtyckte och förtroendeingivande doktor Nilsson tillkallades. Han konstaterade att jag hade fått lunginflammation. 1941 var denna sjukdom fortfarande en vanlig dödsorsak, men doktorn gav lugnade besked: ”Flickan kommer att klara sig, för nu finns det en medicin….” 
Jag lär ha varit en av de allra första svenskar som ordinerades penicillin.

(Detta hittar jag efter googlande:
Penicillinet upptäcktes av en slump av Alexander Fleming 1928. Därefter vidareutvecklade Chain och Florey penicillinet så att det kunde produceras till allmänheten 1941. Fyra år senare, 1945, fick de alla tre dela på nobelpriset i medicin för upptäckten av penicillin.)

Min fina docka gav jag namnet Birgitta. Vid det här laget har hon fyllt 78 år och har varit pensionär i mer än 70. Jag leker inte med henne längre. Mina barn har aldrig fått leka med henne. Vet de ens om att hon finns? Det gör hon, men hon är nästan skröpligare än sin ägare, där hon ligger i en skokartong. Kroppen är skild från huvud, armar och ben och jag har inte lyckats bota henne. Hon borde vara värd ett bättre öde! Finns det någon som känner en dockdoktor?

När jag som tolvåring började ana att min lektid borde vara över, försökte jag dölja att leklusten ännu fanns. Det var precis då som pappersdockor gjort inträde i Lekvärlden. Både dockor och kläder kunde klippas ut ur Hemmets Veckotidning, som mamma börjat prenumerera på. Den nya leken tilltalade mig. Kanske var det första gången jag insåg att mina två systrar,de fyra år yngre tvillingarna, var en verklig tillgång. Dem som jag ofta retat och klagat över som ”Den där svansen som man alltid ska ha efter sig ….” (Jo, detta ska vara mina ord, påstod mamma.)

Jag fortsatte att leka, sydde kläder till mina syrrors dockor och ritade och målade kläder åt deras pappersdockor. Vi bytte tjänster med varandra. Jag har nog aldrig tackat er för det, Kerstin Andersson och Karin Stensson. Jag passar på och gör det nu: Tack för hjälpen!

Den lekfulle och i Luleå födde Staffan Westerberg, som är nästan lika gammal som jag, har sagt: ”Det viktigaste när man blir gammal är att försöka behålla barnasinnet. Vi lekte när vi var barn med hink och spade i sandlådan och pratade på i vår egen värld. Som gammal gör vi nått liknande. Pratar för oss själva för vi har inte så många lekkamrater kvar i vår ålder.”

Jag håller med honom. Jag pratar ofta för mig själv och jag leker. Sen en tid tillbaka är det just den här leken, ”Dagens bokstav”, som upptar det mesta av min tid. Kanske beror det på att jag är i ”barndöme”, som man säger i Norrbotten.
Om det tillståndet säger samme lekare: ”Att gå i barndöme är inget fel. Låt gubben eller gumman hållas.” 

Vad bra, då fortsätter jag leka!

M - Minnen

Dopp i grytan 1980.

Minnen tar stor plats i en äldre människas liv. Att bli gammal försökte jag en gång uttrycka så här filosofiskt:
”Man lever mer av minnen än av nya upplevelser.”
Eftersom mitt minne numera har vissa begränsningar, minns jag inte om det verkligen var jag som kom på den beskrivningen först. Kanske har jag bara hört eller läst och sen gjort den till min? Jag vet verkligen inte.

Visst är det märkligt att gamla minnen har fastnat, medan det man hörde eller det som hände alldeles nyss försvann direkt? Minnen kan vara så olika. De kan beskrivas som glada, roliga, vackra, oförglömliga, sorgliga, hemska, smärtsamma o.s.v. Och man talar om barndomsminnen, skol- och ungdomsminnen o.s.v. 

Ålderdomsminnen, det ordet finns nog inte - och inte minnena heller…..!!!

Somliga minnen vill man helst glömma, men de där gångerna när man gjorde bort sig eller sa något elakt eller oövertänkt, de verkar vara omöjliga att radera..

Jag ska berätta om mitt allra smärtsammaste, det kan också betecknas som oförglömligt, trots att det är det jag allra helst skulle vilja glömma. Och så om den där gången, när jag "gjorde bort mig" genom att såra två yngre kamrater.

Det första hände en julafton för många, många år sedan. Vår familj hade rest till mitt föräldrahem i Småland, för att fira helgen tillsammans med mina föräldrar, syskon och syskonbarn. 

Efter att vi ätit på julaftonskvällen, samlades vi, precis som alla tidigare jular jag kan minnas, för att dela ut julklappar och därefter ha en liten högtidsstund tillsammans. 

När jag var barn läste farmor julevangeliet och efter hennes död hade mamma tagit över den uppgiften. Därefter brukade pappa inta platsen vid den gamla orgeln och tillsammans sjöng vi några av de mest välkända julpsalmerna.

Alla var vi väl införstådda med att pappa hade förändrats. Han hade fyllt 80, hade blivit fåordig, rörde sig lite stelt och ostadigt och verkade ibland ledsen och bekymrad. Han var inte längre den godmodige och trygge pappa och morfar vi kände. Mamma hade berättat att han ibland var misstänksam och kunde bli arg.  

Vi märkte hans tveksamhet, när han reste sig för att gå mot orgeln och jag tror att vi alla höll andan en stund. ”Skulle han klara det?”

Pappa lyfte händerna och höll dem över tangenterna. Nej, de var alldeles stela, de lydde honom inte! Sen lade han ner dem i sitt knä. En mycket olycklig och skamsen gammal man gick tillbaka till sin stol. Han hade spelat sin sista melodi. Jag tror inte att någon av oss lyckades hålla tillbaka tårarna. 

Mitt andra minne skulle kunna kallas ett skolminne, men också ett smärtsamt minne. Jag kände mig stor och var oerhört mallig, när jag skulle börja tredje klass och få flytta från "småskolan" i kommunalhuset till det vi kallade "storskolan". Första dagen cyklade jag och åkte förbi två gående kamrater, som hade ett år kvar i småskolan. "Hej på er småskolebarn", hälsade jag, men minns att jag ångrade mig lika fort som orden flugit ur mig. Det tog nog ett bra tag innan de förlät mig. Troligen kände de sig förolämpade, men lyckligtvis var de inte långsinta.

N - Näthat

Jag hade tänkt skriva om något helt annat, men hade så svårt att komma igång. Efter att jag sett filmen om en svensk artists liv och hennes relation till en hatande man, blossade ett enormt hat upp inom mig. Jag mindes inte hur han såg ut och sökte på Wikipedia, som oftast står till tjänst. Jo han fanns där, ”pojkvännen”, som nu är 71 år och som hyllats för sina roller vid finkulturens högborg Dramaten. Jag fick lust att skriva om hur jag avskyr de där männen som misshandlar sina kvinnor och om människor, som anser sig vara bättre och mer värda än tiggare, bostadslösa, invandrare och människor med annan hudfärg. 

Det var då jag kom på vad jag skulle skriva om: ”Näthat”.  Själva ordet måste vara ganska nytt, inte äldre än Facebook och Twitter i alla fall.
Även om jag ibland inte lyckas stoppa hatet som blossar upp inom mig, har jag bestämt att så långt ska jag inte gå, så att jag på de så kallade sociala medierna erkänner, att jag själv ibland är en hatare. Det jag skriver här, på min egen hemsida, är min hemlighet och lär inte spridas lika mycket.

Jag tror inte heller, att de hatare, som jag tänker på, vill erkänna detsamma. Jag har ibland sagt, att man kan se i ögonen, om en människa hatar. Jag såg det i kvinnomisshandlarens ögon:
”Det här är jag och jag har rätt att göra som jag vill.”
När jag ser hatet i en persons ögon, undrar jag alltid:
Hur var din barndom? Vad har du varit med om? Vad var det som gjorde dig till en hatare?

O - Oäkta

Min alldeles Äkta mormor Eva när hon var 12 år och för första gången skulle få träffa sin far.

Att hitta ord till den här Dagens bokstav är inte alls svårt. Där finns alla dessa sammansatta ord, där första leden är ”o”, men skulle kunna bytas ut mot ”inte”. Att inte vara gift, myndig, fin eller äkta skrivs: ogift, omyndig, ofin och oäkta. 

Ett ord som jag funderat över är ”onödig”. Detta bör väl vara en förkortning av ”onödvändig” med betydelsen ”något man egentligen inte behöver”.

När jag var barn och behövde gå på toaletten, kunde jag säga att jag var nödig. Men jag sa inte att jag var onödig, om jag fick frågan: Behöver du gå på toaletten? Visst är det lite märkligt!

Oäkta är ett ord som jag känner avsky för. Nog kan man säga att ett till synes fint smycke är oäkta, om det är tillverkat av något billigt material och inte av ett dyrbarare, såsom guld eller silver.

Men hur kan man påstå att ett barn är OÄKTA? Den som uppfann detta ord borde få stå till svars. Trots att jag förstår att betydelsen egentligen är att barnets föräldrar inte var gifta, d.v.s ”inte ingått äktenskap”. Även de barn som föddes strax efter föräldrarnas vigsel, benämndes oäkta, trots att fadern hade ”erkänt faderskapet”, vilket ibland antecknades i Födelse- och Dopboken.

Nej ordet Oäkta, när det gäller ett barn, kommer jag aldrig att förlika mig med. Det har gjort att så många barn har känt skam och trott sig vara mindre värda. Tyvärr går det inte att ”utrota”. I kyrkan längder finns det kvar i eviga tider, till skam för den som uppfann ordet och de som skrev det.

Jag kan tillägga att flera av mina barnbarn och barnbarnsbarn skulle ha tilldelats denna beteckning, om de fötts till exempel 1873. Det var då min alldeles unika och ÄKTA mormor föddes. Henne berättar jag om under fliken ”Eva Charlotta”. Där kan den som vill läsa hennes historia.

P - Pensionär

Jo, visst är jag pensionär, och det har jag varit länge, ända sen höstterminens slut 1995. Några dagar senare fyllde jag 63. Anledning till att jag ”gick i pension” redan då, var något som ett numera saligt insomnat Sveriges Småskollärarförbund, SSLF, lyckats förhandla sig till. Kanske ansågs småskollärarinnor vid den åldern ha tappat det mesta av sin mentala förmåga. När jag vid ett tidigare tillfälle "stack ut hakan”, förklarade en av mina ”SD-vänner” mitt tillstånd så här: "Över en viss ålder så påverkas intellektet".

Hur som helst så tackade jag för mig vid den där skolavslutningen. Jag hade ju ändå jobbat i mer än fyrtio år.

Numera har jag bytt ut titeln Pensionär mot det betydligt finare ordet Senior. Jag gillar det faktiskt. För bara 100 kronor i månaden åker jag buss på Seniorkort precis hur mycket jag vill inom Sundsvalls kommun. Tyvärr är inte min reslust så stor nu för tiden, så det blir bara ett par gånger i veckan till Göran på Lindgården. 

Sverigetaxi, ett företag som finns på flera orter i Sverige, och även i Sundsvall, har erbjudit mig Seniorkort. Då får jag en liten rabatt, som jag faktiskt nyttjat några gånger.

Besöken på vårdcentralen är helt kostnadsfria efter 85, varför jag kostar på mig en seniortaxi, när jag har ärende dit.

Vid mina två senaste inköp på apoteket fick jag veta att jag hade frikort. Jag fick dock betala för borsthuvudena till min OralB-tandborste. 

I eftermiddag ska jag till tandläkaren. Jag brukar bli kallad med ungefär ett och ett halvt års mellanrum, förutom att jag även kallas till tandhygienisten. 

När jag fick denna senaste inbjudan, tog jag mig en ordentlig funderare, som jag nog ska ta upp med tandläkaren. Hans efternamn är Svensk, och det har jag aldrig tvivlat på att han också är. Troligen har han någon anfader, som en gång tjänade Sverige som indelt soldat och tilldelades detta namn.

Jag ska fråga honom, om det verkligen är ekonomiskt försvarbart, att en 86-åring går till tandläkaren? Inte ens en undersökning kan påstås vara billig. För övrigt finns det nog inga tomma ytor för nya fyllningar i min mun.

Jag har också funderat på att ansöka om Färdtjänst. Men jag har tvekat lite, eftersom jag hört att ”Den kommer aldrig”. Och då är det ju ingen idé.

Det grå seniorhåret brukar jag åtgärda med ett par besök per år hos en frissa. Hon har inte erbjudit mig seniorrabatt än, men då tänker jag precis som Karl Gerhard: Jag har ju faktiskt  "tjänat in på gungorna det jag förlorar på karusellen".

Nej, jag kan bara erkänna att seniorlivet, kan man inte klaga på, om jag bara inte hörde så illa, och såg så dåligt, och kände mig så yr och vinglig ibland, och var så krokig och om jag dessutom kom ihåg var jag lagt mobilen och börsen och nycklarna, då skulle jag vara ”En glad senior”, det lovar jag.

Q - Qwarterboda

Jag antar, att ni som eventuellt läser mina ”Dagens bokstav”, undrar om jag verkligen ska hitta ett Q-ord. Det var faktiskt inte det minsta svårt, men om det blir en andra omgång av den här leken, blir det troligen mycket knepigt.

Wikipedia hade också några förslag, de flesta ortnamn från platser långt borta. Ett var Québec i Kanada. Eftersom jag inte känner till den provinsen och ingen annan av de övriga platser som föreslogs, valde jag en för mig synnerligen välkänd plats i Sverige. 

Namnet på den lilla by i Småland, där jag föddes och växte upp på 1930 och -40-talen, heter Kvarterbo. Det var först omkring 1930 som stavningen med begynnelsebokstaven K ”slog igenom”. 

Byn är nämnd i gamla handlingar från början av 1300-talet. I samtliga fall före 1930 har begynnelsebokstaven varit Q: Quwadraboda, Qwarterboda, Qvattreboda, Qwatterbo, Quatterbo, Quarterbo. Jag tror att de olika sätten att skriva namnet, oftare berott på den skrivandes okunskap än på vedertagen stavning. Även under de senaste 80-90 åren har stavningen varierat: Kvarterboda, Kvartebo och Kvarterbo.

Långt innan mitt intresse för byns historia väcktes, hade samma lust funnits hos min far. På landsarkivet i Vadstena hade han funnit att byn i början av 1300-talet utgjordes av endast ett hemman och ägdes av Johan Botulfsson Bååt. I samband med reformationen på 1500-talet delades detta i två, ett frälsehemman och ett kyrkohemman.

När jag växte upp hade gårdarna delats ytterligare i fyra mindre jordbruk och ett antal torp. För några år sedan fortsatte jag med det pappa påbörjat, vilken resulterade i en liten bok. Jag kunde då konstatera att det hänt mycket under åren efter att jag lämnat orten. Visst hade jag märkt att byn, precis som övriga byar runt omkring, höll på att avfolkas. Men nog blev jag ändå förvånad att där inte fanns ett enda barn i åldern 0 - 15 år, medan jag mindes att vi varit många. Efter att jag kollat församlingsböckerna, fann jag att det 1940 fanns 17 barn i samma åldersgrupp inom byns gränser. 

Folkmängden i Älghults socken var 1945 4.307 personer. 70 år senare, har den mer än halverats. Vid 2016 års slut handlade det om 2.075 personer. Man kan inte låta bli att undra: Ska minskningen fortsätta i samma takt? Innebär det ännu en halvering de närmaste 70 åren? Finns Kvarterbo by år 2089? 

R - Richardsson och Rothman

Richardsson och Rothman i seminarieträdgården. På schemat stod: Trädgårdskötsel (tror jag).

Till förfång för alla stackars smålänningar, som aldrig har lyckats lära sig uttala bokstaven R, är den nog en av de allra vanligaste i det svenska språket. Hur kunde det då vara så svårt att hitta ett ord värt att skriva om i dag? 

Först tänkte jag: "Det får bli rollatorn." Sen kom jag att tänka på min far, Richard och på oss fyra systrar, som hette Richardsson tills vi gifte oss mellan åren 1957 - 1967. Hade vi fötts några decennier tidigare hade vi nog fått heta Richardsdotter.
Men det kan man ju inte skriva om?  Eller - kanske kan man det ändå! Jag tror jag försöker. 

Jag har nämligen funderat en hel del över varför jag inte kunde få heta Richardsson hela livet. Nej, det fanns liksom inga alternativ då. Makens namn skulle vara familjenamnet, punkt slut! Nu undrar jag vem som hittade på det, någon ärkebiskop eller någon politiker?

Jag har faktiskt aldrig haft något emot att heta Vikström. En fördel är att det bara innehåller ett r och är lättare att uttala. Numera behåller många kvinnor sitt ursprungliga namn, ibland som ena delen i ett dubbelnamn. Men Richardsson-Vikström, visst låter det lite krystat?

Tills någon gång under senare delen av 1800-talet, behöll svenska kvinnor sina patronymikon. Som släktforskare har jag lärt mig att det heter så, när första leden utgörs av faderns förnamn. Min farmors mor, som gifte sig 1858, hette Vendla Jonsdotter i hela sitt 90-åriga liv, medan hennes dotter, min farmor, fick farfars efternamn när de gifte sig 1884.

När jag för 68 år sedan började på småskoleseminariet i Växjö, hade varje klass ett eget klassrum. Det var utrustat med vanliga skolbänkar, placerade i rader om två och två. Detta var för oss välkänt från folkskoletiden. Enda nackdelen med vårt klassrum var att det låg fyra långa trappor upp och att vi beordrades att traska ner och upp varje rast, för att hämta frisk luft utomhus. Och vi protesterade inte. det gjorde man inte på 1950-talet.

När vår klassföreståndaren, en äldre fröken Ödlund, ”ödlan” kallad (vad annars?) meddelade att vi skulle sitta i bokstavsordning, blev vi dock lite förvånade. Därför hamnade fröken Richardsson långt ner i klassrummet bredvid fröken Rothman, vars förnamn var Inez. Ingen av oss protesterade mot detta heller och under andra året valde vi helt frivilligt att dela inackorderingsrum. Vi blev goda vänner, våra familjer har träffats ibland genom åren, trots att vi bott i var sin ände av detta avlånga land. Ett par gånger har Inez och jag mötts här i Sundsvall och kanske kan det bli fler gånger efter att hennes dotterdotter valt att bo här. Välkommen till Sundsvall, Inez!

Men detta är något jag ibland funderat över: Hade Inez och jag blivit goda vänner om vi placerats i var sin ända av klassrummet?

S - Svammel

Smutsgrisar som bär sig svinaktigt åt - eller???

I dag hopar sig nya problem. Frågan är densamma: Vad ska jag skriva om i dag? men problemet är av annan art. Det finns många ämnen jag skulle vilja beröra, och därför provar jag med lite allmänt svammel eller en soppa, så som jag gjorde när ämnet var F och H-ord.

Trots att jag gillar alla möjliga ätliga soppor (Svartsoppa har jag dock aldrig smakat), tackar jag nej till dem i dag, och låter första ämnet bli Såpa, inte Grummes dock. Den får stå kvar i städskåpet tills städhjälpen visar sig. Städning försöker jag också undvika. Det har alltid haft låg prioritet hos mig. Detta har även gällt min käre make, som en gång fick benämningen ”Göran i Röran” för den speciella ordning som rådde på hans verkstad. Till hans förtjänster framhölls dock, att han visste var han hade det han sökte. Detta kan man knappast säga om mig. 

Men nu gällde det ju såpor, alltså de där serierna som man kan se på TV.  Den senaste genren, som bjuder hem oss till olika kändisfamiljer, Wahlgrens och Hyséns bland andra, hur kan det vara något att ödsla tid på? Även om jag ibland har beundrat människorna som det handlar om, för just det de blivit kända för, t.ex. inom sport, skådespeleri mm, är jag helt ointresserad av deras privata konflikter. Det kan jag få viss insyn i ändå, när jag ibland läser Svensk Damtidning hos hårfrisörskan. För många år sedan berättade en frissa att hon provat säga upp prenumerationen på denna nyhetsförmedlare, men då protesterade hennes kunder. Och jag förstår dem. Tänk så mycket vi fått veta om prinsessan Madeleine och hennes Christophers privatliv!

Det första S-ämne jag kom att tänka på, var en skolresa. Jag hade slutat femte klass och det var en stor händelse i en elvaårings liv. Det var nog ganska ovanligt också att en lärare påtog sig allt besvär det innebar att planera, ordna fester och lotterier för att samla in pengar. Hur orkade han? tänker jag nu och hur gick det verkligen ihop ekonomiskt? Trots att vi barn i Sverige inte kände oss direkt hotade av det långa krig som pågått runt omkring oss i flera år, blev vi ständigt påminda om det genom bland annat mobiliseringar och ransonering. Och de allra flesta familjer tvingades till sparsamhet. Kanske ansåg vår lärare Sven B. att vi behövde få vara med om något som piggade upp oss. 
Skolresan genomfördes den 14-16 juni 1944. Vi åkte tåg till Jönköping och blev förlagda på en skola, som under sommaren användes som vandrarhem. Därifrån gjordes utflykter till Huskvarna, Gränna, Taberg och Visingsö. Vilken upplevelse för oss som verkligen inte var resvana! Det jag minns bäst är utsikten från Taberg, där bilarna nedanför berget såg ut som små tändsticksaskar och så remmalagen, en speciell sorts hästvagnar, som vi färdades med mellan slottsruinen och de små kyrkor som vi besökte på Visingsö. Vi travade upp för mörka, trånga trappor för att komma upp i tornen och se utsikten över ön. Vi blev också bekanta med skolklasser från Mönsterås och Milletorp, som var förlagda på samma skola. Särskilt spännande var det att träffa nya pojkar. 

När vi skulle åka hem kom vi bara till Sävsjöström, för tågförbindelsen med Älghult passade inte. Då var pappa, och troligen också någon annan bonde, där och hämtade oss med lövad skrinda.

Så långt hade jag hunnit skriva, när jag började fundera över andra ämnen.

Svinaktigt - Vem har hittat på benämningen svinaktig om något som är smutsigt eller när någon beter sig illa? Nog för att svin, om de har möjlighet, gärna rotar med trynet i marken och då blir lite smutsiga, så vet alla som någon gång känt ett äkta svin, att detta djur är ett av de renligaste som finns. 

Svammel skrev jag som rubrik, kanske måste jag utveckla det lite också. Jag undrar om jag någonsin hade hört eller använt det ordet innan jag kom till Norrbotten? Men vilket ord använde vi i Småland?
Oj då, hur kan jag helt ha glöm ämnet Småland

(P.S. Jag hade tänkt skriva om sladdbarn också, som det finns, och har funnits, en del av i släkten, men det får bli en annan gång, eller vad tycker du, Sackarias, som föddes som morbror hela femton år efter din yngsta syster? Nej det var så Sant! Ditt namn skrivs ju Zackarias!

Så här långt hade jag inte tänkt att detta inlägg skulle bli! Men nu lovar jag att det är slut på mitt svammel för den här gången.

Sidan är nu fullStoppad. Den som vill läsa mer, kan fortsätta på Dagens bokstav II.

Skriv en kommentar: (Klicka här)

123minsida.se
Bokstäver kvar: 160
OK Skickar...
Se alla kommentarer

| Svar

Senaste kommentarer

22.09 | 18:20
Livsöden har mottagit 3
21.09 | 08:56
Framsida har mottagit 19
17.08 | 17:37
Kvarterbo har mottagit 1
24.06 | 09:41
Välkommen har mottagit 11
Du gillar den här sidan