Minnen

”När man blir gammal lever man mer av minnen än av upplevelser.”
Den meningen tror jag att jag skrivit någonstans, men var? …. det minns jag naturligtvis inte.
Det måste nämligen vara ett någorlunda gammalt minne, för att det ska fastna.

Många äldre har jag hört säga: Jag känner igen honom/henne men jag minns inte namnet. Så är det för mig också. Om jag frågar: Jag känner igen dig, men vad ärdet du heter, brukar de vara förstående och inte ta illa upp, och det känns bra.

Numera handlar det mest om saker som jag förlagt och om sifferkombinationer, som koder lösenord och tider som jag ska passa. Helt säker är jag inte på koden till det nya ICA-kortet men lyckades oftast när jag tänkt efter ett tag. Nu är det så länge sen jag handlade själv, så om jag efter corona kommer att göra det igen, blir det att lära om.

Nog har jag väl fortfarande en del upplevelser också och vissa kan faktiskt vara ganska intressanta, som när svenska män med viktiga befattningar utomlands, vill bli min facebookvän för att jag ser så trevlig ut och har ett vackert leende. 
Då är det frestande att tacka ja. 

Se sidan Upplevelser!

Den svenska flaggan

I dag, den 6 juni 2020, är det Sveriges Nationaldag och den svenska flaggan vajar på många flaggstänger runt om i vårt land.

De första åren, efter att vi 1964 flyttat in i vårt nybyggda hus, saknades flaggstång på tomten, något som de flesta av våra grannar hade. 

Jag minns inte om vi någonsin talat om att skaffa flaggstång, men när Göran skulle fylla femtio fick jag en idé. Min present skulle bli just detta.
(Om det var hans önskepresent har jag aldrig vågat fråga, men han sa i alla fall inget.)

Jag köpte flagga och beställde flaggstång. En dag kom den på lastbil och jag bad att få den placerad och gömd bakom en grannes hus. En god vän åtog sig att gräva en grop och i den placera fästet till stången. Detta gjordes några dagar före födelsedagen den 30 juni och medan Göran var på jobbet. Eftersom han som tapetserare också åtog sig att reparera och sy nya båtkapell, var tiden före semestern årets mest arbetsintensiva period och dagarna blev långa.

För att han inte skulle märka förändringen framför huset, placerades ett litet tält över flaggstångsfästet.

Natten innan lovade våra grannar och möjligen också någon av de tillresta nattgästerna att resa flaggstången och hissa flaggan. Jag var oerhört spänd på huruvida allt skulle fungera.  

Jag har sällan haft sömnproblem trots att sommarnätterna i Norrbotten är ljusa, men just den natten vaknade jag vid två-tretiden. Vårt sovrum låg på övervåningen och i hallen fanns ett takfönster. Jag smög mig upp och fram till fönstret.

Solen strålade och lovade en härlig sommardag. Under en molnfri himmel vajade den svenska flaggan. Resten av den natten sov jag gott.

...........................

Trettio år senare. 

Våra tre barn har flyttat, men förärat oss med sex barnbarn och tre barnbarnsbarn. Jag bor ensam i huset. Efter många jobbiga år och sömnlösa nätter har också Göran flyttat. Alzheimern har slagit klorna i honom och sedan några månader bor han på Solbackens Äldreboende i Luleå.

Görans åttioårsdag ska firas. Våra barns familjer är samlade. Släktingar och några av hans gamla vänner är bjudna och Göran har blivit hämtad.

Den dagen skiner inte solen. Himlen är mörk, det blåser och regnet forsar ner. Men flaggan måste ju hissas. Det är inte lätt men lyckas till sist. Efter en stund märker vi att den genomvåta flaggan håller på att slitas i stycken och de trasor som finns kvar halas.

Det var nog inte bara jag som tänkte: Nu har också den trettioåriga flaggan, liksom Göran, "gjort sitt”.

Vovov

Året var 1963 och min systers familj hade flyttat från Västergötland till Öjebyn i Norrbotten. Inget kunde glädja mig mer, än att jag fått en av mina närmastes familj så nära, när alla andra fanns nere i Småland. 

Jag och mina barn, Jan 4 och Katarina snart 1 skulle hälsa på Karin, Gunnar och knappt  2-årige Martin. 

Katarina upptäckte Martins grå och mjuka leksakshund. Under hela vårt besök var det den som fick hennes uppmärksamhet. När det var dags att åka hem, vägrade hon släppa sin nyvunne vän.

 - Låt henne ta med den, sa Karin, vi kan få den tillbaka sen. Martin bryr sig inte om den.

Martin fick aldrig tillbaka sin hund. Jag tror att jag köpte och gav honom en nalle, men helt säker är jag inte.

Det var otänkbart att Katarina skulle skiljas från Vovov. Han följde med henne överallt. Ibland lade hon honom ifrån sig och glömde var. Då gällde det att hela familjen ställde upp, annars hade vi en sömnlös natt framför oss. Det jag tygligast minns var en sommarkväll, när vår gamle granne Leonard engagerade sig. En stor sökinsats från både familj och grannar ledde till att rymlingen återfanns någonstans i grönskan och omgivningen av vårt hus. Därmed blev natten lugn.

De följande åren blev slitsamma för Vovov. Man kan nog påstå att han åldrades i förtid. 

En sårig kropp och inälvor som började välla ut, ledde till att pappa Göran insåg att det var dags för hudtransplantation. 

Han hittade en bit grått fårskinn i verkstaden. Överkroppen fick nytt skinn. Att färgen blev annorlunda hade ingen större betydelse. ”Man tager vad man haver.”

Det blev ytterligare en del reparationer innan Vovov pensionerades. I juni 1971 fick ägarinnan en lillebror som tog över hans jobb. 

Sen dess har han kunnat njuta sitt otium i snart femtio år varav de senaste nära fyrtio i Sundsvall. Lite sliten ser han väl ut, men Vovov finns än och jag misstänker att han är lika älskad, trots att han fått flera konkurrenter i ägarinnans barn och barnbarn.

Har nutidens barn sparbössor?

Pappas sparäpple

Tanken slog mig plötsligt, när jag höll i pappas gamla sparbössa. Den som liknar ett rött äpple och var tänkt att spara småslantar i. Materialet är lera och den har troligen tillverkats av en man som var kakelugnsmakare och hette Fredrik Kungberg. Kanske blev det ibland lite lera över och då passade den konstnärlige mannen på att forma en sparbössa, som han kunde tjäna en slant på.

Familjen, däribland sönerna Axel och Rudolf Kungberg, som jag minns från det jag var barn, bodde i närheten av Älghults kyrka. Redan när pappa var två år gammal dog Fredrik Kungberg, bara 52 år gammal.

För barn som föddes i början av 1900-talet och flera årtionden därefter, var sparande ett mycket välkänt begrepp. Trots att vi sällan hade några pengar att spara, så uppmanades vi att göra det.
Sparbanken lånade ut sparbössor för att lägga slantar i om vi råkade få några. Och visst hände det ibland att någon snäll vuxen lämnade en slant. Vi fick också en sparbanksbok. Där hade Sparbanken skänkt en liten ”grundplåt” på två kronor. När sparbössan skulle tömmas fick man följa pappa till Sparbanken för att få bössan upplåst, pengarna räknade och summan införd i bankboken.

I varje klassrum i skolan fanns en skolsparbössa med fyrtiotvå fack. Den tillhörde också Sparbanken. Alla elever hade sitt eget fack med nummer på ovansidan. Där kunde vi på lördagar, skolveckans sista och kortaste dag, stoppa ner en liten slant, om våra föräldrar kunde undvara den.
Veckopeng hade vi aldrig hört talas om. Den ”uppfanns” långt senare.
Lediga lördagar infördes först i slutet av 1960-talet.

Ibland fick vi en liten tidning som hette ”Lyckoslanten”. Jag tror att den också bekostades av Sparbanken för att ytterligare påminna oss barn om hur viktigt det var med sparsamhet.

I Lyckoslanten fanns en tecknad serie som hette Spara och Slösa. Det var nog den jag läste allra först. Den ljushåriga och präktiga Sara sparade alla slantar hon fick, för att kunna köpa något riktigt fint som hon länge önskat sig. Slösa hade mörkt och stripigt hår och såg slarvig ut. Hon använde sina pengar till nöjen och helt onödiga saker. Som Slösa ville man verkligen inte bli.

Ändå måste jag nog vara ärlig och erkänna att sparsamhet aldrig har varit min starkaste sida.

Pappas hästar

Pappa var född i november 1899. En av hans allra käraste ägodelar, åtminstone när han var barn, var denna.

Han berättade att han fick den en gång när han var sjuk. Jag vet inte vilken sjukdom han hade och inte heller hur gammal han var. Jag kan bara gissa att det rörde sig om någon barnsjukdom och att han var fem-sex år. Hans föräldrar var var oroliga, eftersom dödlighet i samband med mässling och andra barnsjukdom var vanlig. Kanske borde de kalla på doktorn? Men det var både dyrt och besvärligt, eftersom närmaste läkare fanns miltals bort och måste hämtas med häst och vagn, så för det mesta undvek man det.

Då kom farfar på ett eget botemedel. Han lovade pappa att han skulle få önska sig något, om han blev frisk.

Pappa visste precis. Han hade sett och drömt om att äga denna hästfigur som fanns i Sjöqvists handelsbod nere i samhället. Jag antar att farfar funderade ett tag, innan han spände för hästen och reste till Älghult.

Den ”medicinen” kostade två och femtio, lika mycket som en arbetskarl kunde tjäna på två dagar. Ändå blev det vinst. Den unge hästägaren blev frisk och det hade blivit dyrare att kalla på doktorn.

Hoppas att näste hästägare sköter om de drygt hundraåriga pållarna så att de får ett fortsatt bra liv!

Ett tidigt minne

Jag var fortfarande ”ensambarn” och skulle fylla tre nästa gång. Vi var bjudna till ett par som också hade en flicka. Hon hette Anita och var några månader yngre än jag.

Hon hade en nalle som jag blev oerhört förtjust i och motvilligt ville släppa när det blev dags att vända hemåt.

Någon tid senare var det jul och jag, mina föräldrar och farföräldrar var samlade för att äta risgrynsgröt och fira julafton.

Då knackade någon på fönstret och därutanför stod en tomte och höll upp en nalle, lika fin som Anitas. Detta måste ha varit mitt allra första minne.

Jag hade aldrig någon ytterligare kontakt med Anita, men vet att familjen senare flyttade.Min nyfikenhet drog mig till Kyrkböcker och sist till Sveriges Dödbok och nu vet jag.
Anita gifte sig 1966 och var skriven i Nacka, när hon dog redan i juli 1995, knappt 62 år gammal.

Nog känns det lite sorgligt att vi aldrig blev bekanta, dina morföräldrar bodde ju inte långt ifrån oss och där var jag ofta som barn. Kanske träffades vi ändå där ibland tillsammans med alla dina kusiner, trots att jag inte kan minnas det ……

Även om det blev kort, hoppas jag att du fick ett bra liv, Anita!

Konjak som medicin

I början av 1900-talet var alkoholbruket mycket utbrett. Många brände själva brännvin och den säd och potatis som skördades fick oftare bli sprit än mat.

Kvinnor och barn blev de "lidande" och många var oroliga och påstod att svenskarna höll på att supa ihjäl sig. Därför bildades nykterhetsföreningar som IOGT, NTO, NOV och MHF.

I vår familj bjöds det aldrig på spritdrycker i samband med födelsedagskalas och andra fester. Mina föräldrar hade i ungdomen tillhört NTO och inom den rörelsen fick vi barn senare våra kamrater.

Däremot bjöds det på s.k. rökverk, cigaretter och cigariller, eftersom man då inte kände till vilka skador de kunde medföra. Om det blev cigaretter över tilläts vi barn prova och lockades därmed inte att tjuvröka.
Det bör ha varit en bra uppfostringsmetod, eftersom ingen av oss blev rökare, trots att reklamen lockade med: ”Nio av tio filmstjärnor röker Prince!”

Ibland köpte pappa en flaska konjak för att ersätta hostmedicin. En sked konjak värmde och lindrade lika bra och var troligen billigare än medicin. Också vi barn fick en sked mot hosta.

Mina två tvillingsystrar kan väl ha varit två-tre år gamla och hade just ”nattats” en kväll, när pappa fick besök av en man som var känd för att bruka alltför stor mängd starka drycker.

Just då var båda tvillingarna förkylda och hade hosta. Plötsligt ropade en av dem: ”Jag vill ha konjak!”

Det märktes att besökaren ”hajade till”. Jag undrar vad han tänkte?

Våra föräldrar tog det dock lugnt och berättade gärna episoden för vänner och bekanta. Jag tror inte heller att de skulle ha tagit illa upp över att jag nu, åttio år senare, berättar det här. 

Luffare och gårdfarihandlare

De kallades luffare, de där männen som vandrade från gård till gård på den småländska landsbygden, när jag var barn.

Några var knallar eller gårdfarihandlare. Vi visste inte vad alla hette, men en kallade vi ”Rödskägg” för att han hade ett yvigt, rött skägg. En hette Zender och var jude. Han talade med en annorlunda dialekt och kunde berätta om kriget, som han flytt från.

De sålde enkla och mindre skrymmande varor, som var nödvändiga i ett hem, synnålar, symaskins- och säkerhetsnålar, gummiband och bomullsband, men också underkläder och andra varor av bomull som låg hårt packade i en resväska. Några hade den fastspänd på en cykel, medan andra gick och bar den.

Farmor och mamma köpte sådant de ansåg sig ha användning av. De var välkomna gäster, bjöds på kaffe och en smörgås, om de inte tackade nej för att de nyss blivit ”plägade” hos grannen.

Ibland fick de sova i ladan, om de bad om det. Vi misstrodde dem inte. Ladan, som var en del av ladugården, men skild från djurens del, var för övrigt en underbar plats att sova i. Det hände ibland att vi barn bad att få sova där när höskörden var avslutad. Det luktade så gott i höet och det gav god sömn.

Under vintrarna valde luffarna hellre glasbruken som sovplats. Där eldades glasugnarna hela dygnet och hela året om. Det skötte eldarena om och elden fick aldrig slockna. Hade de där vandrarna någon familj, några barn och något hem? Jag vet inte. Vi vågade nog aldrig fråga. 

På 80-talet spelades filmen ”Rasmus på luffen” in. Dotterdottern såg den på TV hemma hos oss. När filmen var slut och videobandet stannade, spelade hon tillbaka och såg filmen om och om igen. 

Jo, Astrid hade också erfarenhet av luffare och skildrade deras liv med ömsinthet och respekt.

Än en gång går tacksamhetens tanke till henne, men också till mina föräldrar, som inte värderade människor efter hudfärg, samhällsställning, förmögenhet eller vältalighet och överförde sina åsikter till oss barn.

Ur Wikipedia:
Gårdfarihandlare var i Sverige kringresande försäljare. De mest kända var knallarna från Sjuhäradsbygden. Kring mitten av 1800-talet fanns det 5 000 – 7 000 gårdfarihandlare i Sverige.

Den mannen glömmer jag aldrig

Det är den 4 november 2019.
I mina tankar är jag på Älghults kyrkogård, där många av mina anhörigas och släktingars gravar finns. När jag genom åren besökt min födelsebygd, har ett besök på kyrkogården varit självklart. Efter att jag stannat till vid den egna familjens och släktens gravar brukade jag vandra runt på den vackra och rofyllda platsen, läst namnen på gravstenarna och upptäckt att vissa av dessa människor mindes jag. Jag kom ihåg var de hade bott, vilka som var deras barn o.s.v.

För många år sen upptäckte jag ett namn på en gravsten och plötslig väcktes ett av mina barndomsminnen till liv. När jag senare besökt kyrkogården, har jag haft svårt att lämna den utan att först gå förbi denna grav.

Ibland undrar jag varför vissa händelser från barndomen stannar kvar och blir ett minne som aldrig suddas ut. Jag blev aldrig bekant med honom, men jag vet vad han hette och att han var mejerist.

Pappa ingick i ett körlag, som turades om att forsla mjölken till mejeriet. Troligen var jag fem-sex år gammal när jag en dag, bett att få följa med pappa. Med alla avstickare blev den turen en väg på ungefär en mil. 

Pappa lastade av mjölkspannarna på en brygga och därifrån drogs de in i själva mejeriet. Jag smög med och såg hur de vägdes på en stor våg, att vikten skrevs in i en bok där varje leverantör hade ett eget nummer. Samma nummer var också inristat på mjölkspannen. Mjölken hälldes sen i stora såar. Det slamrade och var blött på det stenlagda golvet, där vatten blandat med spillda mjölkdroppar flöt omkring.

Den vänlige mejeristen fick se mig och tog fram en stor chokladkaka, som han gav mig. Kanske var det min allra första! Tänk om han kunnat ana, att den lilla flickan många decennier senare med värme skulle minnas hans gåva, när hon gick förbi hans grav!

Vi var inte bortskämda med godis, men farmor hade ofta en påse bröstkarameller eller polkagrisar. På de marknader som hölls i Älghult under året köptes marknadskarameller och mamma kokade karameller till varje jul. I brist på annan godis hände det att man ibland fick en sockerbit att suga på.

När jag för några dagar sedan kom att tänka på mannen som, förutom chokladkakan, gav mig ett av mina första minnen, visste jag egentligen ingenting om honom.
Var han gift? Hade han barn? Plötsligt vaknade släktforskaren till, det händer inte så ofta numera.
På min dator finns Sveriges Dödbok, som för släktforskare är en viktig faktabank. Enligt den var han född julafton 1893 i Västmanlands län och avled i maj 1944. Han var då bara femtio år gammal. Det var det året jag fyllde elva.

På Riksarkivets hemsida fick jag veta att vid den tid som mitt minne härrör från, var han gift och hade två söner födda i början av 1920-talet och att familjen bodde i en lägenhet på mejeriet

Familjen utökades senare med ännu en son. Dödboken uppger att hustrun dog 1978 på annan ort och att de båda äldre sönerna sen länge är döda. Men den yngste lever. Jag vet nu var han bor och vilket telefonnummer han har.

……………………….

Nu har jag talat med honom. Så förvånad han blev! Så glad och så trevlig han lät!
Han har inte internet, men jag lovade skicka min berättelse per post.

”Jag avvaktar. Det var verkligen ett trevligt samtal” var det sista han sa.

Flygskam

Pappa och mamma med sina två första barnbarn. Sjutton år senare hade de ytterligare tio.

De allra senaste åren har flygets påverkan av miljön ofta debatterats och vi har fått lära oss ett nytt ord, flygskam. Jag har väl inte utnyttjat den möjligheten att förflytta sig så många gånger, så att jag känner skam. Nog har det hänt att jag också tagit mig utomlands, därav ett par gånger till en annan världsdel.  

Jag minns min allra första flygresa. Den gick från Luleå till Stockholm hösten 1961 och jag hade sällskap av min två och ett halvt år gamle son. Från Stockholm C tog vi tåget till Skövde. Målet var Axvalls folkhögskola, där min syster och svåger arbetade och bodde. Mina föräldrar och systrar kom från Småland och detta var det allra första mötet mellan två kusiner, min Jan och hans nyfödde kusin Martin.

Jag var lycklig när jag insåg att jag kunde färdas så snabbt, om det plötsligt skulle hända någon av mina anhöriga något allvarligt. En bilresa på drygt 130 mil krävde övernattning och var jobbig. Oftast nyttjade vi järnvägen. Då kunde man välja sovvagn mellan Luleå och Stockholm, fortsätta med tåg till Nässjö, byta till rälsbuss, varav den sista milen på smalspårig järnväg till Älghult. Resan tog ett helt dygn.

Långt senare fick jag erfara vad detta nya färdmedel betydde. En morgon 1997 ringde min syster och berättade att mamma hade fått en stroke och låg på sjukhus. Jag lyckades få en flygbiljett till Växjö senare samma dag och strax före midnatt stod jag vid mammas säng på Växjö lasarett.

Hon öppnade ögonen och sa mycket förvånad: Nä-men!
Sen somnade hon och sov i flera dygn. Ett par månader senare somnade hon in för alltid, en vecka innan hon skulle ha fyllt 92.

Två nyårsaftnar som jag minns den tredje

Zack och morfar nyårsafton 2009

Visserligen satt jag ensam den här nyårsaftonen 2019, men jag hade absolut inte tråkigt. Jag hade både dator, facebook, nät och dessutom slötittade jag på Bingolotto. Jag var bjuden att följa med Katarinas familj upp på Norra berget och restaurang Tallkotten, men tackade nej.

Jag satt och mindes min allra tråkigaste nyårsafton. Alla andra nyårsaftnar har jag glömt, men denna minns jag, trots att det är sjuttio år sen.

Året var 1949, jag hade nyss fyllt sjutton år och jobbade som skrivbiträde på en liten bank i samhället, som vi brukade benämna platsen där affärer, järnvägsstation, post, konditorier m.m. var samlade.

Jag har tvekat att skriva om detta, innan jag förstod att det inte finns många förutom jag, som ännu är i livet och som minns den banken och dess kamrer. Han, som också var min chef, var gift sen några år, men hade, vad jag vet, inga barn. På den tiden hade nog ingen hört beteckningen veckopendlare, men det var just det han var. Varje helg åkte han med tåg hem till hustrun, men jag minns inte var de bodde.

I banklokalen fanns en lång och hög bänk där bankkunderna framförde sina ärenden.

På insidan av den tronade jag och den mycket tystlåtne, kamrern. Vi satt mitt emot varandra vid varsin hög pulpet. Under hela arbetsdagen rökte han bruna s.k. cigariller och den röken inandades jag, utan en tanke på att det kunde vara skadligt. Ibland har jag undrat om detta var orsak till att jag sen några år konstaterats ha kol. Jag har aldrig rökt själv förutom vid de tillfällen som är nogsamt dokumenterade genom foton på facebook.

Mina arbetsuppgifter var under vanliga arbetsdagar inte särskilt kvalificerade och varför jag satt där denna nyårsafton, har jag ingen aning om. Troligen var det bara som sällskap, för att chefen denna långa kväll inte skulle vara ensam.

Vad hans uppgift var, minns jag. Han skulle upprätta något slag av årsredovisning.

Detta var långt innan datorer var kända och jag kan inte minnas att det ens fanns en skrivmaskin på banken. Kamrerns arbetsredskap var bläckpenna, vars spets doppades i en liten burk, kallad bläckhorn. Möjligen använde han en s.k. reservoarpenna. Den hade en liten inbyggd behållare som kunde fyllas med bläck. En sådan blev jag själv stolt ägare till när jag började på seminariet 1951. Det kom att dröja ytterligare några år innan kulspetspennan var uppfunnen. 

Min chef arbetade mycket långsamt, han räknade och skrev och rökte. Själv gjorde jag absolut ingenting. Jag bara väntade, andades in röken, kollade armbandsuret, som jag fått vid min konfirmation ett par år tidigare. Och så längtade jag hem, där mina föräldrar och systrar firade in det nya året 1950 tillsammans med en annan familj.

En bit in på det nya året fick jag äntligen cykla hem. Det var barmark och småregnade, det var mörkt och jag grät hela vägen. Hemma var det också mörkt, gästerna hade gått hem till sitt. Jag minns inte riktigt, men jag tror att mamma var vaken och hade lite god mat kvar att trösta mig med.

Nyårsafton 2009 - sextio år senare.
Göran och jag var barnvakter och firade det nya året med fyraårige Zackarias. Vilken tur att jag hittade det här fotot, annars hade det nog inte blivit något minne. Vi hade köpt en liten tvåa på Södermalmsgatan ovanför Bosses och Katarinas hus. Anledningen var att vi, på grund av Görans sjukdom, skulle kunna bo där en längre period under vintrarna. Det blev inte riktigt som jag hade hoppats. Nästan direkt efter att vi kommit dit, ville han åka hem. Inte ens Flingan kunde lugna honom.

Om att spela ett instrument

Om jag ändå hade kunnat lära mig spela piano, har jag ibland tänkt. Jag har verkligen försökt, men lyckades aldrig. Som barn tog jag pianolektioner och övade läxorna hemma på orgeln. Både min lärare och jag insåg snart att det var hopplöst och gav upp. Pappa lyckades lära mig några enkla grepp på gitarr och dem har jag haft både nytta och glädje av.

En av de färdigheter som förväntades av småskollärare på femtitalet var att kunna spela orgel till morgonbönens psalmer. Därför fanns en gammal orgel i mitt hyrda rum i Växjö. Den hade pappa och jag köpt i en musikaffär, som även sålde begagnade instrument. Det blev betydligt enklare att kunna öva hemma.

Resultatet av mitt övande fick jag uppvisa på piano i skolans stora aula inför vår mest beundrade lärare, domkyrkoorganisten Gotthard Arnér.
Jag minns honom vandrande runt i aulan, medan han tvingades lyssna på resultatet av mitt övande. Arma karl, vad han ska ha plågats!

Samtidigt med att vi fick vår examen 1953 hade Arnér fått tjänsten som organist i Storkyrkan i Stockholm. Därutöver skulle han undervisa vid Kungliga Musikhögskolan.

Vilket lyft! Men hur gick det med konditionen, efter att han inte längre behövde vandra utan kunde sitta och bara njuta?

Det är flera andra i familjen som spelar olika instrument, nu senast är det fjortonårige dottersonen som visar både fallenhet och intresse och dagligen sitter och klinkar på pianot.

Skriv en kommentar: (Klicka här)

123minsida.se
Bokstäver kvar: 160
OK Skickar...
Se alla kommentarer

| Svar

Senaste kommentarer

22.09 | 18:20
Livsöden har mottagit 3
21.09 | 08:56
Framsida har mottagit 19
17.08 | 17:37
Kvarterbo har mottagit 1
24.06 | 09:41
Välkommen har mottagit 11
Du gillar den här sidan