1919 - 1957

Den nya hemsocknen Älghult

Redan under sommaren 1919 hittar Karl vad han söker, en gård i grannsocknen Älghult, bara någon kilometer från det som kallas Älghults Kulla eller Älghults samhälle. 

I Älghults socken finns tre samhällen eller huvudorter, där affärer och skola finns. Förutom Älghults Kulla, i vars närhet också kyrkan är belägen, är det Hohult och Fröseke. Socknen är vidsträckt, enligt Wikipedia 400 kvadratkilometer, varför det byggdes ett kapell i Fröseke. Detta invigdes 1939.

Vid den tiden, när Kalle hittat sin gård, håller man på att förlänga den smalspåriga Östra Värends Järnväg så att den kommer att gå genom dessa samhällen. Järnvägssträckan invigs 1923. Järnvägsstationerna blir också postkontor och får namnen Älghultsby, Hohultslätt och Fröseke. Järnvägen var i bruk i fyrtio år och lades ner 1963. Då fick Älghult och Fröseke tillbaka sina namn, medan Hohultslätts postadress numera är Alstermo. Anledningen torde vara att man ville koppla ihop orten med det näraliggande Alstermo Bruk, från början ett pappersbruk som grundades redan 1804 och är ett av Sveriges äldsta bruk. 

En dag spänner Kalle Dora framför åkvagnen och åker till Älghult för att slutföra köpet. Själva övertagandet ska dock inte ske förrän nästa vår. En tid senare vill han visa Eva deras nya hem. De äldsta flickorna, Julia och Berta, får också följa med. På hemvägen åker de förbi Bråten. Far vill visa döttrarna sitt barndomshem. Själv har han inte varit där sedan hans mor och bröder flyttade därifrån för 19 år sedan.

Älghults kyrka
Älghultsby järnvägsstation 1924
Fröseke kapell

Kalle får ett uppdrag

Eftersom Eva och Karl snart ska lämna sina gamla grannar i Hökhult, Hjärtaskog och Skärasog, får de detta sista år en alldeles speciell och hedrande uppgift. De ombeds att hålla flera nyfödda barn i trakten till dopet. Detta innebär också att Eva måste baka en ostkaka som förning till varje dopkalas. 

En helg är de på barndop i Boarås, ett torp mellan Lenhovda och Hjärtaskog. När de ska gå hem, lämnas kopparbunken kvar eftersom ostkakan inte är helt uppäten. 

Redan nästa helg är det dags för ett nytt barndop. På lördagen ska Eva baka sin ostkaka och Kalle ger sig iväg för att hämta bunken. Flera timmar förflyter och ingen Kalle syns till. Eva har sina misstankar. Hon vet mycket väl, vad som kan hända, när manfolken kommer tillsammans och det råkar finnas en skvätt brännvin i huset. Hon skickar iväg Julia och Berta för att hämta far. Som väntat finner de honom tillsammans med några andra karlar runt köksbordet, när de kommer fram till Boarås. Kalle sitter med bunken under armen, som om han vore klar att ge sig iväg. Berta som är den mest talföra, stramar upp sig och säger:
 - Här sitter ni och hemma går mor och väntar på bunken.
Kalle kan inte beskyllas för dåligt ölsinne, han är alltid så godmodig, när han har förtärt starkvaror. Lydigt reser han sig och följer sina döttrar den halvmilslånga vägen hemåt. Flickorna går först. De sneglar ibland på far, som har vissa svårigheter att gå rakt framåt. Han märker det och bedyrar:
 - Jag klarar mig, gå ni bara!
Det är mycket snö och deras skor är inte riktigt lämpliga för väglaget. Julia och Berta gnäller och gnatar på far, som är orsak till deras belägenhet. Men han svarar dem:
 - Bara sköt om er, så ni inte blir sjuka.
När följet kommer till Hjärtaskog, stannar Kalle upp och utbrister:
 - Å du mitt lilla Hjärtaskog!
Sen går han mot boningshuset, som varit deras hem och säger:
 - Jag måste gå in och hälsa på den nye.
Sedan de flyttade har gården fått en ny arrendatorsfamilj, och av dem blir nu det blöta och frusna sällskapet bjudna att sitta ner och kaffepannan kommer på spisen. Flickorna är nyfikna på hur det ser ut i huset nu, när det är andra som bor här. De kan inte motstå frestelsen att stanna en stund, trots att de vet, att mor otåligt väntar på dem. 

 (Än en gång sänder jag en tacksamhetens tanke till min mor Berta, som hade så gott minne och gärna berättade om sina upplevelser från barndomen.)

Det nya hemmet

Den 14 mars är sedan gamla tider den allmänna flyttdagen, eller fardagen, som den vanligen kallas, då ett arrende upphör. Familjen Isaksson har bott i ett hyrt torp i Skäraskog under ett år och nu står det nya hemmet och väntar i Älghult. Hela familjen gläder sig över att få flytta till något ”eget”. I flera dagar har de förberett, packat, städat, lagat mat och bakat.

Två bönder från Hökhult har lovat hjälpa till med flyttningen, liksom de nya grannarna Konrad Karlsson och Rudolf Svensson. Dessa har kommit med vagnar, men hökhultsborna har tagit slädar, eftersom det är snö kvar på vägen mellan Hökhult och Skäraskog. Före avresan, men efter att lastningen är klar, ska alla bjudas på mat. Sen packas också matresterna och porslinet ner och lastas på en vagn. Den förre grannen, Petter Sandell, ställer upp med åkvagn för att skjutsa familjen. Kalles bror Erland har erbjudit sig att leda kon hela vägen till Älghult. Under förmiddagen har temperaturen stigit och vägarna är nu moddiga och delvis snöfria. De som har vagnar klarar sig bra, men kälkarna visar sig vara ett olämpligt färdmedel. I Hökhult måste de bytas ut mot vagnar och lastas om. 

Åkvagnen tar sig naturligtvis snabbast fram, men i den har bara familjen och de ömtåligaste ägodelarna rymts. Otåligt väntar man på de övriga vagnarna, där också allt husgeråd och maten finns. Barnen är hungriga och klagar. Karl måste åka med häst och vagn till affären och köpa något ätbart. Först mot kvällningen kommer de sista flyttlassen och Eva och hennes flickor kan duka fram all god mat som de förberett i många dagar. Sen blir det kaffe med bullar och kakor. Vemodet infinner sig, när det därefter tas farväl av de gamla grannarna och vännerna från Lenhovda. 

Treåringen Maj har inte förstått att man har lämnat hemmet i Skäraskog för alltid. Hon har bara bott där ett år, men minns inte något annat hem. Mycket snart ska hon inte heller minnas det. Men nu är hon trött och ledsen.
 - Jag vill gå hem, jag vill gå hem, gråter hon.
De övriga barnen är förtjusta över det nya fina huset. Fyra rum och kök med köksfarstu på nedre våningen och finfarstu och glasveranda på framsidan. På övervåningen finns ännu ett rum och möjlighet att inreda ytterligare ett. Här ska man minsann få plats! 

Hemma i Älghults Södregård

Familjen finner sig snart till rätta på den nya gården. Det är nu bara småflickorna och Gunnar, som bor hemma. Men de äldre har alla, utom Elin, som är kvar i Siggegärde, sökt sig så nära hemmet som möjligt. Då kan de hälsa på ofta och kan kela med småsyskonen.

Maj tycker om att sitta i knä och kramas. Hon hittar på ramsor, som syskonen minns hela livet.
 - Du min lilla minsta julse-nonse-nipse-so, är en kärleksförklaring till storasyster Julia.
Ofta är det far som blir föremål för hennes beundran:
 - Lille far-gullbit. Och Kalle rimmar tillbaka: -Lilla Masse-skit.
Maj tar inte illa upp, inte den här gången. Men när Ester förtjust berättar om majelden, som hon sett, då blir Maj rasande:
 - Esterakonan säjer att jag är soteld. 

Berta började sin konfirmationsläsning i Lenhovda för prosten Henning Pleijel. Hon visste redan då, att hon skulle få avsluta den i Älghult. Till pingst ska hon konfirmeras tillsammans med många nya kamrater i Älghults kyrka. Barnens konfirmationer innebär en stor utgift för bl.a. kläder.
Karl får uppdraget att köpa konfirmationsskorna. Väl medveten om hur hans flickor växer, både vad gäller kroppslängd och fötter, köper han storlek 41. Det blir för Berta att stoppa papper framme i tåspetsarna, för att hon ska få skorna med sig. De är minst två nummer för stora, och hon kommer aldrig att växa i dem. 

Berta har ändå haft tur. Strax efter konfirmationen får hon plats som piga hos en familj i Kvarterbo, bara någon kilometer från hemmet. Hon får genast brev från Elin, som minns, när hon som tioårig barnpiga hos moster Mina blev skjutsad hem av morbror Edvard.
Elin skriver lite retsamt:
…… det var tur för dig lilla Berta att du inte kom längre hemifrån så du slipper less vid det tycker både Selma och jag. 

I Elins nästa brev skrivet den 8 juni har hon något märkvärdigt att förtälja:
…… Jaha, det omöjliga har inträffat även i Siggjä, i går så körde här förbi en bil, och ni får lov tänka eder att det var detsamma som det hade gått förbi en i Hjärtaskog, så det var något enastående.
…… Ännu har inte Elin sett det nya hemmet, och till midsommar kan det inte heller bli, eftersom hennes husmor ska åka till de sina i Lenhovda då. Men Elin har ändå något att se fram emot:
…… Om torsdag är det marknad på Nybro då skall jag resa dit och köpa mig ett par skor, nu kostar dom 38 kr, så nu är dom väl dyra nog. 

Efter en kylig försommar, som Elin också berättade om i sitt förra brev, kan hon en månad senare meddela om annan väderlek:
…… Ja nu har ni väl en härlig sommar i Älghult också men jag har sport att grödan inte är så bra där som här. Här är den överdådig än så länge, vi har börjat att slå nu så det blir ett rysligt jobb med klövern han har två stora åkrar så vi får väl gå med den hela sommarn tror de. Men här är ju så kollosalt varmt så man kan knappt reda sig det är en 26 å 27 grader i skuggan mest var dag, är det lika varmt hos er också?

…… Jag har fått löfte om att resa hem ett slag så jag kommer om söndag åtta dar som är den 18 juli ……om ni inte har några förhinder kanske far möter vid Målerås, tåget är där vid halv 10 tiden.    
Till sist följer ett:
P.S. Hälsa småttingarna med att jag snart kommer hem till dom ett slag. DS 

Småsyskonen är överlyckliga när Elin kommer, och för alla rinner tiden iväg alldeles för fort denna helg. Det blir trettonåringen Gunnar, som får förtroendet att skjutsa Elin till stationen i Målerås, när hon ska resa tillbaka. De övriga står vid vägen och vinkar, när skjutsen far i väg. 

När far och Gunnar är ute på åkern och arbetar och ska kallas in till mat, brukar någon av småflickorna få gå ut och ropa in dem. Detta benämns ”poja”.
 - Gå ut och poja på far! , säger Eva ibland till någon av dem. Om inte den egna röststyrkan räcker, tar man en nyckel till hjälp. Genom att blåsa i en ihålig nyckel, får man fram ett högt ljud, som hörs lång väg.
Maj har lärt sig hur effektivt detta är. Det dröjer inte länge förrän familjens karlar kommer in till den efterlängtade rasten. Kanske kan Elin lockas tillbaka på samma sätt, funderar hon.

 - Poja på Ela, säger Maj. För att göra henne till viljes, går då någon ut och ropar:
 - Poj! Poj! Nej, den gången fungerade det inte och Maj är mycket besviken.

Efter Elins besök hemma i Älghult, föds en längtan hos henne att komma närmare dem. Någon gång tidigare har hon uppmanat Berta att försöka skaffa henne en plats. Under det här besöket, får hon ett hopp. En 22-årig bondgrabb från Gillbonderyd har arrenderat en gård och är i behov av kvinnlig arbetskraft. När Elin kommer tillbaka till Siggegärde, talar hon med sitt husbondfolk. Elin har ju ”statt sig” för hela året och de är inte villiga att ändra på det. Elins nästa brev hem återges i sin helhet. 

Siggegärde den 23/7 1920 

Kära Mor!
Tack för hemma! Får nu skriva några rader till eder och låta eder veta att jag mår bra vilket jag hoppas att även ni gör. Hemresan den gick bra för mig jag var hemma vid halv elva, men hur gick det för Gunnar? Hoppas bra, jag grunnade på honom, inte så mycke för bilar som för dom där hemska backarna som han skulle köra ner för. Ja för att nu komma till den viktiga delen så är ja fri här till hösten för de ville ju inte stå hindrande när de hörde hur det var. Så ni kan ju fråga ”John-ungkar”, hur mycke han vill ge mej i månaden om ja skall komma till honom men så får ni också lov säja åt honom att ja är inte fri härifrån förrän den förste november så får ni höra vad han säjer, men ni får inte lova honom nu att ja kommer, men nästa gång ja skriver skall jag ge bestämt svar till dess vill jag hava betänketid. Men styr om så att ni får tala vid honom när ni fått brevet och fråga honom hur mycke han betalar, skriv sen och låt mig veta det så skall jag svara sedan med detsamma. Så nu kan ni hälsa Bertha med att ja inte skall bli Örsjöbo längre än till hösten så blir hon väl glad. Även jag är glad fast det är hela tre månader igän men skulle ja varit här längre då hade jag snart börjat vantrivas det känner ja på mej. Ja, uppfyll nu min önskan är ni snälla ni förstår ja vill ha det mästa möjliga i lön! 

Med tusen hälsningar
Tecknat av er Elin
P.S. Selma hon tyckte att ja skulle ge mig till ”John-ungkar”, vem vet du Elin sa hon det kan bli nånting av det. Men det tror inte jag. Låt mig veta hur mycke Ingeborg fick där hon varit och om Julia är kommen från Skäraskog. 

Det blir i verkligheten precis så som Selma tyckte men Elin själv inte trodde. Hon kommer till John Nilsson som piga, och redan året därpå blir hon hans hustru, och Eva och Karl får hålla bröllop för sin äldsta dotter. Nästa år föds första barnet. Elin minns vad Vera sagt till mor om det ofödda syskonet:
 - Kalla honom Allan, om det blir en pojke.
Elins och Johns barn är en pojke. Han föds den 18 februari 1922 och hans tilltalsnamn blir Allan.
Allan är också Evas och Karls första barnbarn.

Elin och John Nilsson 14 maj 1921. Till vänster om bruden står hennes föräldrar och lillasyster Maj.Till höger Elins syskon Julia, Berta och Gunnar. De övriga kan jag inte identifiera.

Mors dag och syskonfotografering

Mors dag firas i Sverige den sista söndagen i maj månad. Första gången det hände var 1919. Seden kom från USA, men firandet där hade bara förekommit sedan 1914. Redan tidigare förekom i engelsk tradition ”hem-till-mor- dagen”. Den firades fjärde söndagen i fastan, den som också kallas midfastosöndagen. Då fick de som arbetade i familjer ledigt för att besöka sina mödrar. 

Evas barn tycker att det finns stor anledning att fira en sådan dag. För det behövs inga dyra presenter. Det bästa de kan ge, är ett besök i hemmet. Kanske blir det också en bukett av ängens blommor, ett mors-dags-kort, en tårta. Under åren som följer blir just Mors dag det tillfälle när alla syskonen försöker samlas därhemma. 1921 tillägnar Berta sin mor en dikt: 

Den dag är inne som vi ska fira, en dag för mor.
Nu är ju tiden, när blomstren spira och fröjd i hjärtat bor.
Kläd allt i blommor, gör allt för Mor!
Gör glädjen och högtiden stor! 

Du Mor som strävat så hult och glatt
i hemmet så lycklig och nöjd,
nog fick du av barnen mången sömnlös natt,
dock förblev de din lycka och fröjd.
Och om de på sjukbädden lågo där,
vem var det som vakade mest?
om inte mor som så höll dem kär.
Vid hennes hjärta du ljuvligt var fäst. 

Ack mor, när du beder din aftonbön,
bed då för ditt barn uti världen!
Livet är en strid, otack världens lön.
Böner behövas på färden. 

Ingen har kraften att bedja som du.
Blott du kan få hjälpen som sändes.
När du beder så: Himlafader ännu
hjälp att mitt barn omvändes! 

Stilla jag lyssnar till förmaningens röst:
”Följ mina bud och tag Jesus till din tröst.”
Det är Guds ande som talar.
Tröttna ej mor att med böner till Gud
gå och till Herren Jesus din broder.
Säkert du skall snart få höra det ljud:
”Du är bönhörd och Gud skall välsigna dig moder.” 

Ofta får Karl och Eva erfara, att de haft det mycket tryggare som arrendatorer i Hjärtaskog. Där hade familjen sin försörjning genom Karls arbete i skogen med körslor och kolning. Gården i Älghult är visserligen deras egen, men den är belånad. Varje år ska räntor och amorteringar betalas. Själva jordbruket är litet, föder som mest fyra kor, en häst, en gris och några höns. Skogsmarken, där man borde ha haft sin egentliga försörjning, är i det närmaste kalhuggen av tidigare ägare. Det kommer att ta många år, innan där finns något timmer att hämta. Husbehovsveden drygas ut med enbuskar, som det finns mycket gott om och enveden sprider en härlig doft i huset. Kalle försöker få en del arbete utanför hemmet. Inkomsterna i övrigt utgörs av det man får genom försäljning av mjölk, smör och ägg. Kanske har Kalle haft för bråttom att bestämma sig för köpet, varit alltför ivrig, inte kontrollerat tillräckligt noga. 

Hittills har alla syskonen funnits i närheten av hemmet och kunnat träffas där då och då. Gunnar har hjälpt föräldrarna i jordbruket. Nu är tiden inne för honom att göra sin värnplikt. I flera månader ska han vistas långt hemifrån, på Gotland. Innan han ska resa, vill syskonen låta sig fotograferas tillsammans. En dag under sommaren 1927 cyklar de till fotografen Henrik Nilsson i Hohult, alla utom Elin, som vid den tiden är tvåbarnsmor och har sin egen familj.

När Gunnar  har fullgjort sin exercis, kommer han hem till Älghult och får arbete som dräng vid det lantbruk som hör till ålderdomshemmet i Svartshult. 1935 övertar han föräldrarnas gård.

Syskonen Karlsson 1928. Ingeborg f. 1909, Ester f. 1911, Berta f. 1905, Maj f.1916, Gunnar f. 1907, Gunvor f. 1913, Julia f. 1901.

Åren mellan 1930 och 1942 blir bröllopens år.

Först ut är mina föräldrar, Berta och Richard Karlsson. De träffades redan när Berta som 15-åring var piga hos Richards syster Anna i Kvarterbo. De har många gemensamma vänner, de flesta inom nykterhetslogen NTO, men det går nog några år innan de blir ”ett par”.

Familjen och bröllopsgästerna samlas en vacker sommardag i juli 1930 i Bertas hem och vandrar nerför backarna mot Älghults kyrka för att vigas av komministern Sven Ärenman.
Mamma berättade en gång att en av deras vänner, Valdemar Danielsson, under den vandringen mycket passande citerade den populära kärleksvisan ”Där björkarna susa”.

Något förundrad kan jag konstatera att sången skrevs redan 1915 av Viktor Sund, tonsattes av Oskar Merikanto och spelades in på skiva första gången 1919. Och ännu kan man ibland höra den spelas.
Berta och Richard bosätter sig på hans föräldragård i Kvarterbo och där växer vi fyra systrar upp.

1932 gifter sig Ingeborg med Fritz Karlsson. Fritz är glasarbetare vid  Alsterfors glasbruk. De bosätter sig på fastigheten Björkvalla, men flyttar 1947 med sina fyra barn till Åseda. Där låter de bygga en villa i samhället och Fritz arbetar vid Åseda Glasbruk. Ytterligare två söner föds i Åseda.

Ester gifter sig 1936 med Ernst Fransson. De bor under några år i Eksjö, där Ernst arbetar vid ett gjuteri. Senare arrenderar de tillsammans med Ernsts föräldrar Lenhovda Gästgivargård. Innan de flyttar till sitt sista boende, en villa i Åseda, arrenderar de under några år en gård i Marhult. Ester och Ernst får tre barn.

1937 gifter sig Julia med Arvid Ekman. De bosätter sig i Älghult, bara några hundra meter från Julias föräldrahem. Arvid är vägarbetare och omkommer i ett grusras vid en tragisk olycka 1950. Makarna får inga barn, vilket jag har förstått var en stor sorg för dem.

Midsommarafton 1940, hålls bröllop i Älghults Södregård. Ende sonen, Gunnar, gifter sig med Sigrid Johansson. Sigrids föräldrar är båda döda, men hennes syster Elin, två bröder med familjer och andra släktingar finns bland gästerna. Också Gunnars systrar med familjer är alla med. Jag och min kusin Siv är i lämplig ålder, 7 år, och tilldelats rollen som brudnäbbar, en uppgift som vi mycket stolta åtar oss. Vigseln sker i kyrkan och därefter blir det middag i hemmet.

Efter giftermålet delar paren huset så att Eva och Karl använder två rum och de nygifta två, medan köket är gemensamt. Dessutom finns rum på övervåningen som nyttjas som förråd och sovplatser, när släktingar kommer på besök.

Gunvor, som var mycket blyg och tillbakadragen, gifter sig, utan att hålla bröllopsfest, på mor Evas födelsedag den 15 februari 1941 med Egon Jakobsson. Egon är länsskogvaktare. Deras första hem blir en lägenhet i Växjö. Efter några år låter de bygga en villa i Rottne. Makarna får två söner.

En gång var vår familj på besök hos dem. Förutom den nyfödde sonen Göran, var det den märkliga upplevelsen att man ”gick på dass” inomhus som imponerade mest på mig och blev mitt starkaste minne. 

Ett strävsamt liv tar ut sin rätt

Mormor och Morfar 1949

Karl får besvär med förkalkning av blodkärlen. Han har svårt för att sova om nätterna, det värker och spränger i benen. Ständigt måste han stiga upp och vandra, för att sedan få en stunds sömn emellanåt. I april 1941 reser han till Lenhovda sjukstuga för att få hjälp. Här behandlas han med de medel man då kan erbjuda, varma bad, värmelampa och salvor, och får därigenom tillfällig lindring. 

Eva har antytt att hon kanske kunde ta tåget och hälsa på Esters familj i Eksjö, medan Kalle är på sjukstugan. När han skriver ett brev till henne, har han inget att klaga på vad gäller den vård han får, bara hon är hemma, när han själv får komma hem:
”…….jag får ju gå uppe hela eftermedagarna och lägga mig om jag vill......men lite pengar behövs ju ibland…….. Om det inte blir för länge och va här så står väl pängarna bi som jag har det kostar en krona i veckan med rakning och lite tidningar och snus …. om di far härförbi kunde du skicka en 5a med Gunvor om det inte går nogra andra bud det är bäst och ha så en klara sig riktigt när en skall hän ….. jag kan tala om att vi skall skramla till en tårta till 1sta maj här på salen och bju systrarna som passar på oss. Om du reser till Eksjö och så jag kommer hem så blir du vel inte längre än billjetten varar…..”

Kalle drabbas också av nedsatt hörsel. Under sina sista år är han nästan helt döv. Den som talar till honom måste stå nära och tala högt rakt in i örat. 

Det är nu bara Maj som är ogift. Men fästman har hon. I Hohults Norregård, där hon fått arbete, har hon också funnit kärleken. Hennes vän heter Fritz Erlandsson och är en av sönerna i gården.

Detta år börjar familjen misstänka, att hon inte är riktigt frisk. Hon känner sig mycket trött och hängig, och är ovanligt törstig. Med starka misstankar om att hon fått diabetes, reser hon till Lenhovda och får detta bekräftat. Hon skickas omedelbart vidare till Växjö lasarett. Under resten av sitt liv måste hon dagligen ta insulinsprutor. 

Strax före julen 1942 hålls dubbelbröllop i Hohults Norregård, när båda sönerna, Harald och Fritz Erlandsson gifter sig. Ett riktigt festligt bröllop blir det och för en stund försöker man glömma oron ute i världen. Men två små finska bröder, Penti och Pålle, som är fosterbarn hos brödernas föräldrar en tid, påminner om vad som pågår i våra grannländer. När det utanför gården skjuts salut till brudparens ära, blir de vettskrämda och gömmer sig under ett bord. 

Elin och John har förutom Allan ytterligare två barn, Irma och Ingvar. Allan och Irma har nu egna familjer. Efter att i många år bott i Gillbonderyd, där familjen har brukat hans föräldragård, har Elin och John köpt en fastighet, Kristineberg i Älghult. De har bara bott där en kort tid, när John får veta att han har strupcancer. Han opereras men sjukdomen kan inte botas och i oktober 1946, en månad efter sin 50-årsdag, dör John. Hela släkten sörjer med Elin och barnen. Det är också smärtsamt för Elins föräldrar att uppleva, att deras dotter vid 47 års ålder redan är änka. 

Eva längtar efter att få träffa gamla vänner från sin födelseby. Sommaren 1947 skriver hon till sin kusin Ebba och till familjen Nilsson i Södregård och bjuder dem att komma till Älghult. Det blir Ebba som svarar för dem alla och tackar för inbjudan. Den 10 augusti har de hyrt en taxibil, och Eva får ta emot Ebba och hennes Gustav samt bröderna Rickard och Robert Nilsson och Roberts fru Ester. Rickard och Robert var bröder till Evas barndomsväninna Hanna, som dog i unga år. 

Gunvor och Egon har köpt tomt och bygger nu en villa i Rottne. Under julhelgen 1947 är de bjudna att komma hem till mor och far och fira. Fortfarande är det ransonering på en del matvaror. Alla utnyttjar inte till fullo sina ransoneringskort. Många far- och morföräldrar försöker spara kuponger för att hjälpa sina barn och deras familjer. Egon har bil. Det måste han ha på grund av sitt yrke. Privat får han inte använda den hur mycket som helst. Gunvor skriver en vecka före jul: 

För det första får jag tacka så mycket för breven och kupongerna ni skaffat mej. Egon får inte köra bil julafton han har frågat fjärdingsmannen idag hur långt man fick köra, högst två mil, så vi måste åka tåget. Vi kommer med 5-tåget på julafton hoppas det ej är för mycke försenat. Jag tar med mej åtminstone köttbullar o fläskkorv ............ 

Nyårsdagen 1948 fyller Kalle 80 år. Åtta barn, sexton barnbarn och tre barnbarns barn, grannar och vänner samt församlingens präster kommer för att fira. Kyrkoherde Stensson håller tal och Berta har skrivit en dikt: 

Till en gammal bonde
Jag ser dig i tankarna ofta, som du fordom var,
då du stod i din mannaålder, gamle, käre Far.
Dina dagar var ständigt fyllda av möda och slit.
Men du fann väl din största lycka i arbetets flit.

Du hade bondeblod i din åder, du var frisk och stark,
ditt liv fick större värde, den dag du fick egen mark.
Du blev liksom fästad vid jorden med kärlekens band,
och jag märkte en ljuvlig trygghet, när du höll min hand.
 
Nu är handen gammal och darrig och ditt huvud grått,
och andra händer besår i dag de tegar du sått.
Men så länge ditt hjärta klappar, har du jorden kär.
Och med starka band är du fästad vid torvorna här.

Ditt livsverk skall aldrig bli tecknat på hävdernas blad,
och ditt namn skall aldrig nämnas i hjältarnas rad.
Du var en av de enkla, tysta, som fyllde sitt kall,
som blir trogen intill det sista, tills din dag är all.

Jag vill trycka dina darrande händer, gamle käre Far,
mitt ödmjuka tack vill jag säga, för allt vad du var.
Kanhända den dag snart kommer, då världen förstår,
att den största gärning gör dessa, som plöjer och sår. 

En och en halv månad efter Kalles födelsedag fyller Eva 75 år. Jag anar att det är Ester som föreslår att de ska komma till Lenhovda för att fotografera sig hos fotografen Croby. En del amatörfoton har tagits genom åren, men att makarna har uppsökt en fotoateljé har inte hänt, sedan de, som nygifta för 49 år sedan, gick till Tekla Berggren i Älghult.

Kalle har svårt att fylla sina dagar nu, när han inte längre orkar delta i arbetet på gården. Han vill så gärna hjälpa till, men det blir mest med att hålla vissa verktyg och redskap i ordning. Inne i kammaren sitter han och täljer pinnar till höräfsor eller späntar stickor för att ha, när det ska göras upp eld i spisarna. Som så många andra gamla bönder, kan han inte låta bli att bekymra sig över skörden och gårdens skötsel. Han har åsikter om hur arbetet utförs och kritiserar nya arbetsmetoder. Ibland står han ute i köket, stöder sina darriga händer mot köksbordet och ser bekymrat ut mot ägorna, där Gunnar arbetar. Det oroar Eva, att han inte kan lämna det jordiska. Gråtande och ivrig kretsar hon omkring honom och försöker förmå honom att i stället tänka mera på sitt andliga väl. Hon känner ångest, när hon tänker på, att de snart måste skiljas och vill försäkra sig om, att de ska få mötas igen. 

Inte heller Eva tycker om att vara arbetslös. Men hon har ingen svårighet att hitta sysselsättning. Hon klipper mattrasor och väver, hon spinner ull och stickar vantar och sockor till barn och barnbarn. Stickningen lägger hon inte gärna ifrån sig. Med den i händerna och garnnystanet under armen går hon omkring och kan samtidigt prata, med dem hon har i sin närhet. 

Ibland sätter hon sig ner för att skriva brev. Hon skriver till sina döttrar och systrar, till kusinerna Ebba i Skönstorp och Arvid Schön och hans Ingrid i Åryd, till systerdottern Anna i Vederslöv och hennes brorsdotter Karin i Alvesta och till Anna Erlandsson i Flerohopp. Denna Anna var troligtvis dotterdotter till Magnus Sköns bror, och Eva och Anna var således sysslingar. Hon brevväxlar också med en kvinna som hon blivit bekant med på Växjö lasarett. I mitten av 1940-talet får Eva och Kalle kontakt med ett par gamla vänner från tiden i Snickaretorpet. Dessa bor nu utanför Växjö. Brev utväxlas och Eva och Kalle bjuds att komma till till dem. Själv har jag sex brev som min mormor skrivit. De första fick jag, när jag under sommaren 1951 arbetade på en barnkoloni i Bohuslän. Och fastän mormor påstår, att hon numera aldrig skriver några brev, kan jag inte tro det. De brev hon fortfarande får, vittnar om att hon besvarar dem. 

Älghult den 3.7.51
Kära lilla Ingrid!
Jag får skriva ett par rader till dig och tacka för ditt kärkomna bref vi fick i lördags varuti ja ser du har helsan och mår bra viket är det förnämsta vi äger här på jorden så länge vi går här nere, för har man inte helsan är all gledje borta det skulle vi tacka Gud för men så lenge man har den då är det bara som det skulle vara, ja nu är ja ju uppe igen ja låg från onstan till måndan ja är inte ricktigt frisk ännu men ja hoppas ja blir så bra tils i morgon den nya Kyrkogården skall vigas in. I Söndags var di hemma hos mig mamma och pappa Julia Arvid Maj och Frits, Maj hon har varit sjuk länge före mors dag blef hon sjuk så hon har inte varit hemma sen i våras, ja undra om du kan läsa mina Kråkfötter ja har inte skrivit några bref sen vi fick telefonen inte sir ja linjerna på paperet. Jag blef så glad när ja fick ditt bref ja sof både natt och dag utaf medesinen far väckte mig det är bref till dig men ja bröt det för det var till mig också, det är roligt att du trifs med ditt jobb men det blir bara försträngt för dig när du inte får något fritt du är ju ung och rask så du kanhända klara det bra, får gratulera att du blef antagen så ung bara Gud förläna dig helsan så går det nog bra, Berta ringde i går du ville ha det dera urklippet som hade sökt sig till Simnariet så ja hittade det i en tidning och skicka det nu, Sigrids syster Elin är här hon skall ha semester hon skall till statjonen nu och taga brevet med sig ja hinner inte skriva mer nu ja tror du har arbete en stund med att läsa det här, många tusen kära helsningar från oss alla till dig i hast 

mormor o morfar 

Kalles sista år

Eva med lilla tröstebarnet Agneta.

Karl har drabbats av prostatabesvär och i början av 1952 kommer han till Växjö lasarett för att opereras. Före och närmast efter operationen bor Eva hos Gunvor. Under dagarna reser hon in till lasarettet för att vara hos sin Kalle. Före ingreppet får han vara uppe, när han orkar. Hand i hand, som två nyförälskade, vandrar de båda genom korridoren. Personalen förundras över den fina gemenskap dessa gamla makar visar, och någon av dem berättar för barnen, att de sällan sett något vackrare. 

Några dagar efter operationen anses faran vara över, och Eva reser hem. Efter ytterligare ett par dagar kommer det tidigt en morgon ett telefonsamtal till henne. Bristningar i Karls sköra blodkärl har orsakat en kris. Eva och Berta reser med morgontåget till Växjö och finner honom mycket medtagen. Han får blodöverföringar och så småningom lyckas man stilla blodflödet. Krisen går över och ett par veckor senare är han hemma i Älghult igen. 

En novemberdag 1952 drabbas familjen av en ny sorg. Julias Arvid förolyckas vid ett ras i ett grustag. Han dör inte omedelbart, men svåra inre blödningar orsakar, att hans liv inte kan räddas. Julia och Arvid har aldrig fått några barn och genom förlusten av maken tappar Julia fullständigt sin livsgnista. Hon har ju själv aldrig varit frisk. Förutom sin blodsjukdom har hon förträngningar i matstrupen. Dessa har med åren blivit så besvärande, att hon bara med stor svårighet kan svälja mycket noggrant mosad mat. 

Karl har den sista tiden tacklat av undan för undan. Han klagar över trötthet, men vägrar att för gott bli sängliggande. Han bemödar sig om att vara med vid svärsonens begravning. Nyårsdagen 1953 firas Karls 85:e och sista födelsedag. Som vanligt är barnen hemma och gratulerar. 

Kalle får sluta sina dagar hemma i kammaren i sin egen säng. En lång tid har han varit mycket trött. Sista tiden har han varit helt bunden vid sängen, och de allra sista dagarna har Eva och barnen turats om att vaka över honom. Alla är medvetna om, att hans jordeliv snart är slut. Det är i slåttertiden, den 9 juli. Denna dag är, förutom Eva, också Berta och Elin hemma hos far. Gunnar arbetar med slåttern och Julia hjälper honom. De båda kommer hem från mossen, efter att ha avslutat arbetet där. Gunnar hinner precis fram till bädden för att fatta sin fars hand och hör honom ta sitt sista andetag. 

Efter en kort stund, och medan Kalle ännu känns varm, gör Eva och Elin honom klar för kistan. De tvättar honom och Eva tar fram rena underkläder, som han kläds i. Så har man i alla tider gjort, när någon dött i sitt hem och de båda kvinnorna har gjort det förr.

Det är söndag och Kalles begravningsdag. På en bänk utanför bårhuset sitter Eva. Hon är klädd helt i svart med silkessjal över håret. I handen håller hon en bukett röda rosor, hennes sista gåva till Kalle. Hennes blick är långt borta. Hon tycks inte märka släktingarna och vännerna, som samlas runt omkring henne. Några tar farväl vid kistan inne i bårhuset. För en stund sen var hon själv därinne och såg honom för sista gången. Han som en gång lovade ”bli den vän som vill vara ditt skydd och ditt stöd i alla dina tillkommande dagar”. Eva har aldrig behövt känna sig besviken. Kalle höll sitt löfte. Visst har livet ibland farit hårt fram, men de har haft varandra och den häftiga förälskelsen den där vårdagen för 56 år sedan mognade snart till kärlek och trofast vänskap och höll livet ut. 

Några dagar senare hälsar Berta på sin mor. Då sitter hon med sitt minsta barnbarn, Gunnars och Sigrids ettåriga lilla Agneta, i knäet. Det är hon som är Evas bästa tröst.
  - Hade jag inte haft henne, vet jag inte hur jag skulle ha orkat, säger hon. 

Eva åker ibland med rälsbussen från Älghult. Hon reser till Rottne för att hälsa på Gunvor och hennes familj och till Esters familj i Lenhovda. En lördageftermiddag stiger hon på i Lenhovda för att åka hem till Älghult. Det är som vanligt ganska tyst i kupén. De som reser i sällskap talar lågmält med varandra och de som reser ensamma låtsas varken se eller höra. Detta umgängessätt roar inte den livfulla Eva. Hon är på gott humör och börjar genast tilltala dem som sitter närmast. Klart och tydligt, så att alla i kupén kan höra, presenterar hon sig och spörjer varifrån hennes medresenärer kommer. Därefter vänder hon sig till de övriga. Snart är de flesta i kupén engagerade i samtalet. Det visar sig, att man har gemensamma bekanta, känner någon släkting, har besökt samma platser och så vidare. Under den två mil långa resan har flera nya bekantskaper gjorts. Och under hela tiden har Eva stått i centrum för samtalet.

En ung man på resa hem från gymnasiet i Växjö, (och som senare gifte sig med Evas dotterdotter Karin) blev vittne till och har berättat om episoden.

Kyrkvägen

Älghults Södregård ligger i en by som brukar kallas Gamla Älghult. Mellan byn och kyrkan går en liten enskild väg nerför Lindahlabackarna. Här färdas mest gående och sällan någon bil. Detta är skolvägen för mig och de övriga barnen från byarna Gamla Älghult, Bubbetorp, Fjärdingsmåla, Brandstorp och Kvarterbo.

De flesta av barnen går i små grupper. Några av de större cyklar. Då måste man bromsa hela sträckan nerför backarna. På hemvägen får cykeln ledas.
Vintern är bäst. Då är det skidor eller spark som gäller. Flera barn har spark och bland sätts de samman till ett ”tåg”. Vid den obevakade järnvägsövergången måste man se sig för. Här kan rälsbussen, som trafikerar den smalspåriga sträckan mellan Växjö och Oskarshamn, passera. Ibland kommer ett godståg stånkande och tutande nerifrån Hohult. 

Nedanför järnvägen blir vägen ännu brantare. Ofta hamnade hela sparktåget i vägdiket, men det gör inte leken mindre lustfylld. Nere i dalgången, vid backens slut, rinner en liten bäck. Vid ena sidan av vägen delar den sig i många bäckfåror. Mellan dessa blommar tidigt på våren en oändlig massa blåsippor. I den fuktiga marken bland alar och andra buskar, blir de större än någon annanstans. De yngre skolbarnen plockar ibland en bukett blåsippor till fröken. Den sista vägbiten bär uppåt. Den måste de ofta springa uppför, för att inte komma försent. Kanske räcker inte blommorna som ursäkt för en sådan förseelse! 

Den lilla vägen är också Evas kyrkväg. Efter 1948, då den den nya skolan byggdes närmare samhället, är det få som färdas den. Men Eva går den ofta och gärna. Hon gläder sig över att sträckan är så kort, en knapp kilometer bara. Från hennes tidigare hem i Attsjö, Snickaretorpet och Hjärtaskog har kyrkvägen varit betydligt längre. Nu är hon varken beroende av hästskjuts eller något annat färdmedel. Hon orkar gå själv, även om hon måste stanna och vila ibland på hemvägen.  

Evas trosbekännelse

Två av Evas dotterdöttrar har under vinterkursen 1954-55 varit elever vid Sankt Sigfrids Folkhögskola utanför Växjö. En av dem har deltagit i en dramacirkel. Under våren har de övat in ett kyrkospel, som handlar om händelserna kring Jesu uppståndelse. Dramagruppen åker omkring i socknarna och framför spelet. Nu har turen kommit till Älghult. Kommunalhusets sal är fylld av en förväntansfull publik. På den första bänken sitter Eva. 

Scenen föreställer en domstol och spelet framförs som en domstolsförhandling. Till denna har kallats alla de som påstår, att de sett den uppståndne mästaren. Där finns Jesu lärjungar, Maria från Magdala och flera andra av Jesu vänner. Nu ska de sättas på prov, vågar de stå för sina påståenden? 

Men där finns också motparten, de som tvivlar och som företräds av ”Djävulens advokat”. 
Maria har förhörts. Modigt har hon redogjort för, hur hon och ett par andra kvinnor funnit Jesu grav tom och att han därefter plötsligt stått framför henne och talat till henne. 
Domaren, liksom andra på scenen, visar tydligt, att de inte anser henne trovärdig. En andlös tystnad fyller salen. Publiken känner sig delaktig i det som sker på scenen, och som är en följd av historiens största och mest tragiska händelse. Plötsligt vänder sig domaren rakt mot publiken och frågar provocerande: 
 - Finns här någon, som tror på vad den här kvinnan säger? 

En ung man ur teatergruppen är placerad bland publiken längst ner i salen. Efter en stunds tystnad, ska han enligt manuskriptet, resa sig och svara jakande på frågan. Men Eva förekommer honom, hon reser sig och svarar med klar och tydlig röst:
 - Ja, jag tror! 

Detta var andra gången, som teatergruppen överraskades av att en person ur publiken svarade på den provocerande frågan. Den förste var Elis Malmeström. Han hade fem år tidigare, 1950, valts till biskop för Växjö stift och var Sankt Sigfrids folkhögskolas beskyddare.

Elis Malmeström var även psalmförfattare och finns representerad i den nuvarande svenska psalmboken med psalm nummer 217.

Gud, för dig är allting klart, allt det dolda uppenbart.
Mörkret är ej mörkt för dig och i dunklet ser du mig.

Eva återförenas med sin Kalle

Älghults kyrka uppfördes år 1805-1806. Samtidigt revs den medeltida träkyrkan, men sakristian av sten, troligen uppförd under 1400-talet, bevarades. 1938 invigdes den som Heliga korsets kapell. Den lilla vita byggnaden i sluttningen, är ingång till församlingens bårhus, under kapellet. Dit fördes Evas kista.

Evas sista dagar i livet tillbringar hon på Lenhovda sjukstuga. Där finns den avhållne doktor Nilsson. Han är den verklige husläkaren, som känner sina patienter väl och som intresserar sig för deras väl och ve.

De flesta som är bosatta i Lenhovda och socknarna däromkring har han någon gång haft att göra med. Det är gallsten, som är orsaken till Evas sjukdom. En sten har täppt igen gallgången och operation är inte möjlig. Eva har svåra anfall som något mildras med dövande morfinsprutor.

När slutet på hennes jordevandring närmar sig, är alla barnen samlade hos henne för att var och en ska få ta farväl. När det blir Gunnars tur att ta avsked, säger Eva:
 - Tack ska du ha lille Gunnar, för att du alltid har varit så snäll ve mig. 

Ingen av hans systrar får några särskilda avskedsord, men ingen känner sig ändå missgynnad. Tvärtom gläder de sig åt det beröm Gunnar får, och känner att han är värd det. I femtio år har de delat hem och bord och varit beroende av varandra, den ende sonen och hans mor. 

Den 6 mars 1957 dör Eva 84 år och 19 dagar gammal. Julia och Berta vakar till slutet. Evas barn enas om att kistan först ska föras till hemmet i Älghult. I hennes egen kammare tar barn, barnbarn och de närmaste grannarna adjö. Kyrkoherde Stensson möter upp och håller utfärdsbön, precis som man i alla tider gjort på landsbygden, då de döda ”stod lik” i hemmet fram till begravningsdagen. Denna gång förs kistan i bårbil ner till bårhuset vid kyrkan. Man väljer inte stora landsvägen, utan Evas egen smala kyrkväg över Lindahlabackarna. 

I dödsannonsen väljer Evas barn följande verser ur Svenska Psalmboken: 

Var finns en kärlek som intill döden
står oförändrad i alla öden,
som likt Guds ängel oss övervakar,
som fordrar intet men allt försakar. 

På denna jorden finns endast en.
En moders kärlek är det allén.
Så löne Gud vad vi ej förmådde.
Det var ditt frö hon i tiden sådde. 
Det är din kärlek, den evigt höga, 
som speglar sig i en moders öga. 
Därför det känns som en sol gått ner, 
när detta öga ej strålar mer. 

Skriv en kommentar: (Klicka här)

123minsida.se
Bokstäver kvar: 160
OK Skickar...

Kenneth | Svar 02.02.2021 20:51

Vilket underbart epos. Så tacksam💕.

Se alla kommentarer

| Svar

Senaste kommentarer

02.02 | 20:51

Vilket underbart epos. Så tacksam💕.

...
18.01 | 15:29

Intresant att läsa från en som idag bor i Fagraskruv

...
11.01 | 18:35

Snygg sida och lättläst!
Lisbetha (Elisabeth) i familj nr 29 är min mfmffm. boupptkn (BD) FII:2 (1767-1789) Bild 66 / sid 23! Tyvärr ingen sida att visa. mvh

...
05.01 | 19:20

Hej. Läser med intresse livsödet Anna Barbro. Hennes sista unge var min fmfff.
Hur har du hittat detta material? Forskar just nu om henne
mitt tel 0705582168

...
Du gillar den här sidan